Stadsbesök

Vi lämnade stan, dvs. Malmö och flyttade ut till landet för mer än 4 decennier sedan och jag har aldrig känt någon lust att återvända.

Idag blev det ett besök i min gamla hemstad.
Vi hade en stund över och körde runt.

Det blev en riktig nostalgitrip till den stad, som inte längre är min.

Som jag inte känner igen.

Till gamla välbekanta miljöer.

Som inte längre alls var som förr men som ändå väckte minnen.

Minnen så starka, att jag inte ens orkade lyfta kameran.

Men också till helt nya miljöer.

Miljöer jag minns men som nu har ett helt annat ansikte.

Som ett av stoppen vid en av mina gamla skolor vid Triangeln.

En brytpunkt i mitt liv.

Där ligger nu en 'ny' station.

Ja, den är ju nästan 5 år gammal men jag har aldrig sett den mer än på bild.

Sedan blev det en lika ovanlig fika och jag kände hur lusten att återvända till och återuppleva Min stad väcktes.

Att hitta tillbaka till mina rötter.

Jag börjar nog bli gammal.....

Bilderna i inlägget har inget direkt samband med minnena.

De var bara en liten del av den 'kick' vår utflykt gav upphov till.

Den del, som inte gjorde så ont.

Ge dig

 Never!

Åtminstone inte än.

Vill utforska (och utmana?) mycket mer av pixlar och oskärpa innan jag kastar in sista fjädern.

Pixligt, oskarpt och brusigt.

Kan det bli värre?

Eller...är det så dåligt?

Jag gillar det.

Örnspaning del två

Snabbt, kanske allt för snabbt, la jag ut några av bilderna från vår örnspaning.

Som några av er vet, håller jag på att gå över till att fotografera i RAW, vilket bereder mig en del huvudbry. Dels tar det så lång tid, att gå genom bildmaterialet och dels tycker jag än så länge inte, att bilderna på något sätt är bättre än de jag hittills fått ut från kamerans jpegfiler.

Jag tycker nog tvärtom, att kamerans brusreducering blir avsevärt bättre än vad jag lyckas med. Skärpningen likaså. Men jag kanske lär mig....

Nu har jag i alla fall grovsorterat och hittat några fler bilder, som jag skulle vilja visa er.

Dels för att jag tycker, att de är rätt ok...men också tvärtemot, för att jag inte tycker, att de alls är så bra som jag önskat!

Låter det motsägelsefullt?
Ni kommer att förstå.

Först och främst: Upplevelsen av havsörnarna var häftig!
Därpå: Jag tycker inte, att bilderna som jag tog var i närheten av vad jag hoppats och också förväntat mig, även om några av dem i och för sig kanske kan anses vara vackra .

Alltså for vi dagen därpå åter ut till platsen för upplevelsen.

När vi anlände såg vi snabbt, att det inte fanns några fåglar i vaken.

En bit därifrån låg dock några gräsänder och ytterligare lite längre bort några viggar.

Ingen mat inga örnar, suckade vi, medan jag riggade upp min utrustning.

Vi väntade.

Några änder landade i vaken och snart anslöt sig fler.

YES! Sa vi. Nu är det dukat! Ni är välkomna.

En flock gäss fyllde på.

Men inget hände.

Efter ett tag skymtades en skugga högt där uppe långt borta.

När den närmade sig, tyckte vi oss se en örn

men var det en havsörn?

Den cirklade runt och landade i ett träd på andra sidan sjön.

Kunde det vara en kungsörn? Men kungsörnar brukar väl inte jaga sjöfågel i vattnet? Det är åtminstone vad jag trodde mig veta. Nu skulle vi kanske få svaret.

Fler änder ankom, liksom gäss.

I stora mängder.

Vi väntade. Och frös.

Jag försökte roa mig med att fotografera de ankommande gässen med långa slutartider.

Då såg jag, att en ny örn närmade sig. Ja två!
Det var havsörnsparet.

De flög bort till trädet, där den presumtive kungsörnen satt och denne kände sig nog oönskad och lättade utan diskussion.

När jag kom hem och tittade på bilderna tyckte jag mig se en ung havsörn och alls ingen kungsörn.

Jag fortsatte med mitt lekande. Hela tiden med ett öga på trädet.

Örnarna satt kvar.

Änder kom och flög.

Gässen likaså.

Vi frös och det började skymma.

Gässen gav sig iväg.

Lugnet lägrade sig över sjön.

Till slut gav vi upp och tänkte, att havsörnarna nog intagit sin lunch någon annanstans innan vi kom och inte var hungriga.

Så vi packade ihop våra pinaler och konstaterade, att vi troligen haft en himla tur dagen dessförinnan.

Men skam den som ger sig.

Vi kommer tillbaka!

Tillbaka också till mitt resonemang om dåliga bilder. Jag beklagar mig inte över bildernas kvalitet för att gnälla eller söka gillande. Bilderna dag 1 var tekniskt undermåliga. Jämför bara med bilderna på gässen (de skarpa!). Avståndet är detsamma som på örnbilderna. Inte heller dessa är något underverk men minimum för vad jag vill ha. Anledningen till att jag både lägger ut de dåliga och ondgör mig över dem är helt enkelt, att jag djäklar anamma ska lyckas få till det lite bättre. Och mitt bloggande är en del av den utvecklingen.

Jag inser naturligtvis, att bilder tagna med mina förutsättningar aldrig kan mäta sig i skärpa med bilder tagna på kort avstånd men de kan bli mycket bättre.

Jag har heller inget emot oskarpa eller brusiga bilder.

Tvärtom gillar jag bilder med en lätt målerisk touch och försöker ofta åstadkomma detta medvetet.

MEN jag vill själv kunna avgöra om respektive när bilderna ska vara det ena eller det andra.

Därav mitt missnöje

och detta dubbelt oskarpa inlägg...

Ett inlägg, som skrevs direkt efter det förra men som  blivit liggande.

Främst för att jag själv hör hur gnällig jag kan uppfattas som.

Och det vill jag inte.

Men genom att uttrycka min besvikelse och mitt missnöje tar jag ett steg mot att komma vidare.

Att fortsätta blogga med det opublicerade inlägget funkade heller inte.

Det kändes som om jag rivit ut några sidor och att fortsättningen hängde löst.

Så här kom det ändå.

Örnspaning

 Slet mig loss från datorn och min nya lek.

Var inte nödbedd, när väninnan föreslog, att vi skulle ge oss ut på örnspaning.

Första stoppet var en kulle, varifrån man vid lämpliga vindförhållanden kan se örnar hänga över en liten sänka.

Vi tog oss upp på kullen och slog oss ner.

Medan vi väntade blev det några bilder över landskapet.

Men vindarna svek oss och inga örnar dök upp.

Efter några timmar gav vi upp och fortsatte till närmsta sjö.

Där fanns det örnar men på alldeles för långt håll för att det skulle bli några tilltalande bilder.

Även om sångsvanarna också befann sig på avstånd, gjorde de sig lite bättre i bild.

     Vi körde vidare.

Medan väninnan svarade i mobilen passade jag på, att ta en snabb bild genom vindrutan.

Skåne just nu:
Ett tunt snötäcke  och pilar, som börjat skifta i rött.

Innan vi slutligen vände hemåt bestämde vi oss för att kolla ännu en liten sjö.

Där fanns inte en endaste and och följaktligen heller inga örnar.

Men så såg vi några viggar i lite öppet vatten

och plötsligt var de där.

Två havsörnar.

Under en lång stund kunde vi se, hur de gång på gång dök ner mot fåglarna i vattnet, innan de till slut lyckades få tag i en sothöna.

Så drog de iväg och vi drog på smilbanden, även om bilderna inte var så mycket att hurra för.

Om ni inte ser det själva känner jag mig nödgad att medge, att alla bilderna är kraftigt bildbearbetade.

Några för att de var så dåliga.

Andra för att de var så trista.

Resten bara för att jag tyckte, att det var så kul....

Kanske återvänder vi.

Kanske dyker örnarna upp igen.

Kanske kan det då bli något bättre bilder

och då

blir det kanske ett nytt inlägg.

Att träna skalor

Nu djäklar går inga bilder säkra i mitt arkiv.

 I min iver, att försöka åstadkomma något av det jag aldrig kom nära av i min ungdom, nämligen mörkrumsarbete, leker livet i mitt digitala mörkrum.

Alf konstaterade i sin blogg idag, att en tolvåring kunde tillägna sig konsten att åstadkomma en bra bildbehandling på några kvällar.

Må så vara.

Det kommer nog, att ta betydligt längre tid för en nästan fem gånger så gammal tant utan vare sig någon vidare datakunskap eller tekniskt sinne.

Men man är aldrig för gammal för att lära, så nu övar jag skalor för glatta livet

och leker som ett barn på Tivoli.

Blev resultatet falskt eller bara avslaget?

(Bild från Köpenhamn i december.)

Om ni bara visste hur många varianter på det temat jag spottat ut skulle ni storkna...

PS. Så får ni ännu en av versionerna ändå.

Det var Lars Olovs kommentar om att bilden inte var upprätad, som fick mig att efter frukosten kasta mig över bilderna.

Jag hade ju rätat upp den efter de vertikala linjerna i centrum av bilden.

Mer kunde jag väl inte göra?

Eller?

Nä, det kunde jag inte. Men nu kan jag!

För medan jag intog min frukost funderade jag över, om det kunde finnas någon upprätningsfunktion i mitt program.

Det fanns det!

I min iver fick jag tag på en lätt tonad variant av bilden överst,

så nu frågar jag dessutom vad ni säger om dylikt.

Mjukt och vackert eller bara effektsökeri?

Det senare är mitt eget omdöme om den nedersta versionen.

Kanske också lite lätt passé.

Men vansinnigt roligt, att hitta hur man gör.

Som ni kanske förstår känner jag mig som ett barn, som nyss fått  ett  helt nytt ritblock och en ask med kritor.

Det var det bästa jag visste när jag var liten.