Projekt I SJÄL OCH HJÄRTA - HJÄRTATS ORO
7
*
Och mitt i all rymd och ljus och skönhet
gör sig hjärtats oro ändå hörd
Varför jagar molnen evigt,
varför slutar inte vågorna
att slå?
Varför tystnar inte frågorna,
jag vet ju redan,
svar går ej att få?
Aldrig kommer hjärtat
någonsin till ro
*
*
Tvivel och osäkerhet
har följt mig så länge jag minns
och mycket har jag avundats dom
som verkat så säkra.
Idag är jag mest glad
för att tvivel och osäkerhet
fortfarande följer mig,
då jag så småningom har funnit
att det är en kanal till mitt inre jag,
till mitt inre, levande jag.
Mina tvivel och min osäkerhet
är också en hjälp
att hitta just min väg
istället för att följa andras.
*
*
Men det är klart,
att rotad som den här
det är jag ju inte
och att önska att så vore
är ju att inte acceptera det som är.
Men det är klart att jag gör
ändå.
*
*
Att verkligen släppa taget
har jag för egen del
funnit mycket svårare
än jag trott
men också mycket vackrare
*
*
Jag _tror_ jag förstår vad du menar som du skrev i en tidigare blogg...att dina bilder tidigt visade vad dina ord nu också beskriver.Fint med sista bilden på det fallande lövet, det är en bra syssla, att vänta på löv som faller.
Jag tänker på Tranströmmer när jag läser det här, att det ofullkomliga är något viktigt. Du kan den säkert...men jag känner jag vill se den en gång till, I love it.
Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Ur diktsamlingen ”För levande och döda ” (1989)
Hälsningar/ Björn T
Den sista bilden sitter extra bra.