Klockan är lite för mycket eg, men vill ändå kommentera ditt svar Peter.
Jag är förvånad över att både du och Margareta tror att jag inte ser allt fint som finns och som jag har och fyller mitt liv med. Det låter som du tror att jag är nere, har en down-period eller vad det nu kan vara. Så är det inte alls.

Alla människor har både glädjeämnen och sorger i livet. Jag vågar påstå att det gäller varje dag också, om än kanske inte djupa sorger eller stora glädjeämnen. Och det gäller alla! Inte bara vissa eller en del! Däremot är det betydligt färre som tar in det, "erkänner" det (erkänner är ett dumt ord,tar in är mkt bättre), för sig själva och andra. Att inte ta in in sin egen nedstämdhet, smärta eller besvikelse över sina egna tillkortakommanden och skavsår i kroppen eller själen utan istället göra det jag skriver om - inte låtsas om eller vara ngt annat - är något vi alla också gör nästan jämt, trots att vi oftast inte märker det. Det är ju inte så grovt att vi känner att vi är ledsna så bestämmer vi oss för att skratta istället, lura oss själva och andra som du säger. Varenda en av oss har automatiska, inbyggda försvar för att slippa "se", slippa "känna" sånt vi inte vill ha. Och jag lovar, få av oss märker när det sker. Ditt svar hintar mig om att det gäller dig också fast du säkert inte tror det.
Jag försöker så gott det går träna på att känna igen när jag gör det, det går att lära sig se. Och jag VILL känna min nedstämdhet eller sorg när den finns istället för att låtsas som den inte finns därför att det gör att jag lättare kan känna glädje och kärlek, faktiskt också att känna mer glädje och större kärlek.
Så jag är ledsen ibland och glad ibland, förbannad ibland och kärleksfull ibland, och det är precis så jag vill ha det för att leva ett så rikt liv som möjligt. Dessutom skriver jag gärna om det eftersom det också hjälper mig själv att se hur det är. Hur det faktiskt är, fast så många tror annorlunda.
Och det är klart att jag vet att jag är vuxen! Fast jag (ibland) känner mig som ett barn. Det är jag också glad för!

Hälsningar / Björn T

PS Ett gott råd - Om du träffar människor i livet som är ledsna, bedrövade eller upplever stor smärta, fysisk eller psykisk, trösta dom inte, tala inte om hur bra dom eg har det - lyssna! Bara lyssna, utan råd eller synpunkter. DET ger mer tröst och visar mer empati än ngt annat.

Tack för ditt inlägg Peter, nu hoppar jag isäng!

Tack för ditt förtydligande Björn! Det är ju som du skriver, det finns "up's and down's" i livet. Självklart!
Det gäller lika självklart, även mig. Men, det finns också olika sätt att hantera det på. En del väljer att börja måla i mörka toner, andra plockar fram det ljusa. Jag kan nog ha respekt för båda, även om jag själv tror på det "ljusa". Och nu menar jag inte det "glatt klämkäcka" utan att se ljust, möligheter... Men det där är individuellt.
Jag tycker också som du att det är viktigt att lyssna. För att förstå... känna in. Visst, det är viktigt att ibland få prata av sig. Men jag är själv också mycket för dialogen, för att kanske väcka nya synvinklar, tankar etc... Jag tror att den som berättar, vill ha en respons i någon form.

Varken jag eller Margareta känner dig. Och det gör det ju bra på ett sätt, vi läser och gör våra tolkningar. Mer "neutralt" och ärligt kan du ju inte få det. Hade vi kännt dig, då hade vi kanske bara "lyssnat" och lämnat dina ord därhän... Vad vet jag. Vi kanske ska nöja oss med "fina bilder"... ;)

Hoppas du sovit gott och står inför en lekfull dag.... //Peter

Hej Johanna, stort tack för dina vänliga och inkännande rader, dom uppskattar jag mycket! / Björn T

Hej Lena, tack för din kommentar, den blir jag ju barnsligt glad av :-) !/ Björn T