KONTAKTANNONS: LUDVIKA - STUDENTEXAMEN I SLUTET AV 50-TALET
***
Ibland fungerar bloggen som ett slags kontaktannons har jag märkt. Vid flera tillfällen har jag blivit kontaktad av gamla kompisar, klasskamrater tex, efter att jag visat gamla bilder i bloggen. Kompisar jag inte träffat på åtminstone 40 år. Jag har också fått helt nya kontakter men med kopplingar till Ludvika, bla en äldre dam ( över 90) i USA som växt upp i Ludvika. Vi har växlat minnen om gamla affärer, hur torget såg ut och så där, riktigt skoj.
*
Nu tänkte jag gå andra vägen. Helt nyss var jag inne i den Ludvikagrupp jag är medlem i på FB och jag studsade när jag fick syn på en bild där min pappa var med. Han var ju skolinspektör och var ofta med när det hände något i skolans värld. På den bilden var han med på invigning av gymnastiksalen i Lorensbergaskolan och bilden hade fått kommentarer av en Björn Sundvall som sa att han varit med sin pappa på inspektioner av gymnastiksalen före invigningen. Pappan var stadsarkitekt i Ludvika, Gösta Sundvall. Och på dom två första bilderna nedan ser vi hela familjen Sundvall som firar när äldsta dottern tar studenten i Ludvika, det borde vara något av åren 1957, -58 eller -59 eftersom det fortfarande är på Vasaskolan. From 1960 hölls studentexamen uppe i nya läroverket, Högbergsskolan, något jag väl vet eftersom jag var en av den första årskullen studenter i maj 1960. Så grabben på bilderna här måste alltså vara Björn Sundvall, få se om han uppmärksammar detta, jag delar naturligtvis bloggen på i den Ludvika gruppen.
Familjen Sundvall
*
Familjen Sundvall
*
HAL Ludvika (Vasaskolan), studenterna kommer just ut samma år
*
Bilden med pappa var från 1966, alltså knappt tio år senare än bilderna ovan. Min reflektion är att på den här tiden fanns en stadsarkitekt i lilla Ludvika. Då, när jag var typ 17 eller 18, undrade jag varför det behövdes en stadsarkitekt, folk kan väl få bygga som dom vill tänkte jag. Samtidigt som jag vet att jag upplevde stan som "välskött"och trevlig. Det dröjde heller inte så länge innan stadsarkitekt inte fanns längre, kanske tyckte man att det blev för dyrt. Men så dröjde det heller inte så länge förrän det ena bedrövliga byggprojektet efter det andra dök upp i stan. Jag gillar fortfarande min hemstad Ludvika, men fulare centrum får åtminstone jag leta efter. Värst är röran kring MacDonalds, Kyrkskolan och badhuset och den gamla stadsparken är totalförstörd. Fortfarande finns några klenoder i ordning, stadshuset och det gamla tingshuset tex. Jag skulle vilja föreslå kommunledningen i Ludvika att ta en gemensam tur till tex Industrilandskapet i Norrköping för att se vad det går att göra med gamla stadsdelar om man vill. Förutom att dom gamla byggnaderna bevarats på ett nästan unikt sätt har man på köpet fått ett levande centrum där i stort sett varenda hus nu används och bla fått massor av ungdomar just i centrum eftersom Linköpings Universitet nu har ett campus där med omkring 5000 ungdomar.
*
Jo, jag vet, Ludvika är väldigt mycket mindre. Ändå är jag helt övertygad om att kommunen försummat utformningen av centrum å det grövsta. Många byggnader skulle ha rivits för trettio år sen, andra skulle man satsat på att modernisera, i stället har de flesta bara fått stå årtionde efter årtionde. Jag tror ju inte att det är en slump att nynazisterna fått en centrum just i Ludvika trots att stan har en blomstrande industri, ABB.
***
Hälsn!
Betr stadsarkitekt så var det ju kopplat till ett samhälle där posten hade egna lokaler, postmästare det var fint det, postförare var ansvarsfullt, skolor inspekterade på plats, stadsarkitekt och byggnadsinspektörer höll nivån uppe. Men då samhället drabbades av masspsykos, allt gammalt skulle bort precis som i sönderbombade Europa, hjälpte det inte mot rivningarna.
Det finns en hel del skrivet om detta, mycket bra i "Bengt O.H. Johansson med flera: Den stora stadsomvandlingen - erfarenheter från ett kulturmord, Arbetsgruppen för arkitektur och formgivning, Regeringskansliet, Stockholm 1997, ISBN 91-630-5313-6".
Betr Norrköping så jobbade jag där då Industrilandskapet stod i stöpsleven sen Holmen AB flyttat ut. Många i stan kom bara i håg fabriksarbetets usla villkor och ville riva rasket. Ibland tyckte jag att det bara var jag och stadsantikvarien Ann-Charlotte Hertz som gillade stan.