Önsketänkande

Vintern är slut men än har vi kvar några matrester.

 De kvarvarande talgbollarna hängs ut till småfåglarnas förtjusning.

Man skulle kunna tro, att här finns både mat och plats åt alla.

Att de, som först kommit till platsen generöst skulle dela med sig.

Räcka fram en vänligt välkomnande klo och bjuda in.

Men nej, ack nej!
Så är det ej.

Ej heller i fåglarnas värld.

Det bråkas om maten och somliga får snällt finna sig i att beskåda de andras frossande.

Snabba ben i rött, grönt och svart

Lördagskväll...

Finns det något bättre sätt att tillbringa den än att åka till ett av mina favoritställen så här års?

Efter några timmars trädgårdsjobb, åkte jag i alla fall till Vombs ängar, medan maken fixade till middagen.

Dels för att se vad som ev. anlänt men också för att kolla, att kameran och objektivet kommunicerade som de skulle efter förra veckans missöde.

Det var oväntat torrt och alls inte så många fåglar på plats, som jag hoppats på.

Först fick jag syn på en rödbena, vilket fick min puls att slå lite snabbare.

Finns det någon fågel, som gör bättre skäl för sitt namn?

Men den promenerade iväg.

Istället närmade sig en grönbena.

Sedan blev det mest gröna ben, även om just benen inte syns så mycket på bilderna.

Även om grönbenorna är tilltalande, är de kanske inte de mest fotogeniqua...

I alla fall ville dessa inte rocka loss.

Det dröjde innan jag fick utslag på aktivitetsmätaren. 

(Jag jämför med svarthakedoppingarna, som verkligen bjöd upp..)

När solen redan sjunkit och jag var på väg att packa samman min utrustning, dök det upp ännu en fågel.

Riktigt dålig bild, jag vet, men jag misstänker, att den inte är allmänt bekant, så jag tar tillfället i akt att presentera den:

Svartsnäppan.

På allt för långt håll för att göra den rättvisa men ännu en snabb vadare på fågelpaletten.

Tyvärr fick jag samma tråkiga upplevelse, som när jag skulle fotografera doppingarna.

Ingen kommunikation mellan kamera och objektiv.

Så nu får de båda åka till doktorn och jag saknar dem redan.

Jag hade ju planerat in flera fotoutflykter den närmsta tiden......

Svarthakedopping

Så blev det i alla fall en hel drös bilder på svarthakedoppingarna.

Bilder, som egentligen inte behövde så mycket extra, eftersom doppingarna är så vackra i sig själv.

Vattnet var svart och bilderna blev fina bara med de läckra fåglarna.

Men de bjöd på så mycket mer än bara att simma omkring och se vackra ut.

De spelade

　och de parade sig.

Men allt var inte frid och fröjd i deras paradisiska tillvaro.

En ensam dopping dök hela tiden upp och ville vara med i leken.

Det resulterade i vilda vinggemäng, där vattnet yrde

och smockan hängde i luften

Jag antar, att inkräktaren var en ensam hane och att det var hanarna, som fightades om honans gunst medan hon väntade en bit bort.

Så racade de över vattenytan till en annan del av sjön, där spelet började på nytt.

De ruskade av sig obehaget

och gled, nej de skred fram över ytan, allt medan de reste sig upp.

De fluffade upp sina stiliga fjärdrar.

De bugade och neg.

Och så simmade de tillbaka till mig och parade sig på nytt....

Emellanåt putsade de sig och vilade  förstås.

Detta var en  kortkort version.

Bildmaterialet hade räckt till många och långa inlägg.

Kanske återkommer jag med nya inlägg på samma tema....

Sippor och insekter

Det blev många bilder från resan till Hornborgasjön.

Jag tog en paus i rensandet och sorterandet och åkte med fotoväninnan till en närbelägen bäck.

Fågeltelet ersattes av ett makroobjektiv.

Min tanke var, att fotografera vitsippor vid vattenbrynet

men varken ljus eller växter ville som jag.

De flesta sipporna hade passerat sitt bäst före-datum.

Och ljuset vid vattnet passade mig inte.

Istället såg jag harsyrans blommor..

Och dess gäster.

Men när jag böjde mig ner såg jag  också något annat.

Pilledutter..

Något jag aldrig sett tidigare mer än i bloggarnas värld.

Jag tänkte försöka återge dem lika mystiskt suggestiva som jag sett dem här på sidan.

Det gick....så där.

Vilket i klartext betyder, att det inte alls gick!

 Attans vad svårt det var, att sätta skärpan där den skulle vara

och därmed gick det förstås inte alls att göra suggestiva bilder.

MEN

då dök räddningen upp i form av en liten insekt, som fångade mitt intresse.

 Inte helt lätt att få den heller skarp men desto roligare.

Sen gick tiden fort.

 Fråga mig inte vad det är för insekt, för det har jag ingen aning om.

Kanske kan någon sufflera?

Men detta är en tordyvel, enligt väninnan.

(Min egen kunskap om dessa små anonyma är lika begränsad, som min kunskap om fåglar var för alls inte så länge sedan...)

Tordyveln var en klumpig och bakvänd sort, som klättrade högt upp och sedan fäktade efter fotfäste.

Som inte fanns.

Och då ramlade den ner i backen.

Tur att den hade skyddsdräkt...

 När ögat börjat vänja sig vid makroseendet syntes insekter både här och där...

Upplevelserik fotoresa

Vi åkte till Hornborgasjön.

De flesta tranorna hade dragit vidare men det var inte i första hand för deras skull vi åkt dit, så jag blev inte speciellt besviken.

Vi tog oss istället till Fågeludden, där jag tillbringade några timmar i ett av gömslena.

Inte så långt därifrån höll ett skäggdoppingpar på att förbereda sitt rede.

De byggde och bevakade sitt bygge.

Men framför allt är detta skrattmåsarnas område.

De gnabbades, bråkade, vänslades och parade sig.

Luften var fylld av ett öronbedövande myller av skrin och skrän och fladdrande vingar.

Jag fyllde minneskorten med måsbilder och mestadels ganska trista eller undermåliga  doppingdito.

Laddade över dem på den medhavda laptopen och kunde konstatera, att dess uppladdning var nästan noll när jag var klar, varpå den inte gick att ladda upp igen.

Dagen därpå åkte vi till en göl, där jag fotograferade svarthakedopping i fjor.

Paret var tillbaka och jag blev lika blöt nu som då men fick betydligt bättre bilder.

Därefter åkte vi vidare till en liten sjö, som jag letade efter redan förra året men inte hittade då.

Ett par svarthakedoppingar spelade och parade sig helt nära.

Emellanåt dök en tredje dopping upp och ville vara med i leken. Men han (?) blev bryskt ivägkörd.

Jag frossade i fototillfällen, som aldrig tidigare.

Kameran tycktes också bli överhettad.

Med jämna mellanrum upplyste den mig om att den var 'upptagen' med annat.

Och detta givetvis när det 'hettade till' som mest.

Gissade, att det minneskort jag använde, var av det långsamma slaget.

På nytt fyllde jag kortet. Nu med bilder, som fick mig att jubla.

Porträtt och actionbilder på doppingarna.

Riktigt bra bilder, verkade det som!

Tillbaka till vårt logi inventerade jag mina medhavda minneskort och såg, att ett av dem inte var formaterat.

Lika bra att göra det på en gång, så jag inte skulle behöva göra det på plats när jag behövde det.

Efter formateringen skulle jag kolla, att det var tomt men det var det inte.

De gamla bilderna var kvar!

Så vad i helsicke hade jag då raderat?

Som ni nog kan gissa, hade jag tömt kortet, som innehöll de där bilderna, som jag trott på!

(Det finns plats för två kort.)

Jag fattade ingenting men när insikten kom, höll jag på att falla ihop.

Jag blev alldeles tom.

Kände mig lika formaterad som kortet.

Jag försökte intala mig, att kanske, kanske skulle bilderna gå att rädda...

Till slut bestämde vi oss för att ändra våra planer och köra tillbaks till sjön.

Jag tog några nya bilder av doppingarna. 

Efter en stund dök det upp en man, som tycktes bekant.

Det var Jan Gustavsson. Vi pratade ganska länge. Jag berättade om min fadäs med minneskortet och han gjorde fullständigt klart för mig, att bilderna var BORTA. Forever.

När han gick, skulle jag ta de bilder, som var avsedda att något kompensera bortfallet.

Då kom nästa bakslag. Efter kort stund hängde sig kameran.

Ingen kontakt mellan kamerahus och objektiv....

Jag stängde av kameran och satte igång den igen. En exponering sedan var den död på nytt. Tog av objektivet och försökte torka av kontakterna med en putsduk. Samma resultat.

Så medan doppingarna spelade och bråkade så vattnet yrde, kunde jag ta en ynka bild åt gången.

Jag hade redan huvudvärk av missödet med kortet och av att ligga spänd i en ställning, som inte passar min skröpliga kropp.

Nu  kändes det som om huvudet exploderade.

Jag orkade helt enkelt inte mer, så vi for vidare.

Körde till närmsta stad och köpte fler minneskort.

Som jag inte använde. För min lust och inspiration var obefintlig.

Vi återvände i alla fall till Hornborgasjön och skäggdoppingarna.

Men nu hade det anlänt några andra fåglar också.

Och som lite plåster på såren fick jag se svarthalsade doppingar, som jag aldrig sett förut.

De simmade runt och dök på ganska långt avstånd. Så småningom kom en av dem lite närmre men inte ens det kunde få mig på bättre humör.

Så vi beslöt oss för att åka hem.

På vägen stannade vi till vid Store Mosse. Men tämligen omgående hände något med vår gamla hund. Hon började halta och kunde inte stödja på ena frambenet. Vi satte henne i bilen och tog själva en kortare promenad innan vi fortsatte hem.

Det, som kunde ha varit en toppentur med trevliga möten, fina upplevelser och kanonbilder med hem, kändes bara som en veritabel flopp.

Några av de bilder jag fick med mig hem verkade väl visserligen vara OK men jag fortsatte att grina illa.

Jag ringde sonen för att få råd och han kom till undsättning för att försöka hjälpa mig att rädda bilderna på kortet och... visst gick det mesta att rädda!

Det vete katten om de var så bra som jag mindes men några av bilderna känns ändå ganska häftiga.

Och jag är glad som en speleman.

Nu återstår att gå genom alla bilderna och fler kommer i följande inlägg.

Summa summarum:

En händelserik resa med fantastiska upplevelser, trevliga möten och missöden, som lärde mig mycket....

Och som dessutom gav en bunt trevliga bilder.