SNABBKOLL

***

Det fick bli en mobilselfie idag. Lite koll på hur jag egentligen ser ut liksom. Åren går och det känns ungefär som förut fast den ena förmågan efter den andra liksom smälter bort. Idag fyller jag 80 och jag är glad det mesta ännu är sig likt. Inget storslaget firande, I och Katarina (äldsta dottern som fn bor hemma) och jag har firat med lite god mat från ett matställe i Finspång och ett glas vin. Pandemin gör att vi inte har en större familjefest. Till helgen kommer (kanske) de två andra barnen men utan familjer pga pandemin. Inte säkert att det heller funkar, lätta förkylningssymptom i ena familjen kanske sätter stopp. Är det Corona tider så är det. Men vi har pratat med alla, dom har sjungit, hurrat och vinkat på Skype, det räcker långt. Dom finns där allesammans och vill mig väl. 

 *

Från dagens promenad

*

***

NU VET JAG.....OCH SÅ FILOSOFISKA RUMMET DÅ.

***

....att jag finns. Ibland måste jag kolla av då och då, annars är det ju svårt att veta säkert att det är jag liksom, vem jag blivit. Lite konstigt är det, ett helt liv snart har jag jobbat på att bli något, riktigt vad har jag aldrig vetat, men nå´t måste  jag ju bli, vuxen åtminstone. Inte heller det målet har jag nått men jag tröstar mig med att the old wise  hela tiden försöker lära mig Be, don´t become. Men trots alla försök att bli och trots alla lärdomar att inte bli utan bara vara ser jag ju att ju äldre jag blir desto mer lik pappa är jag. Det har jag aldrig ens försökt, att bli lik pappa alltså, snarare har jag, särskilt längre tillbaka, försökt att inte bli som pappa. Jag gillade pappa men jag ville ju bli nåt eget, nåt mer mig själv liksom. Han var ju lärare, det var det enda jag visste jag inte skulle bli. Men alldeles oavsett vad jag velat och vad jag försökt, numera gör jag ungefär som pappa gjorde och jag börjar se ut som han. Det mest konstiga är att jag samtidigt börjar känna mig mer och mer hemma i mig själv, mer och mer mig själv till och med. Det kände jag inte riktigt när jag ville bli något eget, något annat. 

*

Idag när jag var ute och tittade på fåglarna en stund, lyssnade jag samtidigt på Filosofiska rummet (jag sitter ibland i bilen när jag är på naturexkursioner...). Ämnena intresserar mig ofta men ofta tycker jag diskussionerna är lövtunna, snabba kommentarer är viktigare än djupet för att få mkt av tiden  men eftertanken är liksom inte där. Ingen säger men vänta, låt mig fundera, det tål att tänka på. Nåväl, idag var det det bästa jag har hört på filosofiska rummet, Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, berättade om sin nya bok Världen själv. Den boken kommer jag beställa i morgon. Jag hör ju tydliga kopplingar mellan hans funderingar och my old wise. Urspännande.

*

Äkta selfie från Risingeslätten idag

*

***

ATT MÖTA SIG SJÄLV

***

Jovisst, enklaste sättet är väl att ta en selfie. Eller så heter det självporträtt när man varken har mobil eller pinne. Strunt samma, det är varken selfies eller självporträtt jag tänker på. Mer det där med att försöka se bakom maskerna och fasaderna. Det är svårt nog när jag möter andra, men det är ännu svårare när jag försöker se mig själv. Mina egna fasader, livslögner eller önsketänkande är ju mina egna, dom där jag använder för att överleva, eller åtminstone för att känna mig skaplig till mods, dom har jag ju använt sen då jag var liten, fastän jag utvecklar och renodlar dom, putsar på dom lite då och då och till och med hittar på nya ibland. Fast jag aldrig tänker så då jag gör det. Enklast är ju att tro att jag inga masker, inga livslögner har. Då och då blir jag ändå avslöjad, det är jobbigt. Och några har jag fått hjälp att själv förstå, det har känts skönt efteråt. Men dom flesta är kvar förstås, dom dyker upp så fort jag känner mig pressad, eller utmanad eller vad det nu är.......

Här är i alla fall en selfie. Eller om det är ett självporträtt. Ser att jag behöver raka mig, det gjorde jag varenda dag när jag jobbade det ingick liksom i rollen......

*

*

***

VADDÅ, SELFIE? 1955

***

Tror det var 1955 jag köpte min första småbildskamera, en Robot IIa. Det var en liten behändig kamera, i storlek ungefär som dagens kompakter. Formatet var 24x24 på vanlig 135 småbildsfilm, 54 rutor blev det. Lite omständlig eftersom den inte hade standardkassetter, jag fick spola om filmen jag köpte till kamerans kassett. Ovanpå kamerahuset fanns en stor skruv, fullt uppdragen kunde jag ta upp mot 20 bilder utan att själv behöva dra fram filmen mellan tagningarna. Optiken, som visserligen var utbytbar med en vanlig skruvfattning, var en Xenar 37,5/2,8, jag hade aldrig någon annan optik till den här. Så här nästan 65 år efteråt har jag sett att jag aldrig fick skarpa bilder som höll för förstoring. Om det var optiken eller mitt sätt att hantera kameran som var orsaken har jag aldrig förstått. Nu tycker jag inte skärpan är det viktigaste, jag är glad för min selfie, tagen som en alldeles vanlig selfie, utan selfiepinne med utsträckta armar. Om det var 1955 är det 64 år sen och jag var 15, men det kan slå på ett år framåt eller bakåt. Och ingen visste förstås då vad en selfie var......

*

*

***

SÅ SKÖNT DET VORE....

***

.... om jag kunde fundera lite mer över min Sony och och vilka objektiv som är skarpast. Kanske skulle jag bli en erkänd fotograf om bara jag kunde släppa mina pictorialistiska bilder från min värld - därute på landet, långt från stan. Jag borde ju begripa att eftersom nästan alla människor numera bor i stan är ju landskap och blommor, solnedgångar och kossor helt helt enkelt ute, färg också förresten, det mesta i stan är ju grått, så svartvitt är ju tidens lösen. Asfaltgrått och betonggrått. Dessutom fotade ju HCB i svartvitt, vem är jag som tror att färg är nå´t att ha. Det är bara det att i Korsheden är det färg överallt, jag kan inte se det svartvita nånstans, hur mkt jag tittar. Alltså gör jag  som jag gjort i lite mer än 65 år, jag fotar det som finns runt om mig. Ibland är det kossor, ibland, tranor, och ibland barnbarn. Dom är förresten i färg dom också, med blå ögon och röda kinder, det gillar jag. Men om jag kunde ägna mig lite mer åt kameran och objektiven slapp jag ju tänka på livet hela tiden, och döden också för den delen. Särskilt döden vore ju skönt att slippa tänka på, det gör jag ganska ofta faktiskt. Å andra sidan behöver jag ju inte tänka på döden, när jag är död finns jag ju inte. Det gjorde jag ju inte alla eoner före 1940 heller, alltså innan jag föddes, jag kan inte komma ihåg att jag missade nå´t eller saknade att jag inte fanns då heller. Här är jag på väg till, eller om det är från, tandläkaren, så här passar det det med svartvitt. 

*

*

***