Vinterfåglar i trädgården

Ännu är det ingen större aktivitet vid den fågelautomat vi hängt upp i trädgården.

Men efter några dagar var den ändå tom och jag tänkte passa på, att testa några saker,

när jag var ute och fyllde den.

Har fått en del kommentarer om att mina ISOn är i högsta laget och att bilderna är brusiga,

vilket jag håller med om.

Så nu tänkte jag, trots dåligt ljus, prova med lägre ISO ännu en gång.

Dessutom hade jag fått tipset, att stänga av kamerans brusreducering och istället ta bort bruset i efterbehandlingen.

Målsättningen bildmässigt var, att försöka få några bättre flygbilder på nötväckan, som aldrig tackar nej till solrosfrön och som är en tacksam, om än snabbvingad, modell.

Det låga ISOt fick jag rask skruva upp igen.

De långa slutartider jag annars tvingades till,

gjorde det stört omöjligt för mig att få skärpa på den flygande fågeln.

Bruset kom som ett brev på posten.

Och det där med att fixa brusreduceringen i efterhand klarade jag alls icke.

Slutresultatet blev både oskarpa och brusiga bilder.

Bilden ovan på nötväckan var en av de bättre.

Tagen med lågt ISO och relativt lång slutartid.

Men den flyger förstås inte....

När jag kommit in och försökt göra det bästa av dagens skörd, 

tänkte jag jämföra resultatet med gamla bilder.

Istället fastnade jag i några frågor kring tidigare års fotografering av vinterfåglar.

Vad har jag lyckats resp. misslyckats med?

Vad kan jag göra för att få bättre bilder i år?

Vilka bilder vill jag ta?

En målsättning har jag redan nämnt: Bättre flygbilder på bl.a nötväckan.

Men det den stora frågan när jag tittade var:

Undrar vem, som kommer att dyka upp den här vintern?

Vad kommer att hamna på minneskortet och hur?

Pilfink,

gråsparv,

rödhake,

grönfink,

blåmes

och talgoxe

har vi året om men det är framför allt vintertid, som jag tar mig tid att fotografera dem..

Koltrastar har vi också gott om men de bjuder sällan på spontana fototillfällen utom på vintern, då de inte är lika snabba att ta till flykten som annars.

Domherrar ser vi sällan på vintern men de finns å andra sidan i trädgården både vår och höst.

På våren siter de i hasselsnåren

och på hösten länsar de lönnarna på deras frukter.

Det skulle onekligen sitta bra med en klassik julkortsbild på rödbröstade domherrar..

Fasaner finns i riklig mängd på fälten runt om oss och framåt höstkanten drar de sig in i trädgården för att söka skydd och föda.

När vi matar småfåglarna, kommer de fram och plockar upp allt det, som ratas eller tappas under automaten.

När det blir riktigt kallt får de egen mat men de är både vaksamma och skygga och flyger bort med ett brak eller lägger benen på ryggen och springer snabbt in i den täta vegetationen vid minsta rörelse.

Tur det kanske, för förutom hotande rovdjur finns det en del,

som lyriskt börjar prata om fasansoppa, när de ser mina bilder.

Fasanerna får för övrigt ofta sällskap av trastarna,

som troligen drar nytta av sina större kompisars sprättande.

Till viss förtret för mig, för jag har fått alldeles för många fasanbilder förstörda,

eftersom en koltrast dykt upp mellan mig och fasanerna.

Entitan är en sällsynt men välkommen gäst, som inte synts till på länge.

Önskefågeln nummer ett är nog steglitsen.

Den kom några gånger för flera år sedan men har inte setts de sista vintrarna.

Stenknäcken är däremot en regelbunden gäst och kommer ofta samtidigt med bergfinkarna.

Den tillhör de hetsigas skara och önskebilden är nog en riktig slagsmålsbild, där snön ryker.

Bergfink.

Rovfåglarna hör vintern till, då de ofta sitter i de höga träden.

Här en duvhök strax ovanför automaten fotograferad genom köksfönstret, vilket inte alls fungerar med våra blåsta glas.

Tänk om jag den kunde landa där, när jag står på pass.... 

Glador och vråkar skymtar vi regelbundet, genom fönstren eller då de lyfter, när vi visar oss på gården.

Men om det blir en riktig vargavinter händer det, att de går ner för att försöka hitta något gott.

Det har hänt, att de bråkat om späckbitarna, som vi hänger upp.

En kall vinter la vi ut lite godbitar åt dem, vilket de tackade för och tog emot.

Utanför vår lilla by syns ibland havsörn.

Två havsörnar, några glador och en fjällvråk hade hittat något ätbart långt ute på fältet strax bortom trädgården.

Ett sånt här tillfälle får jag ju inte missa om det dyker upp igen...

Den sista bilden är inte tagen i vår egen trädgård utan hos en god vän en bit härifrån,

där det bjöds på riktig fest med både mat och underhållning en snörik vinter.

Det ska bli riktigt spännande, att se vad den här vintern kommer att bjuda på.

Variation på tema

Finns det någon vettig människa, som skulle ge sig ut och fotografera fåglar en gråmulen, mörk och regnig novemberdag, när klockan dessutom med råge passerat 16.00?

Troligen inte. Men det är i alla fall vad jag gjorde.

Jag åkte till Torup för att titta på Wofgangs bilder från Abisko, som visas där i november.

Jag är ingen resenär, så en resa på en mil med möjlighet att indirekt resa därifrån vidare till Abisko i Wolfgangs sällskap kunde jag inte motstå.

Efter att ha beundrat bilderna av den storslagna norrländska naturen, gick jag ut i den skånska bokskogen. Bokskogen men stort B. Malmöbornas rekreationsområde nummer ett.

Hade tänkt promenera runt och återuppliva gamla minnen från den tid, när jag själv bodde 'i stan' och ofta åkte hit. Men klockan hade sprungit iväg och det hade redan börjat skymma när jag kom ut.

Alldeles framför det gamla magasinet, där bilderna hänger, finns en liten damm med gräsänder.

OK! Det fick duga! För några foton var jag ju tvungen att ta.

Det finns fortfarande lite färg kvar i skogen och jag hoppades kunna hitta både en spegling av densamma och någon vinkel, där gräsänderna skulle kunna placeras i speglingen. När jag gått runt dammen uppenbarades Motivet. Ett fönster i byggnaden gav en läcker spegling, som avvek i både färg och form från trädens spegling.

Jag hann med en serie ganska likartade bilder med änderna mer eller mindre i speglingen innan det blev rikligt mörkt.

Personliga naturbilder

Har tänkt gå med i gruppen Personliga naturbilder ,

vilket fick mig att fundera över vad en personlig naturbild egentligen är.

Och är mina bilder tillräckligt personliga?

Gruppen visade sig ha en egen tydlig definition:

"Den personliga bilden är när fotografen presenterar sina egna tankar i bilden, där det inte endast är motivet som styr bilden utan det handlar mer om tolkningar än avbildningar ."

Mina tankar spann vidare och jag valde ut några bilder, som jag själv tyckte var representativa för mitt fotograferande. Sedan satte jag mig ner och skrev ner mina funderingar över vad en 'personlig naturbild' kan tänkas vara.

Vem avgör om bilden är personlig?

Den, som har tagit den och som tycker, att den egna bilden ger en fin beskrivning av hur hen upplevde motivet?

Eller den, som tittar på bilden? Den, som krasst kan avfärda fotografens upplevelse med att bilden är banal eller kanske vykortsliknande alternativt tycka, att bilden ger uttryck för något mer. Något eget? Kanske rentav en egen bildstil.

Finns det något facit för vems åsikt som gäller?

Idag landade ett nytt nummer av Fotosidan Magasin i min brevlåda.

Några rader i ledaren om att hitta en egen bildstil fick mig, att ta fram mina nedklottrade rader och bilder igen.

Vad är en egentligen 'personlig naturbild'?

Och vad utmärker en 'personlig bildstil'?

Är det med nödvändighet samma sak?

John Szarkowski myntade begreppen 'Mirrors and Windows', där det 'windows' representerar en bild (eller typ av bildskapande), där motivet avbildas rakt av, medan 'mirrors' speglar fotografens syn på eller känslor inför motivet och där fotografen också vill tolka och sätta sin egen prägel på det.

Klart som korvspad och precis det, som gruppens definition innebär.

Men ändå, hur och vad innebär det i klartext?

Ligger tolkandet i formen, i utförandet? Sättet att avbilda? Att hitta en teknik för att medvetet förstärka eller förmedla det man själv upplever?

För inte räcker det med att själv känna något inför det man fotograferar ?

Betyder det personliga, att skaparen har något alldeles eget uttryck, en egen bildstil, ett slags signum, som också gör, att det är lätt att identifiera vem som tagit bilden?

Att frångå det för tillfället tongivande sättet att avbilda den aktuella typen av motiv?

Att gå över gränsen och ev. låna från andra stilar?

Kan det vara det långa slutartider, oskärpa i form av ICM (Intentional Camera Movement eller skakisar, som det ibland kallas på svenska), vertikalpanorering av stammar, medveten felfokusering eller liknande?

Eller kan det vara sättet att komponera bilden : Val av brännvid, bildvinkel eller utsnitt?

Kan det handla om färg- eller ljusåtergivning?

Blir bilden mer personlig, om man avviker från en neutral återgivning i exponeringen. Blir dova, kanske rentav svarta bilder med mycket brus och korn eller tvärtom ljusa nästan utfrätta, kontrastlösa diton mer personliga än bilder med kanske mer korrekt och neutral återgivning av det befintliga ljuset och färgerna?

Eller skapas kanske det egna uttrycket i efterbehandlingen?

Problemet som jag ser det är, att dessa ursprungligen väldigt medvetna medel för uttrycka något eget, lätt blir till trender och kopieras, där det 'personliga' tenderar att blir urvattnat och opersonligt, även om efterföljarna nog varit uppriktiga i sitt uppsåt.

Men vi är alla påverkade av någon eller något. Medvetet eller omedvetet.

Jag avser inte medveten plagiering av en stil.

Kanske är det sättet, att i sitt inre vända och blanda alla intryck tillsammans med egna tankar och tidigare upplevelser i den mortel, som är den egna personligheten, som resulterar i det där speciella. Det, som blir det personliga uttrycket i det man skapar?

Eller ligger det personliga helt enkelt i själva valet av motiv?

Att ett motiv, som betyder något speciellt för fotografen med automatik ger en personlig bild?

Eller är tidpunkten för bildskapandet avgörande:

En bild tagen vid ett speciellt tillfälle, i en speciell känsla kommer att spegla fotografens syn på sitt motiv.

Kan någon annan i så fall se eller känna, att det finns något mer än det direkt avbildade i bilden?

Att den speglar känslor eller en egen mycket speciell upplevelse?

Behöver någon annan kunna se det?

Svaret finns i ordet 'spegla', så som Szarkowski definierar det.

Men vem ser vad i spegeln?

Tillbaka till ruta ett.

Kanske ligger det personliga i något mycket mer svårfångat.

Att oberoende av motiv eller metod lyckas förmedla en känsla.

En känsla, som väcker något också hos betraktaren, oavsett om det handlar om sprudlande glädje, vemod eller sorg och smärta. En känsla , som kanske inte alls är densamma som den fotografen hade när bilden togs. Där resulatet blir en bild, som knyter an till något hos betraktaren. En bild, där det personliga blir allmängiltigt och berör.

De flesta av de utvalda bilderna kanske inte är de allra mest personliga i ordets djupaste bemärkelse men det är ett urval bilder, som jag tror är typiska för mig. Dessutom är det bilder, som betyder något för mig. Som jag laddat med mina känslor och tankar.

Den mest personliga bilden är den sista bilden på gräsanden.

Så personlig, att jag tvekade att använda den här. Den är tagen vid en tidpunkt när hela livet och dess vara eller inte vara stod på sin spets.

För mig är detta den kanske också vackraste bild jag tagit.

Men kan någon annan förnimma eller uppleva den känslan?

Efter middagen

Tystnaden lägrar sig...

Hägern

När jag sist gick ut att vandra

mötte jag bland många andra

först en herre stolt och tvär.

Han agerade så här:

"Det var väldigt vad du glor.

Har du aldrig sett en häger förr?"

"Jodå.  Men jag skulle vilja ta några bilder på dig, om du inte misstycker."

"På mig?
Varför då?"

 "För att du är så vacker."

"Vacker? Jag? Lika vacker som en mulen novembergorgon.  En grådaskig raggig figur, som mest liknar en gammal raggsocka.

Dessutom blir jag aldrig bra på bild."

"Nu är du dum.

Du ÄR vacker."

"Va?

Nu blir jag generad."

"Tidlöst skön. Elegant. Personlig."

"Löjligt!

Det tror jag nog inte riktigt på.

Du bara smickrar mig för att  få som du vill."

"Verkligen inte.

Du är som en punkare och primadonna på samma gång.

Dessutom är du en fantastisk modell."

"Äsch, nu driver du med mig."

"Nej, du är strålande!

Men tyvärr börjar ljuset bli alltför skarpt och gör dig nog inte rättvisa.

Är det OK om jag kommer tillbaka en annan dag?"

"Det är helt OK. Trevligt att råkas."

Bakgrunden till bildserien är som följer.

Jag hade skjutsat maken till jobbet en tidig vårmorgon. På vägen passerade vi ett litet vattendrag, där jag tidigare sett häger, så jag stannade till på tillbakavägen för att se om jag skulle kunna hitta den och kanske få några bilder i det tidiga morgonljuset.

Jag fann hägern på ungefär samma ställe, som jag tidigare sett den. Kröp ihop och smög långsamt fram mot den. Intog position inne i ett litet buskage en bit bort från hägern, som naturligtvis hade full koll på mig. Tog några bilder och reagerade på 'slipsen'.

Jag funderade över om detta bara var en ovanlig teckning på densamma eller om fågeln möjligen använde halskråset till att signalera till mig, att den tyckte, att jag var väl närgången.

Som om den sa: Du, kom inte närmre. Vi är faktiskt två!

Så hängde vi där några timmar medan jag väntade på att solen skulle stiga så högt, att den skulle lysa längs vattnet och rakt på hägern, som hela tiden hade ett öga på mig. Det var ruskigt obekvämt och när hägern sackade ihop, passade jag på att slappna av för ett ögonblick, varvid jag missade morgonens event.

För hägern hade inte slappnat av.

Med fisken i näbben blängde den lite på mig, som om den ville påpeka det ofina i mitt närgångna intresse, varpå den spatserade iväg för att åtminstone få äta sin frukost i fred.

Jag kunde se den mellan buskarna en bit bort, just när solens strålar passerade längs bäcken.

Kort därefter flög den iväg och jag fick ännu en av alla dessa flyktbilder och antog, att tillfället var borta för den här gången.

Eftersom jag aldrig riktigt kollat av området, passade jag på att följa stranden en bit. På min väg såg jag en skugga över mig. Det var hägern som återvände.

Den slog sig ner i en trädtopp bara en kort bit bort. Tyvärr var det en massa vegetation mellan mig och hägern, så jag frågade lite försiktigt, om han inte skulle kunna tänka sig att flytta sig bara en liten, liten bit åt endera hållet. Det var upptakten till det samtal, som sedan utspann sig.

Resten är historia.