USA 2011 – Fyra nationalparker och lite till. Del 2 av 3

Maroon Bells

Kan ett motiv fotograferas sönder? Kan ett bildflöde orsaka upplevelseinflation? Visst kan bilder skruva upp förväntningar som om de inte infrias skapar besvikelse. Och någon helt ren, av vår bildkultur opåverkad upplevelse är knappast möjlig. Men för mig, när det gäller naturen, blir svaret ändå ett övervägande nej.

Det spelar ingen roll hur många bilder av havet i solnedgång jag sett; på plats är upplevelsen ändå ursprunglig och stark. Detsamma gäller ikoner som Matterhorn eller Islands vattenfall. Eller för den delen Maroon Bells, som hör till USA:s flitigast fotograferade berg.

Bergen hör till landets så kallade ”fourteeners”, det vill säga berg som sträcker sig över 14000 fot (4267 m.ö.h.). Men det är inte höjden som gör dem attraktiva utan deras form och den omgivande miljön. Här är naturen generös mot ögat.

Maroon Bells tornar upp sig bland röda klippor, klara sjöar, forsande vattendrag, skogar och blomstrande ängar.

Här finns också de ståtliga asparna, som fått ge namn åt den berömda skidorten inte långt härifrån.

. . .

Mesa Verde

Att färdas i USA innebär nästan ofrånkomligen många timmar i bil. Även om vår resa bara täcker en nagelspets på kartan så är avstånden enorma. Samtidigt: utan inslag av ”cruise control” på motorvägen, med stopp på en klassisk ”diner”, så vore väl inte turistens erfarenhet av USA komplett? Bilismen är helt enkelt en integrerad del av den amerikanska kulturen, på gott och ont.

En annan sak som är typiskt amerikansk är de stora godstågen. Vagn efter vagn, de bara fortsätter. Ett ekipage kan ha 150 vagnar och drivas av två eller tre lok.

Vi styr syd och mellanlandar i Silverton. Staden med sina drygt 500 invånare är känd för en sak: tåg. Mellan Silverton och Durango driver ånglok gamla restaurerade passagerarvagnar i vad som lär vara en spektakulär sightseeing.

Några i vårt sällskap väljer tåget, jag tar plats i bilen igen. Vi är på väg mot nästa nationalpark: Mesa Verde.

Ett genomgående drag hos alla de nationalparker vi besökte är hur välorganiserat allt är. Utomordentlig information, pedagogisk och lärorik. Dessutom smakfullt genomförande. Man använder exempelvis i regel naturmaterial för att arrangemangen ska smälta in i miljön.

”Mesa verde” betyder grönt bord på spanska. Nationalparken utgörs av en platå med relativt frodig växtlighet i det annars så karga landskapet i denna del av södra Colorado, inte långt från Utah och Arizona.

Men det är inte naturen som är anledningen till att området blev nationalpark i början av 1900-talet och numera står på UNESCO:s lista över världsarv. Det är lämningarna från pueblo- eller anasazi-indianerna.

Här finns några av världens bäst bevarade grottbebyggelser. Spår efter en utvecklad kultur med bland annat konstbevattning. Tydliga spår men många frågetecken. Puebloindianerna var inget skriftfolk och därför vet man så lite om vilka de var och hur de levde.

Det var faktiskt en finlands-svensk antropolog som gjorde de första seriösa undersökningarna av dessa lämningar: Gustaf E.A. Nordenskiöld, son till den berömde polarfararen.

Bortom de kulturhistoriska attraktionerna väntar naturen, vild och vacker. En vandring tar dig längs dramatiska bergskanter med vyer över djupa dalgångar. Högt i skyn seglar rovfåglar på varma vindar. Nu precis som när de första människorna bosatte sig här.

. . .

Monument Valley

On the road again. Landskapet blir allt flackare och torrare, men det är först när man kliver ur den luftkonditionerade bilen man inser att vi befinner oss i öknen. Hettan slår en med fysisk kraft.

Successivt förändras landskapet igen. Den ena märkliga klippformationen efter den andra dyker upp. De geologiska processerna tycks ha trotsat naturlagarna.

Snart ser man den berömda horisonten – Monument Valley’s skyline. Osannolika torn och tinnar på lika osannolikt röd sand. Fascinationen inför detta naturens under stiger i takt med att vi närmar oss sandstenskolosserna.

Detta är navajoindianernas land. Här byter vi bil mot jeep och styr bort från landsvägen, ut i tystnaden. Vi tältar under en himmel så klar och stjärnspäckad att den inte står de alpina regionerna efter.

På morgonen kliver vi upp i skenet från våra pannlampor. Ett skådespel av kosmiska mått väntar. Soluppgången: så vardaglig och ändå så sublim. Ingen säger ett ord. Ingenting behöver sägas.

Vår guide Carlos Mesa kör en liten tur och låter oss beskåda naturens fenomen på nära håll. Medan vi fotograferar och pekar förundrat tar Carlos fram sin flöjt och spelar. Det blir som ett soundtrack till en närmast filmisk stämning.

. . .

To be continued...

__________________

Del 1 hittar du här.

USA 2011 – Fyra nationalparker och lite till. Del 1 av 3

Om jag blundar kan jag se fjärran vyer och ting. Årets stora resa är över. Kvar är minnen, fotografier och anteckningar. Kvar är jag, densamme men en smula förändrad som efter varje resa värd namnet.

Denna gång gick färden till USA. På programmet stod flera nationalparker och en del annat spännande, på väg genom Wyoming, Colorado och ner mot Arizona.

. . .

Grand Teton National Park

Vi tar avstamp i den lilla staden Jackson Hole. Att kliva ur planet efter otaliga timmars flygresa och stora bullriga flygplatser var en befrielse. Luften är klar och sval, man är omgiven av berg och vacker natur.

Jag hade gärna stannat ytterligare en natt i denna charmiga stad, men vi drar iväg på morgonen mot de berg som dominerar vyn – The Teton Range. Dessa upptar en liten del av mäktiga Rocky Mountains, som sträcker sig ända från British Columbia i Kanada i norr till New Mexico i söder.

Naturen är storslagen men äger samtidigt en tillgänglighet, dimensionerna är sinnligt begripliga och området känns spontant inbjudande.

Det var tack vare privata insatser från John D. Rockefeller Jr som nationalparken bildades 1929 (expanderad 1950). Flora och fauna uppvisar en stor rikedom, och intressant är även områdets kulturhistoria, från de första mänskliga spåren – 11 000 år gamla – via trappers och nybyggare på 1800-talet fram till modern tid.

Men det är ändå bergen som präglar upplevelsen. Bergen och sjöarna.

I stekande sol vandrar jag längs stränderna.  Jag är långt ifrån ensam. Möter alltifrån familjer på picknick till tuffa trekkers med gigantiska ryggsäckar. Från vattnet hörs kanotisternas röster.

Människorna gör det lätt att missta sig, att glömma bort att man trots allt är här på naturens villkor. Och naturen är inte som därhemma – Be bear aware!

. . .

Yellowstone

Var börjar man? Yellowstone är världens första nationalpark, bildad 1872, och förmodligen den mest legendariska. Känd för sitt djurliv, för sina geotermiska aktiviteter – inte minst gejsern Old Faithful, vars regelbundna eruptioner beskådas av hundratals människor bänkade på parkett likt en teaterpublik – och överhuvudtaget för sin stora mångfald av naturfenomen och biotoper. På UNESCO:s världsarvslista sedan 1978.

Störst. Det är ett ord som amerikanarna gärna använder om sitt land. När det gäller Yellowstone är det befogat i flera avseenden.

Parken präglas av processerna efter en så kallad supervulkan som senast bröt ut för 640000 år sedan. Resultatet idag är världens största område med geotermisk aktivitet.

Det ryker, pyser, sprutar, bubblar, osar. Är detta verkligen planeten jorden?

En vistelse i Yellowstone lämnar ingen oberörd. Näthinna och hjärnbark får jobba på högvarv för att bearbeta alla intryck de dagar vi vistas i nationalparken. Och det tar tid att färdas från ställe till ställe. Yellowstone mäter ca 9800 km², vilket kan jämföras med Sarek på 1970 km².

Såg ni några djur? Den frågan ställs nästan automatiskt när jag berättar att jag varit i Yellowstone. Och visst fick vi se många djur, utan att direkt behöva anstränga oss. Bison, björn, varg, hjort och rådjur, gnagare, rovfåglar.

Men det var nog ändå landskapet som talade starkast till mig. Eller landskapen, i plural, eftersom naturtyperna här är så många och olikartade.

Som en ovärderlig skatt vårdar jag minnet från Yellowstones djupa kanjon, karvad av flodvatten i tusentals år. Svavel och utfällningar från mineraler har skänkt färger åt marken som man nästan måste se med egna ögon för att tro på. Och det är de gula nyanserna som gett hela detta överväldigande område dess namn.

. . .

Lost Man Trail

Med obligatoriska John Denver i högtalarna kör vi genom natursköna Colorado. Siktet är inställt på byn Snowmass, inte långt från den världsberömda skidorten Aspen.

Hit kommer de flesta för skidåkning, så nu på sommaren går samhället på lågvarv. Men folk är ändå aktiva med vandringskängor, löparskor, mountainbikes och klätterutrustning.

Lost Man Trail är en av de mest populära vandringslederna i området, kallat Hunter-Fryingpan Wilderness Area. Jag kan lätt förstå varför.

Landskapet påminner om våra nordiska fjäll. Men något murmeldjur lär man inte få se här hemma.

Den lättvandrade leden tar oss upp ovanför trädgränsen, över några snöfält och sedan över ett högt pass. På andra sidan finner man Lost Man Lake. Ingen behöver föreslå att vi här ska ta en paus för att äta lite, dricka och fotografera. Det ger sig liksom självt.

Vem som gick vilse och varför får jag aldrig reda på. Lost Man – kanske var det istället någon som förlorade sig i den vackra naturen?

Det vore inte konstigt. Här finns berg, sjöar och vattendrag, här finns skogar och på sommaren en rik blomsterprakt.

. . .

To be continued...

Earth Shots - igen

Idag är det en av mina bilder som visas på Earth Shots. Klicka på bilden så kommer du dit.

. . .

Roligt, smickrande och en inspirationskick. Förra gången jag hade turen att få med en bild i denna tävling var i november, då med ett foto från Pakistans mäktiga berg.

Det roliga med en publicering av det här slaget är responsen man får från världens alla hörn. Den globala bygemenskapen är som gjord för fotografer.

. . .

P.S. Bilden ligger även i mitt FS-album Bergtagen, med titeln ”Replag på Hardangerjökulen”, ifall någon hellre vill kommentera den där.

Där himmel möter jord

Fint väder och bra väder är två helt olika saker. Strålande sol är visserligen oftast behagligt, men en knallblå himmel är bildmässigt inte särskilt intressant. Inte för landskapsfotografen, i synnerhet inte om man det är berg man riktar sökaren mot.

Redan ett litet moln eller en tunn molnsky lyfter bilden. Men jag vill ha mer än så.

. . .

Jag vill ha moln som svarar mot bergens visuella kraft och dramatik. Hotfulla moln som vittnar om naturens objektiva faror för den lilla människan. I en tidigare blogg skrev jag om ljuset i bergen. Solen kan onekligen bjuda magnifika skådespel i dessa miljöer, men frågan är om inte molnen ändå är det element som bäst skänker bergen en alldeles speciell, sublim karaktär.

. . .

Skulle detta vara specifikt för bergslandskapet? Ja, det vill jag påstå, och anledningen är enkel. En pilot som flög mindre plan i Nepal sade: ”Det är inte som att flyga på andra platser, för här finns det ofta berg i molnen.”

I de höga bergen är molnen inte ett tak ovanför landskapet utan en del av det. Bergen är mötesplatsen mellan himmel och jord.

. . .

Berg och moln – det är också ett möte mellan element i mer abstrakt bemärkelse. Fast klippa och förångat vatten. Det massiva och det flyktiga. Geologisk tid och regndroppens ögonblick.

. . .

Det är alltså ett motsatsernas spel vi ser när vi betraktar molnens svepande rörelser kring bergens väggar och toppar, deras våtkalla svävande ovan glaciär och snöfält. För vår blick är utgången alltid densamma: bergen består, molnen löses upp.

Fast så enkelt är det inte. Moln är vatten. Och vatten är det element som med hjälp av gravitation, vind och solstrålar bryter ner bergen, långsamt, långsamt. Bortom människans upplevelsehorisont är entropilagen verksam. Klippa blir till sten, sten till grus, grus till sand och sediment som sköljs bort och slutligen hamnar i något av de stora haven.

Perspektivet skiftar: vattnet är ett konstant element som löser upp, men bergen, de är ickebeständiga.

Åh dessa solnedgångar!

Vi kan inte ha dem till någonting. De är helt obrukbara, tjänar inget praktiskt syfte för människan. Rent biologiskt borde solnedgången väcka olustkänslor eftersom den signalerar mörkrets inbrott. Den kalla delen av dygnet då vår syn begränsas och nattaktiva rovdjur ger sig ut på jakt är inte till vår fördel som naturvarelse.

Ändå utövar solnedgångar en mäktig attraktionskraft på de allra flesta människor.

. . .

Man kan ställa frågan om denna uppskattning är inlärd, traderad av kultur och samhälle över historisk tid. Ett fenomen som inte ligger i den natur vi betraktar utan i sätter vi ser på, en kalibrerad blick. Eller om uppskattningen trots allt bottnar i en universell egenskap, som är allmänmänsklig utan att vara strikt biologisk. Ett estetiskt sinnelag, en känsla för det som 1700-talets filosofer kallade ”det natursköna”.

. . .

Oavsett hur man väljer att bevara den frågan så kommer man inte ifrån att naturens estetiska kvaliteter är under ständig påverkan från kulturella bruk och värderingar.

Solnedgångar hör till de motivkretsar inom fotografin som på en och samma gång är de mest älskade och de mest föraktade. Motivet har så till den grad exploaterats att det alltid finns någon som är beredd att trycka till med kitschstämpeln.

. . .

Därför är solnedgången också ett intressant fotomotiv: den aktualiserar värderingsskillnaden mellan verklighet och bild. Det är tillåtet att uppskatta naturen men inte representationer av den, i alla fall inte vilka som helst, hur realistiska de än må vara.

Samtidigt uppmuntras man som fotograf att ständigt att bryta mot konventioner och tabun. Men gäller det också tabut mot alltför uppenbar skönhet?