Svarthakedopping personliga porträtt

                                 Det blev många bilder av svarthakedoppingarna.                                         

Bilder av väldigt olika slag.

Några har jag redan visat i ett tidigare inlägg.

(De kan ni se här.)

När jag kopierade länken insåg jag, att några av dessa bilder ingick redan i det inlägget.

Hoppas ni har överseende.

Här är några försök till närgångna och personliga porträtt av dem.

Jag återkommer med bilder,

som är närgångna på ett annat sätt

och kanske med några lite mer ruschiga bilder.

Hornborgasjöns skrattmåsar

 Hornborgasjön i början av maj.

Vi befinner oss i skrattmåsarnas rike. Det är ingen tvekan om saken.

Här häckar tusentals skrattmåsar.

Ljudet av skriande måsar är öronbedövande och luftrummet fyllt av fladdrande vita vingar.

Både på marken och i vattnet bråkas det om utrymmet och herradömet.

Alla bilderna i inlägget är tagna i Måsgömslet och flera av dem med långa slutartider.

Fladdrande måsvingar inbjuder till det.

Jag vet, att många ställer sig helt oförstående till den sortens bilder.

Men när jag i efterhand tittar på bilderna, tycker jag att just de bilderna återger skeendet mycket mer verklighetstroget än de skarpa tagna med snabba tider.

Det är så här man upplever det på plats.

Det mänskliga ögat hinner inte registrera detaljerna i det som händer, utan intrycket är bara ett vitt fladdrande och kanske några röda gap och ben.

Men kameran kan frysa ögonblicket och då kan vi se det där vi annars missat.

Som hur en av måsarna i stridens hetta tar tag i motståndarens ben och håller fast det.

Det plaskas och skriks och under flera minuter utgör de en vit massa, där man inte kan avgöra vem som är vem.

En annan sekvens visar samma beteende.

Efter att ha försökt visa vem som är störst och starkast genom att hålla fast motståndarens vinge,

grabbar han tag i benet

och när rivalen till slut kommer på rätt köl och lyckas flyga upp,

hänger han med och fortsätter att bita sig fast.

Till slut kommer den fasthållne i alla fall loss.

Men allt är inte strid och bråk.

Det är maj och det uppvaktas och

när man väl lyckats besegra rivalen och vinna damens gillande

är det dags för belöningen.

Rapport från Vombs ängar

Det var en fin kväll igår och jag beslöt mig för att ta en sväng bort till Vombs ängar.

Jag hade uppmärksammat, att det bl.a. kunde  finnas brushanar på plats med antydan till spel och det kunde jag ju inte motstå.

Inga busiga brushanar syntes när jag kom men väl en storspov, som promenerade omkring en bit bort.

Ännu längre bort gick en flock gravänder, där hanarna emellanåt både bugade och gjorde utfall mot sina rivaler.

I ett vattenfyllt dike sökte ett par årtor efter något ätbart.

Flera röd- och grönbenor blev avbildade men på ett sätt, som föga avvek från massor av bilder, som redan finns på datorn.

Så när möjligheten dök upp, att försöka få annan bakgrund och känsla i bilderna högg jag direkt.

Det blev väl dagens största behållning fotomässigt.

Brushanarna då?
Jodå, de fanns på plats men på behörigt avstånd och väl dolda av vegetation.

Då och då avslöjade de sin närvaro genom att göra en snabb flygtur, varpå de landade igen.

Så av ev. spelande såg jag inget annat än flygturen, som väl är en del av spelet men inte direkt vad jag velat se....

Och medan jag väntade hördes det välbekanta trumpeterandet och ännu lite längre bort syntes en stor flock tranor, som gjorde ansatser till att dansa.

En gås, två tranor och tre lommar

Ännu en kortresa.

Denna gång till Hunneberg.

 I regnet gick vi till Fågelsjön.

Jag såg något avvikande långt där borta i fjärran och med kamerans hjälp kunde jag konstatera, att det var en trana.

Jag tyckte mig skymta ännu en trana men när vi närmade oss, var den som uppslukad av det höga gräset.

Men när jag vände mig om på tillbakavägen stod där två tranor.

Efter att ha traskat runt och hamnat vid spänger, som var oanvändbara (åtminstone för oss gamlingar) tröttnade vi och körde vidare.

Till en sjö, där jag fick syn på dessa...

Det var för mörkt att fotografera och jag återvände i gryningen, då jag tog bilden ovan.

Dimman låg fläckvis över den lilla sjön och det var rätt kallt.

Jag satte mig ner, där jag sett fåglarna dagen innan.

Hörde deras rop men såg inga.

Så skingrades dimman och där var de!

En lång stund satt jag och njöt av deras närvaro.

Så dök en tredje lom upp.

Oj, tänkte jag och mindes svarthakedoppingarnas fighter.

Men lommarna verkade betydligt mera vänskapligt lagda.

Så simmade de ihop tätt, som om de förtroligt tisslade om något.

Om någon vet om detta beteende, där de möttes huvud mot huvud ingår i deras repertoar, får ni gärna berätta. 

Den tredje lommen flög iväg

och kvar låg de två, medan solen steg och färgade vattnet till guld.

Så dök de för att dyka upp igen en bit bort på nytt i sällskap med den tredje.

De rundade den lilla holmen och försvann utom synhåll.

Jag väntade.

I fjärran hördes en gök.

En ensam kanadagås gled förbi.

Jag följde den med blicken, när den fortsatte in i mörkret på andra sidan, dit solens strålar ännu inte nått..

Såg den dyka upp igen och hoppades, att den skulle flytta sig längre bort i solljuset...

Jag fotograferade speglingarna, som bröts när fiskarna slog.

Då var de där igen.

Lommarna.

Efter ännu en stund försvann de på nytt.

Solen hade gått upp och ljuset var inte längre så fint, så jag tänkte återvända till maken.

När jag reste mig, var jag både stel och frusen.

Ute i solen stannade jag och kände hur gott den redan värmde.

Ett krickpar landade en bit bort.

Då dök lommarna upp ännu en gång.

Nej, för långt bort och inget tilltalande ljus, tänkte jag och fortsatte att njuta av solen.

Sa jag för långt bort?
Ögonblicket efter såg jag något i ögonvrån och bara någon meter från mig kom en av lommarna.

Så nära, att jag inte riktigt kunde fokusera och alldeles fel vinkel men ändå.... !

Den tittade nyfiket på mig och simmade lugnt förbi.

Och jag, som trodde, att de var skygga!

Vilken upplevelse!

Det här var första gången jag såg eller hörde lom, så gissa om jag var nöjd.

Bilderna blev väl inte de bästa man sett men förhoppningsvis får jag fler chanser.

Så det, som började missmodigt med en flopp i form av tredskande utrustning och dåligt väder slutade med en riktig smash hit! 

I måsarnas rike häckar doppingarna.

Tillbaka till Hornborgasjön.

Hemvist för tusentals skrattmåsar.

Men de hetsiga och ettriga måsarna gör Måsriket till en trygg plast för doppingar.

Så där, mitt i måskolonin hade ett par skäggdoppingar byggt sitt rede.

Bilderna i inlägget är tagna från Måsgömslet men det var doppingarna,

som jag främst försökte fotografera.

Deras bobygge och

bevakande av redet..

Och allt det,

 som försiggick i deras egen lilla värld mitt i måsarnas myllrande och skrikande.

Uppvaktning och

parning

Tänkte, att skrattmåsar hittar jag ju hemmavid också...

Men när inget hände hos doppinparet var det omöjligt att låta bli att fotografera måsarna också.

För där hände det saker hela tiden.

De bilderna får nog anstå till ett eget inlägg