Inte gatufoto
Gatufoto är inte min grej!
Dels befinner jag mig sällan i gatumiljö.
Dels har jag svårt, att rikta min kamera rakt
mot främmande människor, vilket lär vara en förutsättning.
Det kanske handlar om min generations syn på diskretion.
Eller min egen rädsla.
Eller det faktum, att inte ens människorna i min närhet gillar att bli fotograferade.
Hur kan jag då förvänta mig, att vilt främmande människor ska samtycka till att bli avbildade?
Men jag tycker, att det är roligt att titta på gatufoto.
Kanske lite ett utslag av voyeurism, en inblick i en värld långt från min egen, blandat med en dos beundran för ett hantverk jag inte bemästrar.
På bilderna från Köpenhamn, tagna vid vårt besök där i december förra året,
kan man med lite god vilja urskilja något människoliknande.
Men det finns en sak, som definitivt sågar mig som gatufotograf.
Gatufotografi ska tydligen per definition utgöra rent dokumentärt avbildande , 'straight photography,'
och det kriteriet får jag svårt att uppfylla.
Men vem vet?
Jag gillar utmaningar och om drygt en vecka är det dags igen för en ny tur till byen.
Några foton från Köpenhamns gator lär det bli.
Gatufoto eller ej.
Nä, jag känner mig inte riktigt hemma i denna genre, även om jag alltså emellanåt uppskattar den. Som en dokumentation av vår samtid, av ibland fina porträtt, ibland för att något allmängiltigt exponeras med perfekt träffsäkerhet. Ibland helt enkelt bara för att det är riktigt bra bilder. Och då spelar genren inte någon som helst roll. En bra bild är alltid en bra bild...
Men sedan tillkommer ju dessutom den där ständiga frågan om det berättigade i att exponera andra människor i tid och otid. När är det meningsfullt och när är det bara onödigt?
Ha en skön adventsvecka!
Eva
Att det fanns någon sorts 'normer' för hur gatufoto skulle vara hade jag ingen aning om. För mig var gatufoto vad namnet uttrycker. Inte i vilken form det 'skulle' presenteras. Men det verkar finnas gatufotografer, som arbetar både i färg och med mer kreativa metoder.
Mycket roligt, att höra att du gillade mina foton, även om jag definitivt inte gör anspråk på att de skulle vara just 'gatufoton'.
MVH
Eva
Varför gatufoto skall utesluta färg,kan jag inte förstå. Kanske det hänger samman med att förebilderna, de lysande undantagen, var verksamma för rätt länge sedan och därför fotograferade i svartvitt. Kanske det beror på att avsaknad av färg gör röriga bilder lite mindre röriga. Konsten att bildmässigt renodla en gatuvy är få förunnat att behärska.
Jag tycker att dina bilder är bra. Det finns mycket på gatan som inte handlar om människor som tumlar omkring.
Om gatufoto är överskattat eller ej tar jag inte ställning till. Det är i alla fall uppskattat av många både utövare och betraktare och för mig får var och en uppskatta vad man vill. Om kvaliteten kanske inte alltid håller jämna steg med kvantiteten är jag ju inte rätt person att bedöma. 99% av mina egna bilder är naturbilder men jag gillar alltså, att både titta på och testa lite av varje. Och jag har hittat en hel del pärlor inom gatufotot. Visst finns det sådant jag inte förstår vitsen med men det finns nog inom alla riktningar.
För mig säger ofta en bild betydligt mycket mer än det som direkt avbildas. Att byta genre känns lite som att försöka sig på ett främmande språk.
Roligt, att du tyckte, att bilderna var OK.
Med vänlig hälsning
Eva
Tvärtemot vad du säger om att det "sällan är frågan om någon mer begåvad fotografi" så vill jag hävda motsatsen. På gatan styr du inte över vad som händer och du måste snabbt se potentiella intressanta scener. Och vara beredd. Och kunna komponera snabbt i förhållande till de vedertagna fotoreglerna rörande komposition etc. Det är inte lätt. Faktum är att många erkända gatufotografer blir glada om kanske tar en handfull riktigt bra bilder per år.
Sen stämmer det inte alls att gatufoto måste var i svartvitt. Kolla in exempelvis Saul Leiter, Fred Herzog, Alex Webb, David Alan Harvey och Jesse Marlow som jag hänvisade till i annat svar.
Till sist så är det förstås en fråga om smak.
Mvh
Fredrik
-affe
Jag tänkte mig inte mina bilder som gatufoto men när jag skrev inlägget och svar på kommentarer har jag börjat tänka om.
Vad gäller människor, vare sig det handlar om porträtt eller stilstudier, så ser jag det som en utmaning. Både att klara av att konfrontera mig med något, som jag drar mig för och att om jag gör det, att resultatet ska vara meningsfullt. Människor som ett slags anonyma statister i gatumiljön passar mig nog bättre än närgångna porträtt på flera sätt. Ju mindre som avslöjas i en bild desto större utrymme blir det för tolkning, vilket du nyss formulerade så väl i din egen blogg
Tack igen för fina ord!
Eva
Det är alltid roligt, att ta del av dina uppskattande kommentarer. Speciellt när jag, som här, avvek från min egen gata.
Ha en skön adventvecka!
Eva
Ja, att testa nya grejer gillar jag men här känns det, som om jag dessutom kanske måste passera en gräns, som jag inte vet om jag vill passera. Fegt? Hellre det än motsatsen.
Nu är det inte så, att jag riskerar att missa så mycket, eftersom jag praktiskt taget aldrig befinner mig i gatumiljö. Och om/när jag ev. gör det, så kommer jag troligen att fortsätta att fotografera som jag gjort tidigare. Jag känner inget krav på mig att prestera något, som jag inte själv känner vara angeläget.
Kul, att du gillade bilderna. Nu blir det snart mer fåglar igen.....
Eva
Hälsningar Lena
PS. Tittade en gång till och den fjärde bilden är ju fenomenal tycker jag.
Att börja 'öva' på vilt främmande människor känns alls inte som en bra metod. Varken med tanke på respekten för andra människor eller för möjligheten att faktiskt åstadkomma något bra.
Däremot kan det kanske tänkas bli fler foton av stadsmiljöer när/om jag någon gång åker in till stan....
Roligt, att du gillade gillade de här bilderna.
Ha en bra vecka
Eva
Jag tror nog att gatufoto kunde bli "din grej" lite mer. Du bor ju nära Lund och Malmö, vilka båda bjuder på mycket gatufotopontential. Det flesta tycker att det är lite jobbigt att fota okända människor och att rikta kameran emot dem. Det är viktigt att förstå att de inte behöver samtycka till att du fotar dem. Du är i din fulla rätt att göra det och om de protesterar får de väl göra det men de måste inse att det är inte deras rätt att röra sig på allmän plats utan att bli fotade. Jag tror inte heller att du med rättvisa kan hänvisa till din generations syn på diskretion eftersom det säkert finns en massa gatufotografer och andra från din generation som inte delar din syn.
Jag gillar dina bilder i detta blogginlägg och i stort sett alla bilderna kan ses som gatufoto som jag ser det i alla fall. Det du skriver om att gatufoto ska vara dokumentärt avbildande vet jag faktiskt inte om jag förstår. Kanske du kan utveckla lite? Dina bilder i bloggen verkar vara "straight photography" enligt vad jag kan se i alla fall.
Mvh
Fredrik
Jag tackar för din kommentar och tycker, att det är jätteroligt både att du gillar mina bilder och att du ser dem som gatufoto.
Men trots det: Nej, jag tror inte, att gatufoto är min grej.
Oavsett.
Gatan är inte min miljö. Jag bor på landet. Trivs på landet. Åker enbart in till stan om jag måste. Åker jag någonstans är det ut i skogen, till sjön eller till havet......
Att komma över mitt eget motstånd, att tränga mig på andra är bara ytterligare en anledning. Och att publicera bilder, där någon kanske framstår på, för den personen,ett icke önskvärt sätt, är inget jag vill göra, även om jag kanske har laglig rätt att göra det. Jag pratar om moralisk rätt inte juridisk. Att andra (oavsett ålder) har en annan mening spelar ingen roll.
Min egen åsikt är klar och jag har absolut ingen som helst lust, att hävda min rätt i det här sammanhanget. Ändamålet helgar medlet, brukar man säga och det kanske kan vara tillämpligt också i gatufoto. Men det förutsätter, att det finns ett tydligt mål med att ta och visa bilderna i fråga. Det målet har inte jag idag.
Att fråga om lov innan jag fotograferar är heller inget alternativ. Då skulle jag inte få de bilder jag skulle velat få.
Jag har aldrig funderat över vad Gatufotografi eg. är. För mig var det helt enkelt foton, som tas på en offentlig plats. Undersförstått med människor.
När jag började googla hittade jag en definition om att gatufoto faktiskt inte alls behöver innehålla varken gatumiljö eller människor men att det däremot borde vara rent dokumentärt, vilket är vad jag syftade på. Någon egen uppfattning i den frågan har jag inte. Dock hade jag hittat några gatufotografer, som både fotograferar i färg och på ett lite mer kreativt sätt. Vems definition, som gäller vet jag inte. Kan någon säga sig ha rätten, att avgöra vad som är gatufoto och vad som inte är det? Eller kan gatufoto tänkas utvecklas åt olika håll? Har snabbkikat på några av de namn du nämner och ska titta mer så snart tid gives. Tack för tipsen!
Jag gillar, att titta på olika slags bilder och gatufoto har för mig många värden, som jag definitivt inte vill förkasta. Jag säger bara, att jag nog inte är rätt person, just nu i alla fall, att ägna mig åt det.
Med vänlig hälsning
Eva
Gatufoto - precis som inom alla andra genrer finns somt som är bra, somt som kanske inte är lika bra, fortfarande efter min subjektiva syn. Vill för egen del inte heller hålla mig till några särskilda fotoområden eller tekniker och provar gärna det jag får tillfälle till, så länge det känns skoj. Försöken inom gatufoto har dock stannat mest vid stadsbilder, precis av dom skäl du nämner. Hälsningar/ Björn T
Så roligt att läsa! Det gläder mig också, att du ser något i trean.
Håller förstås med dig i sakfrågorna.
Ha en bra vecka och tack för din kommentar!
Eva
Har också svårt för det där med etiketter. Men oavsett om vi vill eller inte, tvingas vi in ofta i ett rutmönstrat sorterinssystem.
När är en bild med en fågel en 'fågelbild'? När blir det en 'naturbild' eller kanske en 'landskapsbild'? Och när passerar man gränsen till en 'personlig' bild eller kanske rentav 'konstfoto'?
Men för egen del vill jag framför allt gärna, att mina bilder ska tala för sig själv. Att betraktaren ska kunna läsa in något i dem. Oavsett genre eller fack.
Tack för din bestämda kommentar! Den gillas!
Eva