ATT MÖTA SIG SJÄLV
***
Jovisst, enklaste sättet är väl att ta en selfie. Eller så heter det självporträtt när man varken har mobil eller pinne. Strunt samma, det är varken selfies eller självporträtt jag tänker på. Mer det där med att försöka se bakom maskerna och fasaderna. Det är svårt nog när jag möter andra, men det är ännu svårare när jag försöker se mig själv. Mina egna fasader, livslögner eller önsketänkande är ju mina egna, dom där jag använder för att överleva, eller åtminstone för att känna mig skaplig till mods, dom har jag ju använt sen då jag var liten, fastän jag utvecklar och renodlar dom, putsar på dom lite då och då och till och med hittar på nya ibland. Fast jag aldrig tänker så då jag gör det. Enklast är ju att tro att jag inga masker, inga livslögner har. Då och då blir jag ändå avslöjad, det är jobbigt. Och några har jag fått hjälp att själv förstå, det har känts skönt efteråt. Men dom flesta är kvar förstås, dom dyker upp så fort jag känner mig pressad, eller utmanad eller vad det nu är.......
Här är i alla fall en selfie. Eller om det är ett självporträtt. Ser att jag behöver raka mig, det gjorde jag varenda dag när jag jobbade det ingick liksom i rollen......
*
*
***
Själv har jag blivit öppnare, friare och gladare av den hjälp jag fått, från ett utgångsläge som inte varit så bra. Annorlunda uttryckt lever jag ett mkt rikare liv än nånsin tidigare. Men det handlar mest om det inre, jag känner att jag är mer i samklang både med existensen och mig själv. Jag hör till helt enkelt. Med vänliga hälsningar/ Björn T
PS För att förstå syftet föreslår jag du läser Krama din skugga av Debbie Ford
Personligen tror jag att en viss grad av tillämpad livslögn är mentalhygieniskt nyttig, eller rent av nödvändig. Den som strävar efter absolut sanning, och även råkar få se en bit av den, blir ingen glad typ.
Hälsningar, Bjarne
Med vänlig hälsning/Gunte..