SURRENDERING

***

Nej, inte att ge upp. Men acceptera. Den som inte accepterar verkligheten förlorar alltid. Verkligheten är inte förhandlingsbar.

Våra promenader är numera några hundra meter. Efter semestern har I inte mått så bra. Vi behandlar just tredje urinvägsinfektionen på två månader och den fysiska orken är dålig. Vi behåller våra rutiner, varje dag åker vi ut till S:ta Maria och tar en kort promenad, 100 meter, kanske 200 i bästa fall, och så tillbaka. På hemvägen får jag hålla henne i hand för att hon ska klara sista biten, hon vill gärna falla framåt, som jag tror en reminiscens från hennes stroke för snart tio år sen. Vi glädjer oss åt luften, åt utsikten över fälten, åt solen om den lyser eller åt regnet om det regnar. Nästan inga fåglar längre mer än dom som alltid finns - korparna och hackspettarna. Spillkråkan är vanligast men det finns säkert andra fast dom är tysta. Ibland åker vi in till Norrköping och köper lite färskt gott matbröd och något gott till kaffet.

*

Två förmiddagar i veckan kör jag upp I till en förmiddagsträff med andra med demensproblem. Inte så många, omkring fem, plus en fantastisk personal som hjälper, stödjer och förstår. 9-13, och under den tiden får dom både förmiddagskaffe och lunch. I kan såklart aldrig berätta vad dom gjort eller vad dom ätit, det kommer hon inte ihåg när jag kommer. Hon var lite tveksam först, nu är det en rutin, även om hon varje gång blir lika förvånad att vi ska dit. Ändå tror  jag det är bra, hon får se något annat än mig och huset ett par gånger i veckan och kanske känna att världen inte är så begränsad som det kan verka.

*

Också livet hemma har förändrats. I behöver hjälp  med det mesta - kläder på och av, skor är extra svårt. Dusch kräver såklart min hjälp och olyckor, större och mindre, händer då och då med många tvättar som följd. Tidigare har jag oftare blivit störd eller irriterad och det kan hända någon enstaka gång fortfarande, men till min förvåning har jag fått bättre tålamod när jag insett hur stort behovet av hjälp är. Det svåraste är att kunna peppa när hon gång efter gång efter gång konstaterar att något hon gjort blir fel. Mest känns det när hon några gånger dom senaste dagarna sagt att hon vill åka hem. Jag har ännu inte klurat ut om hon har minnen från sitt eget hem, om hon inte riktigt känner igen sig hemma eller om hon känner sig otrygg. Så hände idag efter att ha sett På spåret, men efter att ha gått runt tillsammans, tittat in i köket och badrummet innan vi gick in i hennes rum och satte oss på hennes säng. När jag stoppade om henne var hon lugn och hon somnade ganska snart. Vecka 48 är det dags för nästa vecka på annat boende. Vi hade begärt och fått godkänt en vecka per månad men jag har ändrat det till en vecka varannan månad. I tyckte det var helt ok men sa att det var väldigt långtråkigt och jag behöver inte "ledigt" en vecka i månaden, varannan månad funkar fint. Fortfarande är hon i grund positiv och vill aldrig vara till besvär, men jag ser att hon oftare försjunker i halvdvala eller bara blir sittande. Kvällarna är enkla då vi ser på TV, ibland tillsammans eller hon ensam och jag vid datorn. En extra liten biltur ibland på eftermiddagarna och ibland gemensam meditation, något hon uppskattar lika mycket som jag. Så går dom dagarna, inte varandra lika men heller inte särskilt olika. 

*

Fantastisk himmel häromdagen. Molntypen är inte så ovanlig men att den täcker nästan hela himlen är det

*

Vår vanliga väg i lätt dimma en aning symboliskt kanske

*

Jag älskar eken som aldrig ger upp, gör det som fortfarande går bara

*

***

2022-11-19 05:17   Erkenius

Ord som berör. /Mvh Nina

Besvara

Svar från Khalad 2022-11-19 20:00

Tack för det Nina!

Svara

2022-11-19 09:13   niniz

Vackra foton och texten berör. Har endast sett och varit i det brevid dock känner jag igen lite från den tiden.
Mvh N

Besvara

Svar från Khalad 2022-11-19 20:05

Tack Nini, Alzheimer är den vanligaste demenssjukdomen och man räknar med ca 100 000 Alzheimersjuka i Sverige

Svara

2022-11-19 09:32   syntax

Svårt att kommentera - eftersom meningsfulla kommentarer inte riktigt låter sig formuleras. Från min ungdomstid som mentalskötare på det stora mentalsjukhuset Beckomberga, vet jag ändå precis vad du går igenom, och vad du har att klara av.

Du gör nog som eken - keep strong...

Besvara

Svar från Khalad 2022-11-19 20:07

Hej Peter. tack för kommentar. Att du skriver glädjer mig, vad är inte så viktigt :-)

Svara

2022-11-19 09:45   Måns H

Mycket fint fångad himmel! Jag såg den häromdan men fick inte till nån bild.

Jag har också märkt att rutiner funkar. Min fru bor ju på boende. Jag brukar komma vid tvåsnåret, sätter på kaffe, har med fikabröd och vitamintabletter. Jag stoppar alltid i mig en, min fru bara ibland. Vi kan dela på en banan. Sen förväntar sig min fru oftast att komma ut. På med ytterskor och ytterkläder, ut på stan, ofta besök på kafé. Sen tillbaka till boendet och jag diskar. I bästa fall hjälps vi åt, jag diskar och min fru torkar porslinet. Inte så storslaget men ändå något.

I början kom min fru aldrig ut. Jag ringde Demensförbundets fantastiska telefonrådgivare Stina-Clara (nu tyvärr heltidspensionär) som sa att det är klart att din fru ska ut! Det gav mig mod att försöka och det har gått bra. Nån gång blir min fru jättearg på mig, men jag tar det lugnt. Folk på stan reagerar positivt på att vi är ute tillsammans. På flertalet fikaställen är personalen verkligen hjälpsam, på Lindahls neutral.

Besvara

Svar från Khalad 2022-11-19 20:11

Tack Måns! Har många gånger tänkt att det verkar trevligt att gå ut och fika tillsammans. I har dock aldrig riktigt tänt på att gå ut och äta eller fika, även om vi såklart gjort det då och då tidigare.

Svara

2022-11-19 09:54   gunte

Du är en stark och hygglig man Björn..
Skicklig i text och bild..
HaD/Gunte..

Besvara

Svar från Khalad 2022-11-19 20:13

Tack för det Gunte. På något sätt känns det skönt att berätta :-)

Svara

2022-11-19 10:10   aasaboe

Man blir djupt berörd. Önskar er allt gott.

Besvara

Svar från Khalad 2022-11-19 20:14

Stort tack för det Christer!

Svara

2022-11-19 10:28   Vibybo

Du skriver bra, rakt på är bäst. Det är ju som du säger - verkligheten finns och den är det bara att handskas med. För de som jobbat med att hjälpa andra i vård och omsorg, är dina ord så välbekanta, men å andra sidan är det känslomässigt något helt annat med närstående, då kärleken och smärtan känns så intensivt. Har ofta tänkt, att det gör inte så mycket om någon genast glömmer allt, vi lever ju bara i ögonblicket ändå. Så fin bild med dimman, och molnen har jag aldrig sett förr, som skum på vattnet upp och ner.

Besvara

Svar från Khalad 2022-11-19 20:19

Tack Stefan! Själva berättandet är för mig en avlastning :-) Det är väl så de flesta djur fungerar, dom lever i nuet utan egentlig planering eller minnen, även om människoapor, elefanter, delfiner och, ja det är nog en del om jag tänker efter.....

Svara

2022-11-19 10:55   GunnarW

Din känsla för eken träffar bra in på dig också precis som Peter skriver.
Du tar inte bara hand om I, du tar bra hand om dig själv också.
Mycket värme lyser i din berättelse och er tillvaro även när kanter och hörn ska hanteras.

Kram

Besvara

Svar från Khalad 2022-11-19 20:20

Stort tack för det Gunnar, kram!

Svara

2022-11-19 11:29   Maria Hansen

Så oerhört fint skrivet!
Ni lever i nuet båda två o du har insett vikten av lite avlastning. Var inte rädd att ta emot hemtjänst för tex dusch. Det är inte alltid det bästa att vara vårdare till sin äkta hälft, ni skall fortsätta vara ett äkta par. Du stärker o lyfter henne så varsamt o fint! Funderar på om ”hem” är Korsheden?
Minns när min mamma var i I:s situation, jag bodde långt ifrån o vi hade några härliga dygn med några veckors mellanrum, däremellan stöttade mina bröder som bodde nära samt hemtjänst, pappa levde inte då.
Önskar er en fortsatt fin höst o en lugn o traditionell jul tillsammans.
Här i Sörbo är det nu nollgradigt o lite vitt på marken. /Maria

Besvara

Svar från Khalad 2022-11-19 20:32

Tack Maria, vad roligt att du tittar in på sidan här! Också idag sa hon att hon ville åka hem innan hon kom i säng, jag tror att det är så att verkligheten ur hennes synvinkel där inga klara minnesbilder av någonting snart finns kvar blir såpass rörig att det är svårt känna den trygghet som förr fanns hemma,. Hemma är ju där allt känns bekant, tillvaron har mening och där hjärnan inte är confused och rörig.

Svara

2022-11-19 12:27   Stican

Din fina text berör mig mycket, och jag känner igen mycket vad som hände med min Lena för tretton år sedan , du är stark som klarar av er vardag
Ha det gott/Stig

Besvara

Svar från Khalad 2022-11-19 20:34

Stort tack Stig, jag förstår att du känner igen mkt från din sista tid med Lena. Och du var stark som levt igenom det och nu lever ensam. Hälsningar/ Björn

Svara

2022-11-19 17:05   Tovok

Så fint och känsligt du skriver, väcker både känslor och tankar om livet! precis som dina bilder! Sänder med en omtanke också! /Tommy.

Besvara

Svar från Khalad 2022-11-19 20:35

Tack för det Tommy! Och jag tackar för fin omtanke :-)

Svara

2022-11-19 18:08   mombasa

Det du skriver är mycket berörande, inte minst att du kan, förmår, att använda ett öppet forum som FS bloggar för dina tankar. Att bloggar kan innehålla många olika tankar men att ytan, arenan i grunden bygger på någon form av tillit.
Bästa hälsningar Gunnar S

Besvara

Svar från Khalad 2022-11-19 20:41

Stort tack Gunnar! För mig är det en avlastning i sig att bara berätta, få dela. Bloggen här på Fotosidan känns fö som en trygg plats även om det är ett öppet medium.

Svara

2022-11-19 22:30   Lena Holm

Fantastiska moln på första bilden och att hela himlen är täckt med den. Bild nummer två uppfattar jag som väldigt symbolisk då jag läser din text. Du är stark som berättar och det du beskriver verkar helt rätt, glöm dock inte bort att tänka på dej själv ibland.
Hälsningar Lena

Besvara

Svar från Khalad 2022-11-20 21:38

Hej Lena, har nog aldrig sett den molntypen täcka nästan hela himlen. Nu på senhösten när I inte haft så mkt ork har det ofta blivit e promenad tillsammans och en där jag går själv för att få hålla högre tempo och kunna gå lite längre :-) tack Lena!

Svara

2022-11-20 00:00   Lena Eriksson

Hej!
Jag tycker att alla tre bilder passar så bra tillsammans. Mycket fint!
Och fortsätt vara som eken…gör det som går…
Varma novemberhälsningar, just nu från ett vintervitt Norrköping!

Besvara

Svar från Khalad 2022-11-20 21:39

Hej Lena, trevligt när du tittar in, och tack för fin kommentar!

Svara

Svar från Khalad 2022-11-20 21:39

Hej Lena, trevligt när du tittar in, och tack för fin kommentar!

Svara

2022-11-20 14:22   Annelie Worgard

Din text berör,jag tror jag delat den med hela min familj snart
Verkligheten är verkligen inte förhandlingsbar.
Så här är det, kan det vara.Det känns igen.
Acceptansen du arbetar dig fram till känns. Jag tar det till mig.
Din stora omtanke och kärlek , till ert liv, till I's liv är så tydlig
Den värmer och känns trösterik
Tack för att du kan skriva som du gör.Och att du skriver
Du är en god man
Och fantastiska bilder är det också
Önskar er bägge en skön höst och jul.

Besvara

Svar från Khalad 2022-11-20 21:45

Tack Annelie för fin kommentar! Det är inte så konstigt egentligen, allteftersom hennes sjukdom blir tydligare glider vi in i dom förhållningssätt som behövs. Extra glad för att du gillar bilderna :-)

Svara

2022-11-20 15:36   Joakim88

Fin text om än tung att läsa. Säger som de andra här, du är stark Björn och skriver otroligt bra. Tillsammans med fantastiska foton som dessa!
Mvh Joakim

Besvara

Svar från Khalad 2022-11-20 21:52

Hej Joakim, tack för fina rader. Du behöver inte känna att det är tungt, visst är det jobbigt ibland men vi har det fortfarande ganska bra. Vi står på benen, jag kör utan problem så vi tar oss ut, vi var i Stockholm och hälsade på barn o barnbarn för några veckor sen, vi får besök av dom titt som tätt. Vi har haft bra liv, tre barn och fem barnbarn. Jag skriver inte för att beklaga mig men det känns skönt att dela, själva skrivandet/ delandet är ett sätt att inte få det att kännas tungt :-)

Svara