Den frånvarande fotografen
För en tid sen presenterades vinnarna i National Geographics stora fototävling:
http://www.boston.com/bigpicture/2013/01/2012_national_geographic_photo.html?camp=obinsite
Som vanligt många fascinerande och imponerande bilder. En som stimulerade tankarna lite extra var nr 13. En björn har fångats på bild med hjälp av ett självutlösande system med rörelsedetektorer.
Huruvida fotografen var närvarande vid fototillfället förtäljer inte historien. Men i princip skulle han kunna ha suttit på café och läppjat på en latte eller legat hemma i sängen och snarkat när bilden togs.
Naturfotografen Eliot Porter fick en gång frågan varför det aldrig finns människor i hans bilder. Porter svarade: "Mina bilder innehåller alltid två personer – fotografen och betraktaren."
Vad händer om den ena parten, fotografen, opereras bort från platsen och situationen när bilden tas? När de kritiska besluten om att komponera efter huvudmotivet och just i detta unika nu trycka på utlösaren har överlämnats till slumpen?
Man kan lätt argumentera för en teknik som möjliggör fotografens frånvaro:
– det är bara slutresultatet som räknas, inte processen
– fotografen har ändå riggat systemet och därmed haft en bildidé och gjort det avgörande hantverket
– med denna teknik stör man djurlivet så lite som möjligt, och man kan fånga beteenden på bild som annars knappt vore möjligt
– slumpen kan överskrida fotografens begränsningar och öppna för nya spännande bildlösningar
Men om jag lyssnar inåt och frågar om mina egna bevekelsegrunder för att fotografera, så uppstår en gnagande känsla.
För mig räknas också processen, som i regel betyder att vara ute i naturen. På plats. Här och nu. En sinnlig upplevelse. Närvaro.
Nja, egentligen tycker jag frågan är av akademisk betydelse då chanserna att få till en riktigt bra bild på det viset ändå är minimala, vilket björnbilden ganska tydligt visar! Det blir lite av nyhetens behag och skulle det komma många liknande bilder så faller intresset snabbt, skulle jag tro, ungefär som med gömslebilder av björn där alla blir försvinnade lika och man känner igen varenda torraka - ganska trist.....
Christer
Men, jag personligen är ju lite av inställningen att "Jag var där!" är det som driver mig.
I mitt fall är en mer intressant fråga den gällande de tillfällen då jag blandar handhållna och fast monterade fjärrkameror... Hur sjutton skall jag räkna bilderna från dem?
(Jag har ju dessvärre insett att med 36Mpix så skulle man likagärna på de större evenemangen bara kunna ställa upp kameran med ett 200mm pekat mot scenen och därefter crop'a fram de bilder man "vill ha")
Men ur ett mer konstnärligt bildperspektiv räknas hela processen på ett annat vis, iallafall som fotograf. När jag stod i målfållan på sm i längdåkning var jag inte ute efter att i första hand dokumentera, för mig var det att porträttera, det kräver att jag är på plats, komponerar och trycker av. Bredvid mig stod ett par kameror på stativ trycktes av med fjärrkontroll. De kamerorna dokumenterade helt enkelt vem som var först över mållinjen. Skillnaden är stor för mig som fotograf, men frågan om det är någon skillnad för betraktaren som ser bilden? Mvh Erik
ewa
Visst kan det finnas fördelar med att man kan rigga i förväg men är det då naturfotografi så som det är tänkt? eller måste ett nytt sätt att tänka kring fotograferande utvecklas?
Intressant tanke i viket fal som helst och vi får säkert reda på det så småniingom.
Bilden som var utlöst med detektor kom alltså på en placering? Då skall det vara ok med andra ord?
Ha en skön påsk.
Glenn
Att man använder denna typ av fotografering tex när det gäller att kolla antal eller ens förekomst är ju överlägsen och helt rätt - men till en naturfototävling? - inte en chans i mina ögon , då blir det bara tekniken eller tillgången till tekniken som blir avgörande tyvärr ..
//Glenn