Svårt det här med självmord.. Har haft några arbetskamrater genom åren som valt att ta sina liv, en av dom var jag en extra nära vän med, en fantastiskt trevlig människa som verkligen ALLA gillade, det är inte alla som man kan ge ett sånt omdöme.. Som jag känner till det så fanns det nån slags bipolaritet i grunden. Han tycktes få nån slags 'skov' med 10 - 12 års mellanrum där han då ville ta sitt liv, det är nu mer än 10 år sedan han gjorde det. Ytterligare 10 år innan så var han t.o.m. inlåst i tre månader på en stängd avdelning, då blev han bra och jag umgicks mycket med honom, vi åkte långfärdsskridskor ut i Stockholms ytterskärgård, ända ut till min favoritö Tärnskär, bl.a. Vi åkte på sommaren ut till skärgårdens allra yttersta ö 'Svenska Stenarna' och campade en natt där, helt fantastiskt med fullt av Gråsälar som ropade i skymningen runt oss.. Sen kom då ett 'skov' ytterligare 10 -12 år senare, och han blev åter inlagd, men numera (eller då) så låste man inte längre in personer på samma sätt som tidigare, utan han fanns i stort sett bara på avdelningen på kvällar och nätter, annars var han fri att röra sig som han ville. Jag råkade träffa honom 6 dagar innan han tog livet av sig, han såg fantastisk ut och mådde verkligen bra, det blev en stor kram och bara leenden, vi jobbade ju ändå i samma grupp på Kungsholmens brandstation, och vi hade väl känt varann i nästan 25 år.. en vecka senare var han död, han hade hängt sig hemma i sin lägenhet.. Jag har förstått i efterhand att anledningen till att han såg så fräsch ut när vi råkade träffas var att han troligen redan då hade bestämt sig.. Kungsholmens kyrka var fylld till bredden med människor som ville hylla honom när begravningsakten hölls.. Han hade en son på 7 år när den här 'depressionsolyckan' (som prästen kallade det) hände.. Jag träffad hans ex. senast för kanske tre år sedan. Sonen gick då på college i USA och är nog idag 20 år, och verkar må bra! Fick också reda på att ytterligare 10 år tillbaks jämfört med den första gången som jag kände till att han mådde dåligt så hade han också haft en sån här tid med 'depression', även då var det flera arbetskamrater som stöttade honom extra mycket, men det var innan jag kände honom.. Jag tror mycket på att det här kan bero på rena kemiska 'reaktioner' eller brister i hjärnan, som ofta kan medicineras bort, bara man får rätt medicin.. Såg också TV-programmet, kände igen mycket där.. Tror jag har varit på larm till Västerbron kanske 150-200 gånger genom åren (26 år) p.g.a. att folk tänkt sig att hoppa där.. Oftast har dom inte hoppat.. då har man oftast stått under på en likaså ditlarmad brandbåt, som vattendykare eller linskötare till någon annan som varit dykare, i väntan på att personen kanske ändå hoppar.. det kan ta nån timme innan någon bestämt sig för att inte hoppa.. De som vill hoppa har oftast redan hoppat innan vi kommit fram trots en körtid på kanske 2 minuter.. Minns en gång när en kille hade hoppat (26 m.) men låg och flöt när vi fick upp honom i båten, då var min arbetskamrat som sen tog sitt liv med, och jag la märke till att han mådde inte alls bra när han såg den här killen som försökte ta sitt liv genom att hoppa.. min kamrats ansiktsuttryck har etsat sig fast i mitt minne sen dess! Och jag har också lärt mig att inte ens sjukvården kan klara av att ändra på en självmordsbenägen persons inställning om att ta sitt liv! Tror att 'Anders' var inlagd på St. Görans psyk. i tre veckor innan det sedan hände.. Västerbron (och även andra höga broar i stan) har numera förhöjda räcken som gör det extremt obekvämt att försöka klättra över.. En gång gjorde vi en eftersökning (på botten under bron) efter en person på begäran av en mor vars son troligen hade hoppat 'året innan', men som aldrig upptäcktes på bron, så han hade antagligen hoppat 'obemärkt'.. Vi hittade aldrig hennes son, däremot hittade vi två andra 'äldre lik'.. som legat där i flera år.. Året efter så flöt det upp rester av en människa utefter Norr Mälarstrand, det visade sig vara den saknade sonen.. Ursäkta lång kommentar..
Hälsn!