SURRENDERING
***
Nej, inte att ge upp. Men acceptera. Den som inte accepterar verkligheten förlorar alltid. Verkligheten är inte förhandlingsbar.
Våra promenader är numera några hundra meter. Efter semestern har I inte mått så bra. Vi behandlar just tredje urinvägsinfektionen på två månader och den fysiska orken är dålig. Vi behåller våra rutiner, varje dag åker vi ut till S:ta Maria och tar en kort promenad, 100 meter, kanske 200 i bästa fall, och så tillbaka. På hemvägen får jag hålla henne i hand för att hon ska klara sista biten, hon vill gärna falla framåt, som jag tror en reminiscens från hennes stroke för snart tio år sen. Vi glädjer oss åt luften, åt utsikten över fälten, åt solen om den lyser eller åt regnet om det regnar. Nästan inga fåglar längre mer än dom som alltid finns - korparna och hackspettarna. Spillkråkan är vanligast men det finns säkert andra fast dom är tysta. Ibland åker vi in till Norrköping och köper lite färskt gott matbröd och något gott till kaffet.
*
Två förmiddagar i veckan kör jag upp I till en förmiddagsträff med andra med demensproblem. Inte så många, omkring fem, plus en fantastisk personal som hjälper, stödjer och förstår. 9-13, och under den tiden får dom både förmiddagskaffe och lunch. I kan såklart aldrig berätta vad dom gjort eller vad dom ätit, det kommer hon inte ihåg när jag kommer. Hon var lite tveksam först, nu är det en rutin, även om hon varje gång blir lika förvånad att vi ska dit. Ändå tror jag det är bra, hon får se något annat än mig och huset ett par gånger i veckan och kanske känna att världen inte är så begränsad som det kan verka.
*
Också livet hemma har förändrats. I behöver hjälp med det mesta - kläder på och av, skor är extra svårt. Dusch kräver såklart min hjälp och olyckor, större och mindre, händer då och då med många tvättar som följd. Tidigare har jag oftare blivit störd eller irriterad och det kan hända någon enstaka gång fortfarande, men till min förvåning har jag fått bättre tålamod när jag insett hur stort behovet av hjälp är. Det svåraste är att kunna peppa när hon gång efter gång efter gång konstaterar att något hon gjort blir fel. Mest känns det när hon några gånger dom senaste dagarna sagt att hon vill åka hem. Jag har ännu inte klurat ut om hon har minnen från sitt eget hem, om hon inte riktigt känner igen sig hemma eller om hon känner sig otrygg. Så hände idag efter att ha sett På spåret, men efter att ha gått runt tillsammans, tittat in i köket och badrummet innan vi gick in i hennes rum och satte oss på hennes säng. När jag stoppade om henne var hon lugn och hon somnade ganska snart. Vecka 48 är det dags för nästa vecka på annat boende. Vi hade begärt och fått godkänt en vecka per månad men jag har ändrat det till en vecka varannan månad. I tyckte det var helt ok men sa att det var väldigt långtråkigt och jag behöver inte "ledigt" en vecka i månaden, varannan månad funkar fint. Fortfarande är hon i grund positiv och vill aldrig vara till besvär, men jag ser att hon oftare försjunker i halvdvala eller bara blir sittande. Kvällarna är enkla då vi ser på TV, ibland tillsammans eller hon ensam och jag vid datorn. En extra liten biltur ibland på eftermiddagarna och ibland gemensam meditation, något hon uppskattar lika mycket som jag. Så går dom dagarna, inte varandra lika men heller inte särskilt olika.
*
Fantastisk himmel häromdagen. Molntypen är inte så ovanlig men att den täcker nästan hela himlen är det
*
Vår vanliga väg i lätt dimma en aning symboliskt kanske
*
Jag älskar eken som aldrig ger upp, gör det som fortfarande går bara
*
***
Mvh N
Du gör nog som eken - keep strong...
Jag har också märkt att rutiner funkar. Min fru bor ju på boende. Jag brukar komma vid tvåsnåret, sätter på kaffe, har med fikabröd och vitamintabletter. Jag stoppar alltid i mig en, min fru bara ibland. Vi kan dela på en banan. Sen förväntar sig min fru oftast att komma ut. På med ytterskor och ytterkläder, ut på stan, ofta besök på kafé. Sen tillbaka till boendet och jag diskar. I bästa fall hjälps vi åt, jag diskar och min fru torkar porslinet. Inte så storslaget men ändå något.
I början kom min fru aldrig ut. Jag ringde Demensförbundets fantastiska telefonrådgivare Stina-Clara (nu tyvärr heltidspensionär) som sa att det är klart att din fru ska ut! Det gav mig mod att försöka och det har gått bra. Nån gång blir min fru jättearg på mig, men jag tar det lugnt. Folk på stan reagerar positivt på att vi är ute tillsammans. På flertalet fikaställen är personalen verkligen hjälpsam, på Lindahls neutral.
Skicklig i text och bild..
HaD/Gunte..
Du tar inte bara hand om I, du tar bra hand om dig själv också.
Mycket värme lyser i din berättelse och er tillvaro även när kanter och hörn ska hanteras.
Kram
Ni lever i nuet båda två o du har insett vikten av lite avlastning. Var inte rädd att ta emot hemtjänst för tex dusch. Det är inte alltid det bästa att vara vårdare till sin äkta hälft, ni skall fortsätta vara ett äkta par. Du stärker o lyfter henne så varsamt o fint! Funderar på om ”hem” är Korsheden?
Minns när min mamma var i I:s situation, jag bodde långt ifrån o vi hade några härliga dygn med några veckors mellanrum, däremellan stöttade mina bröder som bodde nära samt hemtjänst, pappa levde inte då.
Önskar er en fortsatt fin höst o en lugn o traditionell jul tillsammans.
Här i Sörbo är det nu nollgradigt o lite vitt på marken. /Maria
Ha det gott/Stig
Bästa hälsningar Gunnar S
Hälsningar Lena
Jag tycker att alla tre bilder passar så bra tillsammans. Mycket fint!
Och fortsätt vara som eken…gör det som går…
Varma novemberhälsningar, just nu från ett vintervitt Norrköping!
Verkligheten är verkligen inte förhandlingsbar.
Så här är det, kan det vara.Det känns igen.
Acceptansen du arbetar dig fram till känns. Jag tar det till mig.
Din stora omtanke och kärlek , till ert liv, till I's liv är så tydlig
Den värmer och känns trösterik
Tack för att du kan skriva som du gör.Och att du skriver
Du är en god man
Och fantastiska bilder är det också
Önskar er bägge en skön höst och jul.
Mvh Joakim