Storspov

Storspoven har kommit för flera veckor sedan.

Jag har hört den men ännu inte sett den.

Bilderna i inlägget är tagna i fjor och någon året dessförinnan.

Nu hoppas och ser jag fram mot ännu en härlig vår och försommar i dess sällskap.

Drömmen om en droppe

För några år sedan tänkte jag fotografera trädgårdens blåa hav av scillor och chionodoxor.

Det hade jag förvisso gjort  många gånger tidigare men det kan ju aldrig bli för många...

Det hade just slutat regna och när jag la mig ner framför en grupp chionodoxor, såg jag vattendropparna.

Och inte bara det!
I dropparna fanns små glänsande och perfekta miniatyrvärldar.

Vart jag än vände mig var de där!

Jag befann mig i ett universum av små hängande blommiga världar.

Jag försökte komma nära och fotografera dem.

Som vanligt blev jag inte nöjd med resultatet men tänkte göra om det lite senare.

Lite senare blev idag.

Vårstjärnorna, som de egentligen heter på svenska, är nästan överblommade men det hade regnat och jag var fast besluten, att nu skulle det ske.

Jag la mig på samma ställe som förra gången och hoppades, att förutsättningarna skulle ge små perfekta blomsterdroppar igen.

Och visst fanns det droppar..

Men inte en enda, som hade små magiska världar i sig.

Den sista bilden är den enda från idag. De andra är från det tidigare tillfället.

Så drömmen om den perfekta droppen lever kvar.

Tillbaka till Pulkens tranor

Yes!

Det blev ännu en tur till Pulken, där det fortfarande fanns tillräckligt med tranor för min smak.

Även om de var betydligt färre än tidigare räckte de mer än väl..

Jag föredrar faktiskt om de inte är allt för många, eftersom det annars är svårt att undgå att få med en kroppsdel från någon annan trana, än den man tänkt fotografera.

Nu försökte jag ta lite andra bilder än de jag redan tagit.

Men visst är det svårt att undvika att t.ex. fotografera de landande fåglarna, när de singlar ner.

Gärna då med långa slutartider.

Lika visst är det nästan omöjligt,

att låta bli att fotografera dem när de börjar buga,

hoppa eller dansa.

Även om det ibland ändå var lite trångt på dansgolvet.

Men några nya motiv blev det

och några gamla i ny skepnad.

Här ett inlägg från ett tidigare besök på Pulken 2015

och här från ännu tidigare besök.

Tofsvipa

Tofsvipan

är en av de fåglar, som är så vanliga, att man riskerar att inte se den.

Men  halleda.. den är ju fantastisk!

Fantastiskt vacker med sin metalliskt skimrande fjäderskrud .

Och så den där läckra tofsen.

Blicken icke att förglömma.

Gillar vatten,  precis som jag...

Somliga tycker nog, att den är lite störig i sitt eviga skriande men för mig  är dess vårskri nog Vårskriket nummer ett.

Jag saknar fortfarande den där perfekta bilden på tofsvipor, som far fram som perfekt synkade stridsplan.

(Hade några, som försvann i en hårddiskkrasch men hoppas på nya.)

Och så har den ett härligt temperament.

Och kaxigheten är inte bara ett spel för galleriet utan en äkta Kaxighet.

För vem var det, som hängde kvar och utmanade havsörnen, när alla andra dragit om inte tofsvipan?

Några bilder på ungarna kan jag inte motstå.

Föräldrarna må vara kaxiga men hallå...!

Vem kollade var de små här höll hus?

Inga vuxna fåglar syntes i närheten.

Och framåt sommaren, när de samlat ihop sig, är deras gemensamma turer över sjön i en helt egen klass.

Snabbt drar de ut, vänder upp och landar igen.

Vilka bilder man skulle kunna få.....

Eftersom den är så vanlig, har det blivit en hel del bilder, som kanske överskrider den gängse fågelfotomallen

och

 jag vill visa några här.

Skam den, som ger sig......

Den, som redan tycker sig ha sett fler bilder på jordugglor än vad som kan anses vara tillrådligt/njutbart eller hälsosamt, kan sluta läsa här.

Den, som tycker, att jag är tjatig i mitt kämpande för bättre bilder, bör kanske inte läsa alls.

Eller tvärtom: Läs vidare!

Men den, som njuter av ugglorna

och/eller ev. kan dra egen nytta av min envishet kan fortsätta.

Det handlar alltså, på nytt, om jordugglorna och mina försök, att få bra bilder på dem.

Flera kvällar har jag återvänt till mossen utan framgång.

Antingen har inga ugglor dykt upp eller också har de kommit när ljuset redan försvunnit.

I går kväll dök de upp och dessutom medan solen fortfarande gav tillräckligt med ljus.

De flesta bilderna är sinsemellan tämligen lika, eftersom förutsättningarna inte skiljer sig markant och ugglornas repertoar är rätt  begränsad.

Variationen utgörs framför allt av ljuset och bakgrunden.

Min målsättning var (och är), att få bättre bilder än de jag redan tagit.

Om jag lyckats eller ej  kan förstås diskuteras.

Men jag tycker själv, att de successivt har blivit bättre

och att det visar, att det lönar sig, att inte vara nöjd om man tror, att det kan bli bättre.

Det kan det givetvis fortfarande.

Det kan det nog alltid.

Kanske siktar jag högre än jag nånsin kommer att nå

men jag har alltid haft som motto, att om man siktar på stjärnorna , så når man kanske trädtopparna.

Ger man upp redan i start, för att man inte tror sig kunna nå längre, ja då gör man givetvis inte det heller.

För mig är själva utmaningen i att försöka bli en bättre fotograf en stor del av drivkraften och lusten bakom inte minst mitt fågelfotograferande.

Den dag jag inte tror mig kunna utvecklas mer, tror jag lusten kommer att sina betänkligt.

 Nu gäller det, att dra lärdom, fortsätta sökandet och att så småningom knyta ihop säcken.

Än finns det mycket att lära och förbättra......

Behöver jag säga, att jag tycker, att det är både vansinnigt roligt och spännande?

Att jag ibland inte är nöjd med mina bilder betyder inte, att jag är en gnällig och missnöjd kärring.

Jag ser mig som en nyfiken och optimistiskt sökare på väg mot nya spännande mål...

Och når jag inte ända fram, så har jag i alla fall haft väldigt roligt på vägen och upplevt saker jag annars skulle missat.