Personliga naturbilder

Har tänkt gå med i gruppen Personliga naturbilder ,

vilket fick mig att fundera över vad en personlig naturbild egentligen är.

Och är mina bilder tillräckligt personliga?

Gruppen visade sig ha en egen tydlig definition:

"Den personliga bilden är när fotografen presenterar sina egna tankar i bilden, där det inte endast är motivet som styr bilden utan det handlar mer om tolkningar än avbildningar ."

Mina tankar spann vidare och jag valde ut några bilder, som jag själv tyckte var representativa för mitt fotograferande. Sedan satte jag mig ner och skrev ner mina funderingar över vad en 'personlig naturbild' kan tänkas vara.

Vem avgör om bilden är personlig?

Den, som har tagit den och som tycker, att den egna bilden ger en fin beskrivning av hur hen upplevde motivet?

Eller den, som tittar på bilden? Den, som krasst kan avfärda fotografens upplevelse med att bilden är banal eller kanske vykortsliknande alternativt tycka, att bilden ger uttryck för något mer. Något eget? Kanske rentav en egen bildstil.

Finns det något facit för vems åsikt som gäller?

Idag landade ett nytt nummer av Fotosidan Magasin i min brevlåda.

Några rader i ledaren om att hitta en egen bildstil fick mig, att ta fram mina nedklottrade rader och bilder igen.

Vad är en egentligen 'personlig naturbild'?

Och vad utmärker en 'personlig bildstil'?

Är det med nödvändighet samma sak?

John Szarkowski myntade begreppen 'Mirrors and Windows', där det 'windows' representerar en bild (eller typ av bildskapande), där motivet avbildas rakt av, medan 'mirrors' speglar fotografens syn på eller känslor inför motivet och där fotografen också vill tolka och sätta sin egen prägel på det.

Klart som korvspad och precis det, som gruppens definition innebär.

Men ändå, hur och vad innebär det i klartext?

Ligger tolkandet i formen, i utförandet? Sättet att avbilda? Att hitta en teknik för att medvetet förstärka eller förmedla det man själv upplever?

För inte räcker det med att själv känna något inför det man fotograferar ?

Betyder det personliga, att skaparen har något alldeles eget uttryck, en egen bildstil, ett slags signum, som också gör, att det är lätt att identifiera vem som tagit bilden?

Att frångå det för tillfället tongivande sättet att avbilda den aktuella typen av motiv?

Att gå över gränsen och ev. låna från andra stilar?

Kan det vara det långa slutartider, oskärpa i form av ICM (Intentional Camera Movement eller skakisar, som det ibland kallas på svenska), vertikalpanorering av stammar, medveten felfokusering eller liknande?

Eller kan det vara sättet att komponera bilden : Val av brännvid, bildvinkel eller utsnitt?

Kan det handla om färg- eller ljusåtergivning?

Blir bilden mer personlig, om man avviker från en neutral återgivning i exponeringen. Blir dova, kanske rentav svarta bilder med mycket brus och korn eller tvärtom ljusa nästan utfrätta, kontrastlösa diton mer personliga än bilder med kanske mer korrekt och neutral återgivning av det befintliga ljuset och färgerna?

Eller skapas kanske det egna uttrycket i efterbehandlingen?

Problemet som jag ser det är, att dessa ursprungligen väldigt medvetna medel för uttrycka något eget, lätt blir till trender och kopieras, där det 'personliga' tenderar att blir urvattnat och opersonligt, även om efterföljarna nog varit uppriktiga i sitt uppsåt.

Men vi är alla påverkade av någon eller något. Medvetet eller omedvetet.

Jag avser inte medveten plagiering av en stil.

Kanske är det sättet, att i sitt inre vända och blanda alla intryck tillsammans med egna tankar och tidigare upplevelser i den mortel, som är den egna personligheten, som resulterar i det där speciella. Det, som blir det personliga uttrycket i det man skapar?

Eller ligger det personliga helt enkelt i själva valet av motiv?

Att ett motiv, som betyder något speciellt för fotografen med automatik ger en personlig bild?

Eller är tidpunkten för bildskapandet avgörande:

En bild tagen vid ett speciellt tillfälle, i en speciell känsla kommer att spegla fotografens syn på sitt motiv.

Kan någon annan i så fall se eller känna, att det finns något mer än det direkt avbildade i bilden?

Att den speglar känslor eller en egen mycket speciell upplevelse?

Behöver någon annan kunna se det?

Svaret finns i ordet 'spegla', så som Szarkowski definierar det.

Men vem ser vad i spegeln?

Tillbaka till ruta ett.

Kanske ligger det personliga i något mycket mer svårfångat.

Att oberoende av motiv eller metod lyckas förmedla en känsla.

En känsla, som väcker något också hos betraktaren, oavsett om det handlar om sprudlande glädje, vemod eller sorg och smärta. En känsla , som kanske inte alls är densamma som den fotografen hade när bilden togs. Där resulatet blir en bild, som knyter an till något hos betraktaren. En bild, där det personliga blir allmängiltigt och berör.

De flesta av de utvalda bilderna kanske inte är de allra mest personliga i ordets djupaste bemärkelse men det är ett urval bilder, som jag tror är typiska för mig. Dessutom är det bilder, som betyder något för mig. Som jag laddat med mina känslor och tankar.

Den mest personliga bilden är den sista bilden på gräsanden.

Så personlig, att jag tvekade att använda den här. Den är tagen vid en tidpunkt när hela livet och dess vara eller inte vara stod på sin spets.

För mig är detta den kanske också vackraste bild jag tagit.

Men kan någon annan förnimma eller uppleva den känslan?