AUGUSTIKVÄLLAR........

***

.....kommer med mjukt mörker, just nu är det kolsvart utanför fönstren här i Korsheden. Dimman brukar också göra entre på allvar under den här månaden, både på mornarna och kvällarna, precis som idag. Den lägger sig i alla svackor och visar hur kalluften fördelar sig i landskapet. Dimman väcker alltid en sorts längtan inom mig. Det är inget, eller ingen, jag längtar efter, där finns bara längtan helt enkelt. 

*

Skönt är också att det blir alldeles extra tyst. Tyst är det för det mesta i Korsheden, men när dimman kommer blir det extra tyst. Det passar mig, det ger mig ro. Ju äldre jag blir, desto mer märker jag att jag drar mig undan en smula och jag njuter av tystnaden och att få vara ensam med mina tankar. Det är tur att det är så. Ryggen har satt stopp för riktiga promenad några veckor, i alla fall riktiga promenader i terräng. Det gör att det blir svårare att få dom naturbilder jag vill, nu blir det mest områden som inte ligger så långt från dom farbara vägarna . Här kommer dimman över fälten ute vid Torrbo.

*

Förstora!

*

I tystnaden och mörkret här i Korsheden hoade just en uggla och påminde mig om att det är dags att krypa till kojs. Önskar er en fin dag i morgon, natti!

***

MALINGSBO - KLOTEN

***

På väg hem från Värmland häromdagen tog jag vägen över Malingsbo - Kloten sista biten mot Söderbärke. Har knappt tänkt på att detta område också ingår i Smedjebackens kommun. Vackert är det, och jag hade regnet i bakhasorna. När jag åkte från Bjurtjärn, Storfors hade det redan börjat regna och det gick österut, dagen efter hade vi heldagsregn. 

*

*

*

*

*

***

FORTFARANDE......

***

....är det sommar. Efter en heldag med regn och nattemperatur ner till 7 blev det åter en strålande morgon. Det kändes vid morgondoppet, lite svalare, tom aningen kyligt, knappt 18 mätte jag efter doppet. Desto mer uppiggande kändes det efteråt och då smakar kaffet gudomligt.

*

Motivet Bartjärn känner ni väl till vid det här laget. Lite variation behövs, och jag experimenterar lite med  efterbehandlingen för att se om jag hittar något intressant

*

Badplatsen vid Bartjärn, Korsheden

*

***

EN ANTECKNINGSBOK

***

Varning, den som är religiös kan bli sårad av texten!

Få saker gör mig så upprörd som när jag inser hur religionerna genom århundraden, ja faktiskt genom årtusenden, använts för att hålla folket, massan, "i schack". Ändå händer det ganska ofta. Uppenbart för alla är ju hur islam fortfarande förslavar och förkrymper kvinnan, så uppenbart att jag inte bryr mig om att exemplifiera. Kristendomen har haft liknande inställning, om än inte så utpräglad, i typ drygt 1900 år. Inte har man varit så tillåtande mot andra heller - korstågen tex. Och häxjakterna vände sig bara mot kvinnor.  Inkvisitionen med tortyr som medel för att få oliktroende - kättare - att bekänna är plågsam att ta in. Men ändamålet helgade medlen. Och precis så är ju fundamentet för IS agerande, ändamålet helgar medlen.

*

Ett mer närliggande exempel fick jag när jag under regndagen i går började gå igenom släktmaterial jag hämtat i fredags. Bakgrunden är att min svåger som närmar sig 90 snart flyttar från villan han och min storasyster bott i och alltså går igenom allt sparat. Min storasyster Sigbrit gick ju bort för drygt två år sen och hon var väldigt aktiv inom släktforskning. Trots att jag hämtade några kartonger redan förra sommaren fanns mer sparat.

*

Men till saken. Min morfar Andreas, född -72 (1872 såklart!) utbildade sig till lärare efter att ha kommit in på seminariet i Karlstad. Bland det första jag tittade i under gårdagen var en tjock, fullskriven anteckningsbok, daterad 12/6 1895, jag tror det år han kom in på seminariet. Det är en handskriven anteckningsbok i ämnet psykologi. Först blev jag mest imponerad över arbetet att skriva ner allt, likaså imponerad över den vackra handstilen - titta bara på rubriken Psykologi tex! Men så började jag läsa, och jag kom bara till första sidan innan jag blev så upprörd att jag slutade. Detta är alltså vad som lärdes ut till blivande lärare för att sen präntas in i barnen. Vad tror ni en sån text gör med självkänslan? Eller med livsglädjen?

*

För att ni ska slippa läsa den vackra men för den ovane jobbiga skrivstilen följer första sidans text nedan.

Psykologi

Inledning

Ordet pedagogik betyder uppfostringslära, men i den bemärkelse, vi här lägga i det, betyder det barnuppfostringslära. En uppfostran är behöflig, ty människan måste på grund av såväl själens som kroppens beskaffenhet vid födelsen uppfostras eller ledas till det af  Gud föresatta målet fullkomlighet "Varen fullkomliga såsom eder himmelske fader fullkomlig är")

Uppfostrans nödvändighet

En uppfostran är nödvändig med avseende  på själen, ty förståndet är vid födelsen förmörkadt. Hon är alltså, som läroboken säger, vanmäktig, okunnig o oförståndig. Människan vet mycket litet o har liten förmåga att uppfatta det hon vet. Missriktningen framträder hos viljan, hvilken näml. är riktad åt det onda. ( i boken missriktad, syndig). Viljan är obenägen till det goda. Men i viljan ingår också förmågan att utföra det man vill, dvs kraft. Den mänskliga själskraften är ringa - människan är svag o oförmögen. Sådan är hon vid födelsen, sådan i det naturliga tillståndet.

*

Med mina ord - den  naturliga människan är ond och oförmögen. Gissa vilken grund detta lägger för präster och lärare av olika kvalitet att komma med i stort sett vilka påståenden som helst? För mig är det uppenbart att en grundsyn präglad av detta ger förutsättningar för  alla former av ortodoxt troende av bibel (eller koran, "rätt" utbildning är ännu viktigare inom islam än kristendomen). Människan är alltså oförmögen till att ta eget ansvar, istället ska hon göra det Gud, präster och lärare säger henne att göra. Bra grund för fanatism och i slutänden terror. Naturligtvis tror jag inte att koranen tex predikar terror men sättet  religionerna utövas på lägger en bra grund för både fundamentalism och i slutänden terror. Om människan själv är oförmögen att fatta rätt beslut utan det överlämnas istället till Gud, präster och lärare, var tar det personliga ansvaret vägen?

*

Jamen kristendomen är ju kärlekens tro? Visst, så är det också, även om jag aldrig förstått hur kristendomen kan ha någon ensamrätt till kärleken. Det påstår man såklart aldrig heller, men det är ett intryck jag får när jag lyssnar på predikningar. Också för mig, som icke troende, är kärleken det viktigaste jag har. Och gudomlighet har jag också även om jag inte tror på någon gud, nämligen livet själv. Till sist är jag ensam ansvarig för alla mina handlingar - inför mig själv, inför dig  och inför alla andra.

*

*

*

*

Varför skriver jag det här? Därför jag bla använder bloggen som  dagbok med bilder där jag tar upp det viktigaste som händer mig i livet och innehållet i den här anteckningsboken gör mig upprörd. Jag respekterar allas personliga och egenupplevda tro men har ytterst svårt att förlika mig med dom etablerade religiösa rörelsernas och kyrkornas färdiga trosbilder med krav på yttre uppförande, liksom bokstavstroendet . Alla heliga skrifter har ju rimligtvis författats av människor.

*

Jag vill gärna lägga till att jag inte skriver detta för att få en stor diskussion till stånd. Ni får gärna kommentera, men med stor sannolikhet kommer jag inte fortsätta att diskutera, jag är trygg i min uppfattning. Jag har skrivit av  mig i frågor som berör mig starkt. Hälsningar

***

DET RISTER I TRÄDEN

***

Det rister i träden när sommarstormen ökar i styrka och grenar faller där jag går utefter landsvägen. Molnen jagar efter varandra på himlen  och trots att det inte är mer än seneftermiddag märker jag att det mörknar. Det dröjer heller inte länge förrän dom första regndropparna faller och åskan mullrar på avstånd. Först nu märker jag att jag är ensam på vägen. Jag knäpper jackan och knatar på utefter den grusade landsvägen, ökar takten en smula. Efter en stund börjar jag undra om jag är på rätt väg, jag känner inte igen mig riktigt. Längst därborta anar jag ett hus och ökar takten lite till, kanske finns där någon jag kan fråga om vägen. Jag kommer allt närmare huset jag skymtat därframme och ser att vägen leder rakt fram till gården där den tycks sluta på gårdsplanen framför huset. Landsvägen verkar använd, där finns både hjulspår och fotavtryck, ändå verkar det alldeles mörkt i huset, jag kan inte se ljus någonstans. Ju närmare jag kommer desto ödsligare ser gården ut. Vinden har mojnat och istället för vindbruset är det nu alldeles tyst, bara mina steg i gruset hörs. Så blir jag stående ett stycke  framför  grinden, förundrad över fotspåren som upphör framför grinden. Något drar mig ändå längre in, några steg in på gården och för sent märker jag att mina egna fotspår bakom mig  som jag nyss gjort plötsligt verkar suddas ut......

*

*

*

***