Marinmuseum i Karlskrona

På en av årets kortresor hamnade vi i Karlskrona, där vi tänkt besöka Marinmuseum.

Som vi befarat fick man inte ta in hundar och det var en av dessa dagar när kvicksilvret närmade sig 35 grader, så det var inte att tänka på att lämna hunden i bilen.

Nej, vi slet inte vårt hår och förbannade museet och inte heller hundens närvaro men lite surt var det ju.

Även om vi kände oss fotade från själva utställningshallen, fanns det annat att fota, om man så säger..

Det gällde bara, som vanligt, att ta sig samman och gilla läget.

Istället gick vi runt byggnaden och i området och kikade in genom de stora fönstren.

Glasytorna bjöd på många speglingar och tillfälle att leka med kameran.

Har dessutom fortsatt lekandet med bilderna i datorn.

Om jag skarvar

Vi åkte till sydkusten i arla morgonstund i förhoppning om att hitta rastande vadare. Ankom före soluppgången och smög ner till en på förhand utvald plats. Ute i vattnet fanns mängder av måsfåglar, gäss och skarvar. Trots våra bemödanden flög de naturligtvis iväg när vi kom.

Efter ett tag återkom skrattmåsar och någon trut. Efter ytterligare någon timme började skarvarna närma sig. Givetvis var de fullt medvetna om vår närvaro och fyllde på stenarna utifrån med full koll på oss. Trots det, var de något närmre än vad jag tidigare fått möjlighet till och eftersom jag gillar att fotografera dem tog jag tacksamt mot fototillfället.

Det är nu jag skulle kunna skarva om mitt val av uttryck.

Vad tycker ni om uttrycket på dessa urtidsliknade stora vackra fåglar?

Jag försökte göra dem lite måleriska och lite mystiska.

Så som jag upplever dem.

Men sanningen är en annan.

Det var fortfarande lite skumt och jag tyckte, att jag såg ovanligt dåligt i sökaren. Det var mindre skärpa än vanligt. Jag antog, att jag hade andats i sökaren medan jag väntat. Det har ju hänt förut. Jag har alltid svårt att avgöra bildernas kvalitet på displayen men när jag zoomade in tyckte jag mig se detaljer och gissade, att skärpan satt rätt men nog såg det lite märkligt ut?

Så jag vände på kameran och kunde konstatera, att linsen var alldeles igenimmad!

Ridå!
Jag hade tagit väldigt många bilder, som jag trott på.

I samma stund (kanske just för att jag rörde mig?) flög skarvarna.

Så småningom kom några tillbaka om än inte lika nära men då var ljuset redan skarpt och de bjöd heller inte på samma fina poser.

Dessutom fortsatte linsen att imma igen successivt, så en del effekten återkom. Eller ska jag säga defekten?

När jag kom hem och kollade på bilderna suckade jag djupt. Oj, så bra de dimmiga skulle kunnat bli...

Självbedrägeri förstås. Så som det ofta är, när man missat ett fototillfälle. Givetvis skulle just dessa bilder ha blivit kanon... Ja, ja. Känns det igen?

Men jag försökte 'rädda' några av bilderna och när mitt öga vant sig vid det oskarpa, började jag faktiskt gillla uttrycket. Så mycket, att jag, när jag övergick till de sist tagna bilderna, föredrog de första oskarpa. Så nu funderar jag över om och hur jag medvetet skulle kunna åstadkomma uttrycket men ändå få lite mer skärpa på valda ställen.

Vad säger ni? Är de första bilderna bara kass eller finns det någon, som delar min uppfattning?

Hur som helst måste jag försöka försöka få till de bilder jag ville ha.

Och vadarna?

Ja, några gluttsnäppor skyndade förbi, så också den ursprungliga målsättningen är kvar.

Klänningen

Hon hade fått en ny klänning.

Pappa tog sin finklädda dotter och åkte till farmor.

Som blev bedårad, även om fina klänningar kanske egentligen inte direkt är hennes cup of tea.

Tösen hämtade direkt leksakslådan.

Farmor hämtade kameran.

Ljuset i köket och den oroliga bakgrunden var det inte mycket att göra något åt.

Men så kom barnet på, att det saknades en buss i lådan.

Yes!

Tänkte farmor, som visste, att den stod parkerad på verandan.

Med möjlighet till bättre ljus och bakgrund.

Om bussen är en tillgång eller sabbar bilden kan man ju fundera över.

Sen fortsatte barnet in i vardagsrummet.

Satte på musik och började dansa.

Ryckte åt sig en liten spetsduk, som hon svepte runt med.

Ljuset var om möjligt ännu sämre än i köket.

Farmor ryckte åt sig en golvlampa och riktade den mot det dansande barnet.

Ljuset blev bättre men inte bra.

Isot var uppskruvat, blandaröppningen stor och slutartiden medvetet lång

Så var sessionen slut för den här gången.

Inga försök gjordes för att förlänga den.

Farmor tycker nämligen, att bilderna oftast blir bättre om man inte lägger sig i.

Förhoppningsvis tycker barnbarnet, att det är roligare att bli fotograferad om man inte blir avbruten i leken och tillsagd vad man ska göra och var, även om bilderna rent tekniskt skulle ha kunnat bli bättre då.

I stället är de nödtorftigt efterbehandlade för att om möjligt ge dem ett bättre uttryck.

En sorts selfiesar i en annan sorts konst

Tidigare i somras åkte vi till Gunillaberg i Småland.

Dit åkte vi, som de trädgårdsnördar vi är, för att njuta av anläggningen, som den danske blomsterkreatören Tage Andersen skapat där.

 I huvudbyggnaden var ett helt rum fyllt av stora verk av Ellen Norman Lindhardt. Tavlor som är gjorda i en collageteknik, som kallas decoupage.

Tekniken består, om jag förstod det rätt, i att hon klippt delar ur tidningar och med hjälp av scanner satt ihop delarna till spännande bilder med många små symboliska pusselbitar. Jag tog några bilder och när jag såg min spegelbild i tavlorna väcktes genast tanken på att utnyttja den.

Bilderna blev istället för avbildningar ett slags selfies, där jag hamnat och tassade runt i  hennes spännande värld.

Jag lyckades till och med att lura in min ovillige (men ovetande)  make ...

Tyvärr blev detta en av de sista bilderna från Gunillaberg den här gången.

Den uppmärksamme kanske se, att mina glasögon i fotoögonblicket kasade ner i nacken, för att falla i golvet bakom mig. Och gå i kras. Vi försökte tejpa ihop dem men det var svårt att se tillräckligt bra för att kunna fotografera något mer.

Fotoutställning i Smygehuk

Vad göra en gråmulen, regnig och kulen söndag?

Vi åkte till Smygehuk, där Fotografiska Föreningen i Malmö just nu ställer i Köpmansmagasinet, som för övrigt är en av de sydligast belägna byggnaderna i Sverige.

Den vackra utställningslokalen ligger på andra våningen.

De utställda bilderna (140 stycken av knappt 40 medlemmar i föreningen) utgör en spännande samling.

Bland utställarna finns några medlemmar här på Fotosidan bl.a. Wolfgang Gerlach och det var ett inlägg i hans blogg, som gjorde mig uppmärksam på utställningen.

Här finns analogt och digitalt, färg o svartvitt, abstrakt o avbildande, dokumentärt och konstfoto.

Motiven och utskriftsvarianterna är lika skiftande som antalet utställare.

Det fanns naturligtvis bilder, som inte föll mig lika mycket på läppen men det är just det, som är en del av det spännande med att besöka utställningar. Att inte enbart titta på det man redan gillar. Och här hittade jag både uttryckssätt och former jag kanske inte sett annars.

Mina bilder gör inte de utställda fotona rättvisa men låt inte det hindra er.

Platsen är gudaskön och lokalen ett himmelrike , som utställarna och de som hängt bilderna har gjort full rättvisa.

Åk dit!

Utställningen pågår augusti ut.

Genom fönsterna såg jag dessutom en av de kalkugnar, som Wolfgang skrivit om i ett annat inlägg och på plats kunde jag snabbt konstatera, att jag sökt skydd bakom den en blåsig dag i februari i fjor.

Då var vädret verkligen kallt och ogästvänligt och vi lämnade stelfrusna den märkliga byggnaden utan att reda ut vad den eg. brukats till.

Nu vet jag!