Klick!

Fotoböcker, tidskrifter, nätforum. Tankar och samtal. Ett visst mått av intellektualisering kan fördjupa intresset och säkert också förbättra ens fotografi. Men i de mest lustfyllda stunderna får reflektionen träda åt sidan för den banala och ändå så värdefulla upplevelsen att man ägnar sig åt foto helt enkelt därför att det är så himla kul. Kalla det fotolycka om du vill.

Adrian, Pakistan

Colin och Paul, Island

Thomas, Söderåsen

Jenny, Högsbohöjd

Emil och Daniel, Botaniska trädgården i Göteborg

Paul, Island

Jag, Lofoten (foto: Magnus Lindbom)

Matt, Island

I perioder när tid eller inspiration för foto saknas kan man behöva påminna sig om denna glädje, som är sin egen orsak och legitimitet. Man finner den inte så mycket i litteraturen eller i andras tankar som i praktiken, när sinnena aktiveras.

För egen del har fotograferingen av olika skäl gått på sparlåga ett par månader. Dålig input men desto bättre output i form av en sex sidor lång artikel i Kamera & Bild, en bild i Digitalfoto för alla och en bild plus text i Camera Natura. Och en hedrande finalplats i en internationell tävling vars slutresultat jag väntar med spänning på.

Ute väntar vitsippor och grönska i crescendo. Påskledighet och god väderprognos. Vad mer kan en naturfotograf begära?

Tankar kring en bild #2 Vy från Aonach Mor

Vi var tre personer som klättrade en led på nordsidan av Aonach Mor, ett mindre känt grannberg till Ben Nevis i det skotska höglandet. Blåsten pressade kylan in i märg och ben, trots att nordsidan låg i lä. Det var först på toppen, en stor platå, som vinden slog till med full kraft.

Att nå toppen blev något av ett antiklimax: ingen som helst lust att dröja och njuta av utsikten och sin bedrift, nu ville man bara ner som snabbt som möjligt och in i värmen. Förnuftet ville skydda de redan stelfrusna fingrarna men fotolusten tog över på vägen ner: en bild måste jag ta, bara en bild. Jag krängde av mig ryggsäcken, plockade fram kameran och tog stöd mot ett stenröse så gott det nu gick i de våldsamma kastbyarna.

Två tankar slår mig när jag så här ett antal år senare tittar på bilden.

En hel del naturfoto man ser idag utgörs av bilder tagna några hundra meter från bilen. Inga problem att ta med sig stativ och allt annat man kan tänkas behöva för en optimal bild, och inga problem att återvända till den sköna bilen om vädret blir för vresigt. Hade jag varit ute på en sån fototur hade bilden aldrig blivit tagen, jag hade nog inte ens övervägt att ta mig till denna plast vid detta tillfälle.

Men spelar detta någon roll för betraktaren? En hel dags strapatser eller några minuters promenad – har omständigheterna för bildens tillkomst någon betydelse för bildens uttryck?

För det andra reflekterade jag över var hur svårt det är att förmedla vind och kyla på bild, när det inte finns någonting i motivet som rör sig i vinden. Visst ser man på formationerna i frost och is att det har varit båsigt här uppe, men i princip skulle det kunna varit vindstilla och relativt milt vid detta ögonblick, såsom bilden ser ut.

Återigen kan man fråga vilken betydelse dessa faktorer har för betraktaren. Anser man att en landskapsbild bara handlar om det rent visuella, då har en abstrakt sak som upplevd kyla kanske ingen betydelse. Anser man däremot att upplevelsen att vara på plats där-och-då ska genomsyra bildens uttryck, då spelar även subjektiva och känslomässiga inslag roll.

Det var vid detta tillfälle inte läge att traska runt och leta efter bästa kameraposition, och jag erkänner villigt att kompositionen lämnar en del att önska. Men om bilden ändå väcker intresse kanske det är tack vare dessa dessa abstrakta kvaliteter, som förmedlar en svårtillgänglig natur som inte smeker mjukt.

Mitt fotoår 2013

Två saker kommer jag att minnas med särskild entusiasm: resorna till Lofoten och Island. Kära återkomster, kan man säga, eftersom jag varit på båda platserna tidigare. Och de kommer säkert att utöva en lockelse på mig så länge jag lever. Dessutom: upplevelsen att för första gången i sitt liv få se ett storslaget norrsken, vilket jag gjorde i Lofoten, den upplevelsen glömmer man inte i första taget.

Jag har redan skrivit blogginlägg med flera bilder om dessa resor här, här och här. Men det finns såklart många fler rutor att visa.

Några bonusbilder från Lofoten i februari:

Och från Island i juli:

Hemma i Sverige gjorde jag mitt första besök i Söderåsen Nationalpark. Ja två besök faktiskt, ett på våren och ett på hösten. Blogginlägg om dessa här och här.

2013 fick min fotografering en hel del uppmärksamhet i olika sammanhang, med intervjuer, bilder i tidningar och priser i internationella tävlingar.

Spännande resor och exponering av det slaget är såklart roligt, men alperna är inte bara bergstopparna, livet är inte bara exceptionella händelser. Det är det mer vardagliga fotandet ute i naturen hemmavid som dominerat året, precis som alla år jag ägnat mig åt naturfoto. Anspråkslösa turer, oftast per cykel till Änggården, Stora Amundön eller något annat område i Göteborgstrakten.

De bästa bilderna har jag nog redan visat i bloggar eller i nån community. Nedan ett axplock bilder som  inte visats tidigare, ett litet urval av alla dessa bilder som blir över, varje år.

Det var några återblickar. Nu ser jag framåt, mot nya bilder från när och fjärran!

Tankar kring en bild #1 En bön till Allah

Vi befinner oss högt upp i Karakorambergen i Pakistan. Närmare bestämt i Ali Camp, många dagars krävande vandring från närmaste bebyggelse. K2 ligger inte långt borta. Stället kallas ”camp” men består bara av stora stenar och block. Lägret är omgivet av snö, glaciäris och berg. Några av dessa berg sträcker sig 8000 meter ovanför havsytan och hör därmed till de högsta på jorden.

Platsen ger inget undantag för en rättrogen muslims böneschema. Ja kanske är det tvärtom för vår bärare, som i den sena middagstimman vänder sig mot Mecka; kanske ger den här miljön en fördjupad känsla av det gudomligas närvaro? Man behöver inte vara konfessionellt troende för att uppleva någonting som kan liknas vid en religiös känsla, när man befinner sig i ett sublimt bergslandskap som detta.

Jag tvekade innan jag tog bilden. Det kändes smått vanvördigt att fotografera mannen i denna situation. Men jag hade talat med bärarna – khurpas kallas de, en motsvarighet till de mer kända sherpas i Nepal – som inte alls tog illa upp utan tvärtom gillade att bli fotograferade. De kunde också betrakta de dagliga bönerna som ett slags andlig hygien, en del av vardagsrutinen och inte någonting exceptionellt och högtidligt.

Det var ändå en självklarhet att vara diskret, hålla sig på avstånd och använda lång brännvidd och arbeta snabbt. Jag tog faktiskt bara en enda exponering av den bedjande mannen.

Jag valde en centrerad komposition i stående orientering. Dels för att ge scenen ett lugn och en värdighet. Dels för att associera bilden till religiösa symboler och bilder, vilka ofta är centrerade och symmetriska snarare än uppbyggda enligt gyllene snittets princip. Bilden är för övrigt obeskuren.

Pakistan är inte direkt något turistmål för charterresor. Under ett par år var det relativt lugnt i landet men bara året efter min resa (2006) så stängdes fönstret och alla utrikesdepartement avrådde från att resa dit. De politiska oroligheterna eskalerade snabbt, och just dessa områden i norr nära gränserna till Kina och Indien var särskilt drabbade av klanstrider och terrorattacker från talibaner.

Händelseutvecklingen i Pakistan, i kombination med allt intensivare diskussioner om islamism och islamofobi i Västvärlden, har i efterhand gett bilden en särskild laddning. Själv ser jag ofrånkomligen bilden genom mina egna upplevelser, mina egna minnen. Men den kontext som präglar bildens innebörd för en annan betraktare kan jag aldrig helt kontrollera.

Min avsikt var hur som helst inte att skapa ett politiskt foto, utan en bild av en människa i vördnad inför någonting ofattbart stort, det må vara Gud eller Naturen, eller både och.

Maffigare bilder på Fotosidan

När jag började på Fotosidan var det max 640 pixlar som gällde. Rena frimärkena till bilder. Därefter har gränserna flyttas i omgångar. Nyligen möjliggjordes bilder i riktigt stora storlekar, vilket en landskapsfotograf som jag varmt välkomnar.

För det är trots allt så, att somliga bilder kräver en viss storlek för den rätta känslan vid betraktandet. Känslan av närvaro och intrycket av naturens storhet hjälps på traven av bildens dimensioner.

Därför har jag så smått börjat ladda upp utvalda gamla bilder i större varianter. Några exempel (länkarna öppnas i nytt fönster, klicka bort kommentarfältet för att se i full storlek):

Söderåsen, Skåne

Hardangerjökulen, Norge

Nepal

Pakistan, nära K2

Schweiz

Jotunheimen, Norge

Lofoten, Norge

Det är inte bara de grandiosa vyerna som tjänar på storlek, så även de mindre utsnitten:

Änggården, Göteborg

Självfallet XL för de nyinlagda bilderna från Island, till exempel:

Dyrhólaey Landmannalaugar

Jag tycker att 1400 pixlar för liggande och 1000 för stående format är lagom. 1000 pixlar är visserligen ett mått inom den gamla ramen men är okej för stående format på 24 tums skärm. Men för panoramabilder förslår inte en bredd på 1400. Nedan en bild från Island sammansatt av nio exponeringar i stående format. Här kändes 1800 pixlar nödvändigt (som sagt, klicka bort kommentarsfältet för att se bilden i full skala):

Langisjór

* * *

P.S. Fler bilder från Islandsresan i mitt förra blogginlägg här.