DET RISTER I TRÄDEN

***

Det rister i träden när sommarstormen ökar i styrka och grenar faller där jag går utefter landsvägen. Molnen jagar efter varandra på himlen  och trots att det inte är mer än seneftermiddag märker jag att det mörknar. Det dröjer heller inte länge förrän dom första regndropparna faller och åskan mullrar på avstånd. Först nu märker jag att jag är ensam på vägen. Jag knäpper jackan och knatar på utefter den grusade landsvägen, ökar takten en smula. Efter en stund börjar jag undra om jag är på rätt väg, jag känner inte igen mig riktigt. Längst därborta anar jag ett hus och ökar takten lite till, kanske finns där någon jag kan fråga om vägen. Jag kommer allt närmare huset jag skymtat därframme och ser att vägen leder rakt fram till gården där den tycks sluta på gårdsplanen framför huset. Landsvägen verkar använd, där finns både hjulspår och fotavtryck, ändå verkar det alldeles mörkt i huset, jag kan inte se ljus någonstans. Ju närmare jag kommer desto ödsligare ser gården ut. Vinden har mojnat och istället för vindbruset är det nu alldeles tyst, bara mina steg i gruset hörs. Så blir jag stående ett stycke  framför  grinden, förundrad över fotspåren som upphör framför grinden. Något drar mig ändå längre in, några steg in på gården och för sent märker jag att mina egna fotspår bakom mig  som jag nyss gjort plötsligt verkar suddas ut......

*

*

*

***

FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ FLERA MÅNADER.....

***

....blev det en varm dusch i stället för det vanliga morgondoppet i Bartjärn idag.  Vi har de sista veckorna haft en hel del regn här i Korsheden och naturen har börjat återhämta sig. Det har dock varit varmt och skönt ute och inte tagit bort badlusten. Idag var det däremot 13 C och ett envist tjurigt regn gjorde att duschen framstod som ett bra alternativ. Egentligen känns det bara skönt. Efter den varma heta sommaren känns det mulna och regniga vädret bara befriande och tillåtande. Bilderna är tagna från bron i Söderbärke nu på morgonens tidningstur

*

Från bron mot norr

*

Från bron mot söder

*

***

TRÄGNA TRANOR

***

Nästan varje dag har vi tranparet här på besök på vallen nedanför oss här i Korsheden. Många dagar tom flera gånger samma dag. Dom stannar inte så länge men söker effektivt av området i ena hörnet av vallen. I år har dom inte haft med några ungar, det hade dom i fjol. Kanske misslyckades dom i år, kanske har räven tagit dom. Jag vet att jag en natt i början av sommaren hörde ganska högljutt oväsen, kanske var det dom, det får jag aldrig veta.. Jag är fullt medveten om att jag visat bilder av dom tidigare när dom betar  härnere men jag finner nöje i att fortsätta fota dom. Ibland går dom tätt ihop, ibland var för sig. Och alltid så vaksamma, det förvånar mig nästan, dom är så stora och kan inte ha alltför många fiender. Sista flygbilden är inte riktigt skarp, jag hann inte ställa om från punktfokus men mig spelar det mindre roll.

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

SNART 400 ÅR - DET ÄR VÄL INGEN ÅLDER

***

Våra två äppelträd hemma i Finspång börjar bli gamla, 25-30 år tror jag, och har en del skador på stammarna som också är lite mossiga. Därför har jag funderat på om det inte är dags att såga ner dom och plantera nytt.

*

Idag kom jag på nya tankar. I och jag hade åkt upp till Sundborn främst för att I skulle få se familjegraven som finns där. Men vi tittade också på trädgården till Stora Hyttnäs, gården som min farfars farbror köpte till sin dotter Henrika i morgongåva när hon gifte sig med sin Pontus i slutet av 1800-talet. Trädgården är vacker på många sätt och där finns också flera gamla fina äppelträd. Äldst är det här gubbäppelträdet, planterat runt 1650, alltså inte så långt från 400 år.

*

Skylten som berättar om åldern

*

Och knotigt och medfaret är det, behöver tom stöd lite här och där

*

För gammalt för att bära frukt? Tja, ni kan ju titta själva

*

Så nu har vi fått klart för oss att våra träd hemma i Finspång knappt är mer än tonåringar, kanske skulle vi ge dom lite mer uppmärksamhet i stället för att såga ner dom?

***

OPENING

***

*

*

***