USA 2011 – Fyra nationalparker och lite till. Del 2 av 3

Maroon Bells

Kan ett motiv fotograferas sönder? Kan ett bildflöde orsaka upplevelseinflation? Visst kan bilder skruva upp förväntningar som om de inte infrias skapar besvikelse. Och någon helt ren, av vår bildkultur opåverkad upplevelse är knappast möjlig. Men för mig, när det gäller naturen, blir svaret ändå ett övervägande nej.

Det spelar ingen roll hur många bilder av havet i solnedgång jag sett; på plats är upplevelsen ändå ursprunglig och stark. Detsamma gäller ikoner som Matterhorn eller Islands vattenfall. Eller för den delen Maroon Bells, som hör till USA:s flitigast fotograferade berg.

Bergen hör till landets så kallade ”fourteeners”, det vill säga berg som sträcker sig över 14000 fot (4267 m.ö.h.). Men det är inte höjden som gör dem attraktiva utan deras form och den omgivande miljön. Här är naturen generös mot ögat.

Maroon Bells tornar upp sig bland röda klippor, klara sjöar, forsande vattendrag, skogar och blomstrande ängar.

Här finns också de ståtliga asparna, som fått ge namn åt den berömda skidorten inte långt härifrån.

. . .

Mesa Verde

Att färdas i USA innebär nästan ofrånkomligen många timmar i bil. Även om vår resa bara täcker en nagelspets på kartan så är avstånden enorma. Samtidigt: utan inslag av ”cruise control” på motorvägen, med stopp på en klassisk ”diner”, så vore väl inte turistens erfarenhet av USA komplett? Bilismen är helt enkelt en integrerad del av den amerikanska kulturen, på gott och ont.

En annan sak som är typiskt amerikansk är de stora godstågen. Vagn efter vagn, de bara fortsätter. Ett ekipage kan ha 150 vagnar och drivas av två eller tre lok.

Vi styr syd och mellanlandar i Silverton. Staden med sina drygt 500 invånare är känd för en sak: tåg. Mellan Silverton och Durango driver ånglok gamla restaurerade passagerarvagnar i vad som lär vara en spektakulär sightseeing.

Några i vårt sällskap väljer tåget, jag tar plats i bilen igen. Vi är på väg mot nästa nationalpark: Mesa Verde.

Ett genomgående drag hos alla de nationalparker vi besökte är hur välorganiserat allt är. Utomordentlig information, pedagogisk och lärorik. Dessutom smakfullt genomförande. Man använder exempelvis i regel naturmaterial för att arrangemangen ska smälta in i miljön.

”Mesa verde” betyder grönt bord på spanska. Nationalparken utgörs av en platå med relativt frodig växtlighet i det annars så karga landskapet i denna del av södra Colorado, inte långt från Utah och Arizona.

Men det är inte naturen som är anledningen till att området blev nationalpark i början av 1900-talet och numera står på UNESCO:s lista över världsarv. Det är lämningarna från pueblo- eller anasazi-indianerna.

Här finns några av världens bäst bevarade grottbebyggelser. Spår efter en utvecklad kultur med bland annat konstbevattning. Tydliga spår men många frågetecken. Puebloindianerna var inget skriftfolk och därför vet man så lite om vilka de var och hur de levde.

Det var faktiskt en finlands-svensk antropolog som gjorde de första seriösa undersökningarna av dessa lämningar: Gustaf E.A. Nordenskiöld, son till den berömde polarfararen.

Bortom de kulturhistoriska attraktionerna väntar naturen, vild och vacker. En vandring tar dig längs dramatiska bergskanter med vyer över djupa dalgångar. Högt i skyn seglar rovfåglar på varma vindar. Nu precis som när de första människorna bosatte sig här.

. . .

Monument Valley

On the road again. Landskapet blir allt flackare och torrare, men det är först när man kliver ur den luftkonditionerade bilen man inser att vi befinner oss i öknen. Hettan slår en med fysisk kraft.

Successivt förändras landskapet igen. Den ena märkliga klippformationen efter den andra dyker upp. De geologiska processerna tycks ha trotsat naturlagarna.

Snart ser man den berömda horisonten – Monument Valley’s skyline. Osannolika torn och tinnar på lika osannolikt röd sand. Fascinationen inför detta naturens under stiger i takt med att vi närmar oss sandstenskolosserna.

Detta är navajoindianernas land. Här byter vi bil mot jeep och styr bort från landsvägen, ut i tystnaden. Vi tältar under en himmel så klar och stjärnspäckad att den inte står de alpina regionerna efter.

På morgonen kliver vi upp i skenet från våra pannlampor. Ett skådespel av kosmiska mått väntar. Soluppgången: så vardaglig och ändå så sublim. Ingen säger ett ord. Ingenting behöver sägas.

Vår guide Carlos Mesa kör en liten tur och låter oss beskåda naturens fenomen på nära håll. Medan vi fotograferar och pekar förundrat tar Carlos fram sin flöjt och spelar. Det blir som ett soundtrack till en närmast filmisk stämning.

. . .

To be continued...

__________________

Del 1 hittar du här.

2011-09-11 12:50   peter bohman

Verkar varit helt underbart, saknar helt klart usa när man ser dina bilder.
Hur hittade du denna resan? Var det ett färdigt paket, eller nåt du/ni satt ihop?
MVH/
Peter

Svar från Billingen 2011-09-11 12:56

Hej Peter! Antar att du har varit där? Att hitta paketresor är lätt, bara att googla. Det finns alla möjliga slag, också dedikerade naturfotoresor, bl.a. till Yellowstone. Det ska jag överväga inför nästa USA-resa. Tack för din kommentar!

2011-09-11 13:53   j2^

Roligt och värdelöst vetande om långa godståg i USA..

I många fall (de flesta) klarar ett lok av att dra hela tågsättet utan några större problem. Däremot klarar inte ett ensamt lok av att trycksätta hela bromssystemet.

(Dessutom vill man ju ha lite redundans vad gäller havererade lok och så...)


Dock, dina bilder slår mig med häpnad, gång på gång...

Svar från Billingen 2011-09-11 14:39

Tänk att roligt och värdelöst så ofta går hand i hand =) Antar att du och Petro också såg en del av dessa gigantiska ekipage på er resa. Kul att du gillar bilderna!

2011-09-14 10:56   DavidBerg

Superkul att följa resan! Gillar bilderna, särskilt den första från Maroon Bells och de klassiska från Monument Valley. Det spelar ingen roll om man sett dem förr, jag tröttnar inte utan längtar bara dit. Dessutom spelar det ingen roll hur många gånger ett motiv fotats, det är ändå en speciell känsla att göra det själv tycker jag.

Svar från Billingen 2011-09-14 11:47

Ja precis, att få uppleva det själv och ta sina egna bilder ger en äkta känsla även om bilder på motivet finns i överflöd.