Väntan

På väg

 till eller från

 någon eller något

Ommöblering och total röra

Ommöbleringen gällde ett arrangemang, som jag iscensatt på gården för att fotografera fåglarna.

Det stundar kallare tider och jag ville helt enkelt ha en något annorlunda bakgrund om/när gästerna ankommer.

Arrangemanget är mycket enkelt och består av en gammal anfrätt stubbe med möjlighet att placera fågelmat i.

Igår sken solen och jag hade planerat en utflykt men först ville jag kolla om stubbens placering var till min belåtenhet från det ställe, där jag tänkte sitta och fotografera.

Jag tog några bilder och såg, att den fungerade om än inte optimalt.

Viss justering i sidled och beträffande matens placering behövde göras men det tänkte jag göra en annan dag.

Dagens gäster var de vanliga dvs. blåmes, talgoxe, pilfink, gråsparv och nötväcka, som jag redan tagit en Herrans massa bilder på.

Så jag koncentrerade mig på rödhaken, som aldrig äter ur fröautomaten utan som pickar och plockar upp det, som faller ner på marken.

Det gör, att bildvinkeln oftast inte blir så kul men när den satte sig på stubben, blev jag riktigt nöjd med dess placering.

Men det var ett gäng koltrastar, som dominerade.

När de tagit stubben i besittning, var det inte lätt för tättingarna att komma till.

En ensam grönfink syntes virvla runt över stubben men den vågade sig inte ner.

Entitan dök också upp.

På avstånd kunde jag se fasanerna röra sig inne bland buskarna strax bakom stubben.

Jag gick in och kollade bilderna, tömde minneskortet och gjorde mig klar för avfärd.

På min väg ut igen såg jag genom fönstret, att några fasaner nu kretsade runt stubben.

Jag intog min position.

Fasanerna anade oråd och var, som vanligt, oerhört vaksamma och försiktiga.

De smög runt stubben och sträckte på halsen.

Till slut tog en tupp mod till sig och hoppade upp på stubben.

Jag lät den äta en stund innan jag tog några bilder, varpå jag gick in och laddade upp bilderna på datorn.

Det var DÅ det blev oreda.

Datorn bara tuggade och efter en evighet meddelade Lightroom, att filerna inte kunnat importeras...

Av filbeteckningen förstod jag, att det handlade om RAW-filer.

Det är bara det, att jag inte fotograferar i RAW.

Bland annat just för att mitt gamla Lightroom inte kan läsa dem.

Dessbättre har jag också Photoshop installerat på datorn.

Ett program jag köpte för flera år sedan men inte har blivit färdig att lära mig.

Men jag visste sedan ett tidigare försök med RAW, att jag kunde importera bilderna via Bridge, så nu gjorde jag det.

Därefter konstaterade jag, att kameran var inställd på att bilderna skulle registeras i både Jpeg och RAW.

(Hur det gått till vet jag inte men just nu känns det som om 'någon' tagit det beslut åt mig, som jag själv dragit på i åratal.)

Nu fanns i alla fall bilderna på datorn men hur jag än vände och vred på det, ville Lightroom inte veta av ens Jpegfilerna.

Så där satt jag med ca 500 bildfiler i Bridge, som jag inte visste hur jag skulle hantera.

Framkallningen i Camera Raw tycks närmast identisk med Lightroom, så där är det inga större problem, även om jag naturligtvis inte behärskar redskapen men det är  hanteringen av de importerade bilderna jag blir tokig på och jag saknar mitt högt värderade Lightroom.

Så nu sitter jag här och glor på min skärm och förbannar, att jag möjligen måste öppna filerna en och en för att granska och gallra ....

Å andra sidan är det möjligen så,

att Bridge kan mycket mer än jag har kommit på genom dagens slumpartade försök.

Förmodligen kan man göra grovsortering och gallring betydligt enklare än jag nu försökte göra men

just nu svävar jag i min okunnighet runt i ett totalt kaos.

Men det känns också som om jag är på väg ut i en ny bildvärld, som jag inte vet vad den kommer att leda till.

Den här helgen ledde det till, att den planerade utflykten tog slut vid datorn.

Julgransplundring med förhinder

Tomtar i granen eller tomtar på loftet?

Vi håller inte speciellt hårt på traditioner men några få håller vi hårt på.

Dit hör t ex tidpunkterna för julens ankomst och uttåg.

Adventsstakarna ska fram kvällen före den första advent för att tändas morgonen därpå. Julgranen bäres in och pyntas kvällen före julafton.

Sedan åker hela härligheten ut till Knut, dvs den 13 januari.

Så skulle naturligtvis ske också detta år.

Men något oförutsett inträffade.

Till våra vanor hör, att granen numera enbart prydes av ljus, glitter och massor av röda kulor.

Dessa kulor börjar med ålderns rätt bli lätt bedagade och varje år faller någon från.

Det börjar följaktligen bli lite glest mellan kulorna i den stora granen.

Så när den var färdigklädd fick jag ett infall och släppte in några gamla garntomtar.

De flesta hamnade invid stammen och kunde eg. bara ses om man kikade in mellan grenar och barr, så jag glömde helt enkelt bort dem.

Nu skulle kulorna plockas ner.

Knappt hade jag sträckt in handen för att ta den första, förrän mitt öga fångades av en vän liten varelse, som med stora och lite ängsliga ögon följde min hand.

Hon tryckte sig in mot stammen och jag ryckte tillbaka handen.

Jag kikade lite försiktigt och såg ännu en liten rödluvad parvel strax under henne.

Och ännu en....

När jag börjat se dem, insåg jag, att granen var full av små nissar.

Några kikade undrande på mig.

Andra sov lugnt på en gren.

Vissa tittade misstroget.

Och jag hörde plötsligt ett lågt mumlande.

En liten tomte dök upp.

Undrade vad som höll på att hända.

När jag berättade, steg mumlandet till en jämrande klagosång.

Inte kunde jag väl kasta ut dem?

Jag hade ju själv bjudit in dem.

I årtionden hade de sovit och väntat på detta tillfälle och nu hade de glatt sig åt, att det äntligen blivit deras tid.

Hur tänkte jag?

Är det så människor gör?

Nu var det jag, som storögt tittade på dem.

På de sovande, de lekande, de oroliga.

Vad skulle jag göra?

Så föll det sig, att det hela slutade med att jag,

för första gången någonsin, lämnade kvar granen och dess tomteskara trots att Knut hade blivit Felix och då kunde jag väl än mindre inte göra de små olyckliga...

Orolig för, att de nog inte skulle nöja sig med och lita på min sedvanliga trallande försäkran om att

nu är glada julen slut, slut, slut

och julegranen bäres ut, ut, ut.

Men till nästa år igen,

kommer den tillbaks igen.

För det har jag lovat...

I stället för fåglar

En ny storm passerade.

På nytt åkte jag ut till sundet i förhoppning om att hitta havssulorna.

Denna gången rakt ut, vilket betyder Lommabukten strax norr om Malmö.

Ovädret hade dragit förbi men det blåste fortfarande rejält.

Det var svårt att ens stå stilla och titta i kikaren och än svårare, att försöka hålla kameran.

Jag la den på en tunna och fick i alla fall några godkända men ointressanta bilder.

De flesta tagna för att försöka hitta de där sulorna, som fanns där ute nånstans.

Det visste jag inte då och eftersom jag inte ens såg dem i kikaren och efter ett tag var totalt förblåst, så jag körde så småningom vidare.

På min väg passerade jag några dammar och gjorde en avstickare.

En häger hukade i vassen men den undgick inte mitt argusöga.

Naturligtvis hade den upptäckt mig också, lyfte och flög iväg.

Jag fortsatte in i Lomma och till hamnen, där jag hoppats hitta fåglar, som sökt skydd undan stormen.

Bortsett från några måsar ute vid piren var det tomt.

Men ....  blåsigt.

En  bit norr om samhället hittade jag i alla fall något flygande.

Det var några kitesurfare, som trotsade vinden, som inte alls var gynnsam för dem.

Jag tog några bilder

av deras hopp.

Det var fortfarande oerhört svårt, att hålla kameran still i den byiga vinden

och det blev ju inte lättare, när jag började leka med långa slutartider

Det var som vanligt väldigt roligt, även om jag kände mig rätt ställd när killarna,

som strax därefter kom upp på land undrade, om jag inte ville skicka dem bilderna.

Troligen inte alls de bilder de ville se...

John Bauer - En resa

I höstas besökte vi helt kort Jönköping och trakten däromkring.

Det fanns två konkreta mål för vår resa.

Två utställningar, båda med anknytning till John Bauer.

Denne älskade konstnär, vars bilder trollbundit, fascinerat och inspirerat både mig och flera generationer därtill.

Men det skulle bli en helt annan resa i hans värld än jag tänkt mig.

Vid tidpunkten visades en utställning på Tändsticksmuseet med Mats Anderssons spännande tolkning av Bauers landskap.

Efter ett besök där, fortsatte vi till Jönköpings Länsmuseum, som har en stor 'permanent' utställning om hemmasonen John Bauer. (Dit hittade vi tack vare ett blogginlägg här på Fotosidan av Elisabeth Landberger.)

Där visas färdiga verk, skissser, brev och foton och en helt annan sida av konstnären trädde fram.

John Bauer visade sig vara så mycket mer än 'snällt plirande troll, spröda prinsessor och käcka gossar'.

Han var en konstnär, som kände sig bunden av de förväntningar hans redan då populära teckningar gett upphov till.

Som tyckte, att hans utveckling stannat upp och som ville mer,

något annat än att ständigt förknippas med de prinsessor och troll, som skuggade hans väg.

 Skickligt iscensatt på utställningen, där man möter verk, som är helt annorlunda än de, som vi brukar förknippa honom med och som låter oss ana, vad vi kanske hade kunnat få uppleva, om han inte gett sig ut på Vättern tillsammans med sin familj den där olycksaliga dagen 1918 .

Jag var fylld av de intryck och känslor, som de för mig nya bilderna hade väckt .

Detta hade jag i huvudet när vi åkte ut i skogen.

Men vad jag såg i skogen var nog ändå fortfarande påverkat av den John Bauer jag känt sedan tidigare.

Vid en annan sjö tyckte jag mig se något vid vattenbrynet.

Var det inte.....?

Men det jag trodde mig se, rörde sig in mot skogen.

Vände sig om

och försvann.

Jag försökte på mitt vanliga sätt ta kameran till hjälp för att avgöra vad jag sett.

Men bilderna blev oskarpa.

Som vanligt räckte brännvidden inte till.......