FOTOGRAFEN OCH KAMERAN
***
I går skrev jag att jag inte visste vilken kamera jag använt, bara att det var ordinarie småbildsformat. Det här negativet fanns inte så långt från gårdagens bilder. Rimligtvis den alltså, en Agfa Silette. Säkert lånad från Stefans där jag extrajobbade, tillsammans med elektronblixtaggregatet. Det senare var höjden av modernitet och något jag aldrig ägt själv. Jag började med magnesiumpulverpåsar som jag hängde upp i någon dörrkarm, öppnade slutaren på lådkameran och tände på stubinen till påsen och efter några sekunder blixtrade det till, ganska starkt. Därefter stängde jag slutaren igen. Var det bara någorlunda mörkt i rummet fungerade det ganska bra. Sen kom ju enkla blixtaggregat för lösa blixtlampor, PF1 och vad dom mer hette. Det var väl tunn magnesium- eller aluminiumtråd också i dom tror jag. Och fotografen var en gänglig 15-åring som provade det som fanns.
*
*
***
Jag undrade just när jag läste din förra blogg vilket objektiv som låg bakom det fina resultatet. Här är alltså svaret: Ett Agfa Apotar 3,5/45mm.
Det är i princip Dennis Taylors triplett från 1893 - alltså bara tre linser. Agfa hade en noggrann tillverkning av sina Apotarobjektiv och dom hade ett gott rykte. Dina bilder ger syn för sägen (jag tror med förlov sagt att din Robot IIa hamnar lite i bakvattnet).
Kurt Bergengren har beskrivit metoden i sin "Fotografera är nödvändigt".
"Fotografen måste då be de närvarande hålla sig absolut stilla. Efter den fasansfulla explosionen måste han be om ursäkt och borsta de avporträtterade rena från vit aska. Vid banketter måste soppan bytas ut."
Dina föräldrar måste väl ha sett något gott i ditt plåtande, att ditt stora intresse skulle ge dig något på sikt och kanske hålla dig borta från dumheter.
Intressant med dina tidiga äventyr i fotovärlden. Lösa blixtlampor vet jag att jag grejade med i något gammalt
jag hittade på en loppis nån gång. Vred ut reflektorn som en solfjäder, rätt platsbesparande alltså.
HaD/Gunte..