Klick!

Fotoböcker, tidskrifter, nätforum. Tankar och samtal. Ett visst mått av intellektualisering kan fördjupa intresset och säkert också förbättra ens fotografi. Men i de mest lustfyllda stunderna får reflektionen träda åt sidan för den banala och ändå så värdefulla upplevelsen att man ägnar sig åt foto helt enkelt därför att det är så himla kul. Kalla det fotolycka om du vill.

Adrian, Pakistan

Colin och Paul, Island

Thomas, Söderåsen

Jenny, Högsbohöjd

Emil och Daniel, Botaniska trädgården i Göteborg

Paul, Island

Jag, Lofoten (foto: Magnus Lindbom)

Matt, Island

I perioder när tid eller inspiration för foto saknas kan man behöva påminna sig om denna glädje, som är sin egen orsak och legitimitet. Man finner den inte så mycket i litteraturen eller i andras tankar som i praktiken, när sinnena aktiveras.

För egen del har fotograferingen av olika skäl gått på sparlåga ett par månader. Dålig input men desto bättre output i form av en sex sidor lång artikel i Kamera & Bild, en bild i Digitalfoto för alla och en bild plus text i Camera Natura. Och en hedrande finalplats i en internationell tävling vars slutresultat jag väntar med spänning på.

Ute väntar vitsippor och grönska i crescendo. Påskledighet och god väderprognos. Vad mer kan en naturfotograf begära?

Tankar kring en bild #2 Vy från Aonach Mor

Vi var tre personer som klättrade en led på nordsidan av Aonach Mor, ett mindre känt grannberg till Ben Nevis i det skotska höglandet. Blåsten pressade kylan in i märg och ben, trots att nordsidan låg i lä. Det var först på toppen, en stor platå, som vinden slog till med full kraft.

Att nå toppen blev något av ett antiklimax: ingen som helst lust att dröja och njuta av utsikten och sin bedrift, nu ville man bara ner som snabbt som möjligt och in i värmen. Förnuftet ville skydda de redan stelfrusna fingrarna men fotolusten tog över på vägen ner: en bild måste jag ta, bara en bild. Jag krängde av mig ryggsäcken, plockade fram kameran och tog stöd mot ett stenröse så gott det nu gick i de våldsamma kastbyarna.

Två tankar slår mig när jag så här ett antal år senare tittar på bilden.

En hel del naturfoto man ser idag utgörs av bilder tagna några hundra meter från bilen. Inga problem att ta med sig stativ och allt annat man kan tänkas behöva för en optimal bild, och inga problem att återvända till den sköna bilen om vädret blir för vresigt. Hade jag varit ute på en sån fototur hade bilden aldrig blivit tagen, jag hade nog inte ens övervägt att ta mig till denna plast vid detta tillfälle.

Men spelar detta någon roll för betraktaren? En hel dags strapatser eller några minuters promenad – har omständigheterna för bildens tillkomst någon betydelse för bildens uttryck?

För det andra reflekterade jag över var hur svårt det är att förmedla vind och kyla på bild, när det inte finns någonting i motivet som rör sig i vinden. Visst ser man på formationerna i frost och is att det har varit båsigt här uppe, men i princip skulle det kunna varit vindstilla och relativt milt vid detta ögonblick, såsom bilden ser ut.

Återigen kan man fråga vilken betydelse dessa faktorer har för betraktaren. Anser man att en landskapsbild bara handlar om det rent visuella, då har en abstrakt sak som upplevd kyla kanske ingen betydelse. Anser man däremot att upplevelsen att vara på plats där-och-då ska genomsyra bildens uttryck, då spelar även subjektiva och känslomässiga inslag roll.

Det var vid detta tillfälle inte läge att traska runt och leta efter bästa kameraposition, och jag erkänner villigt att kompositionen lämnar en del att önska. Men om bilden ändå väcker intresse kanske det är tack vare dessa dessa abstrakta kvaliteter, som förmedlar en svårtillgänglig natur som inte smeker mjukt.

Jag är ingen arkitekturfotograf...

... men det händer att jag riktar kameran mot byggnader och husdetaljer, särskilt när jag befinner mig på resande fot.

.

Hotell Bella Sky, Köpenhamn

.

Vedbod i Gunnebo, Mölndal

.

Fiskebodar i Eggum, Lofoten (Norge)

.

Hallgrimskirkja, Reykjavik

.

Bodnath, Kathmandu

.

La Sagrada Familia, Barcelona

.

Glyptoteket, Köpenhamn

.

Hotell i Cassis (Frankrike)

.

Styrsö, Bohuslän

.

Potala-palatset, Lhasa

.

Kvarnbyn, Mölndal

.

Hotell Vincci Condal Mar, Barcelona

.

I'lle Rousse, Korsika

.

Zermatt, Schweiz

Mitt fotoår 2013

Två saker kommer jag att minnas med särskild entusiasm: resorna till Lofoten och Island. Kära återkomster, kan man säga, eftersom jag varit på båda platserna tidigare. Och de kommer säkert att utöva en lockelse på mig så länge jag lever. Dessutom: upplevelsen att för första gången i sitt liv få se ett storslaget norrsken, vilket jag gjorde i Lofoten, den upplevelsen glömmer man inte i första taget.

Jag har redan skrivit blogginlägg med flera bilder om dessa resor här, här och här. Men det finns såklart många fler rutor att visa.

Några bonusbilder från Lofoten i februari:

Och från Island i juli:

Hemma i Sverige gjorde jag mitt första besök i Söderåsen Nationalpark. Ja två besök faktiskt, ett på våren och ett på hösten. Blogginlägg om dessa här och här.

2013 fick min fotografering en hel del uppmärksamhet i olika sammanhang, med intervjuer, bilder i tidningar och priser i internationella tävlingar.

Spännande resor och exponering av det slaget är såklart roligt, men alperna är inte bara bergstopparna, livet är inte bara exceptionella händelser. Det är det mer vardagliga fotandet ute i naturen hemmavid som dominerat året, precis som alla år jag ägnat mig åt naturfoto. Anspråkslösa turer, oftast per cykel till Änggården, Stora Amundön eller något annat område i Göteborgstrakten.

De bästa bilderna har jag nog redan visat i bloggar eller i nån community. Nedan ett axplock bilder som  inte visats tidigare, ett litet urval av alla dessa bilder som blir över, varje år.

Det var några återblickar. Nu ser jag framåt, mot nya bilder från när och fjärran!

Bästa höstbilden

När jag går igenom höstens bilder och ska summera kan jag konstatera en sak: det har varit en skral säsong, kvantitativt sett.

Jag har visserligen aldrig varit speciellt flitig på avtryckaren och tillfredsställelsen med fotograferingen står för mig inte i en given proportion till antalet exponeringar. Naturupplevelsen är det primära. Att se, verkligen se – det vill säga skåda kreativt med blick för linjer, ljus, skuggor, stämningar och så vidare – ingår i upplevelsen. Konkretion genom arbete med kameran är visserligen också en del i processen, men en fototur där inte en enda bild tagits ändå kan ha varit en lyckad tur. Många filer på hårddisken är inget självändamål.

Att välja ut en bild från en säsong blir såklart enklare när antalet bilder är litet. Men inte är det för den skull lätt. Hur värderar man skog mot kust, den breda vyn mot den intima detaljen, lövverk mot klippor, lugn insjö mot vredgat hav, morgonens dimslöjor mot skymningens brand?

”Bästa bilden” kan alltså tyckas vara en dum idé. Men att välja är någonting man som fotograf ställs inför gång på gång, det hör till spelet oavsett om sammanhanget är en tidningsartikel, en tävling, en hemsida, ett föredrag eller ett blogginlägg.

Lek med tanken: hur skulle fotokulturen se ut om det överallt fanns en maxgräns på säg 30 bilder per person för en community eller en hemsida? Om man bara fick ladda upp en ny bild per månad? Hur skulle ditt eget urval se ut?