Där himmel möter jord

Fint väder och bra väder är två helt olika saker. Strålande sol är visserligen oftast behagligt, men en knallblå himmel är bildmässigt inte särskilt intressant. Inte för landskapsfotografen, i synnerhet inte om man det är berg man riktar sökaren mot.

Redan ett litet moln eller en tunn molnsky lyfter bilden. Men jag vill ha mer än så.

. . .

Jag vill ha moln som svarar mot bergens visuella kraft och dramatik. Hotfulla moln som vittnar om naturens objektiva faror för den lilla människan. I en tidigare blogg skrev jag om ljuset i bergen. Solen kan onekligen bjuda magnifika skådespel i dessa miljöer, men frågan är om inte molnen ändå är det element som bäst skänker bergen en alldeles speciell, sublim karaktär.

. . .

Skulle detta vara specifikt för bergslandskapet? Ja, det vill jag påstå, och anledningen är enkel. En pilot som flög mindre plan i Nepal sade: ”Det är inte som att flyga på andra platser, för här finns det ofta berg i molnen.”

I de höga bergen är molnen inte ett tak ovanför landskapet utan en del av det. Bergen är mötesplatsen mellan himmel och jord.

. . .

Berg och moln – det är också ett möte mellan element i mer abstrakt bemärkelse. Fast klippa och förångat vatten. Det massiva och det flyktiga. Geologisk tid och regndroppens ögonblick.

. . .

Det är alltså ett motsatsernas spel vi ser när vi betraktar molnens svepande rörelser kring bergens väggar och toppar, deras våtkalla svävande ovan glaciär och snöfält. För vår blick är utgången alltid densamma: bergen består, molnen löses upp.

Fast så enkelt är det inte. Moln är vatten. Och vatten är det element som med hjälp av gravitation, vind och solstrålar bryter ner bergen, långsamt, långsamt. Bortom människans upplevelsehorisont är entropilagen verksam. Klippa blir till sten, sten till grus, grus till sand och sediment som sköljs bort och slutligen hamnar i något av de stora haven.

Perspektivet skiftar: vattnet är ett konstant element som löser upp, men bergen, de är ickebeständiga.

Gatufoto

Nej, jag har inte sadlat om, inte bytt gräs mot asfalt, trädstammar mot lyktstolpar, klippväggar mot husfasader. Naturen är fortfarande min viktigaste källa till fotografisk inspiration, och den källan är bottenlös, outtömlig.

Något av naturens variationsrikedom avspeglar sig i naturfotografin, som egentligen är ett paraplybegrepp med en rad subgenrer. Berg och vida horisonter slår an de djupaste strängarna inom mig, men jag är för den skull ingen specialist som bara ägnar mig åt dessa motiv.

Jag beundrar verkligen alla dessa fågelfantaster, makromästare och kustkolorister som år efter år utvecklar sin teknik och förfinar sin blick på det valda specialområdet. De inspirerar mig, även om de emellanåt får mig att känna mig som en dilettant som blir hyfsat bra på mycket men inte riktigt bra på någonting.

Det händer även att jag fuskar i gatufotografins traditionstyngda konst, särskilt när jag befinner mig på resande fot. Viktigt att tänka på när man pratar om fotografiska genrer är att dessa inte bara är en fråga om bilder och motiv utan också om samtal, begrepp, värderingar, attityder, kort sagt olika diskurser.

Det gör varje motivkrets och teknik till ett mer eller mindre minerat område; en bild triggar igång associationer och förväntningar som har att göra med mycket mer än bara det konkreta objekt som förevisas.

Utan att vilja gå in i gatufotografins diskussion om äkthet och realism, känsla och liv, kugghjul och kemikalier, tänkte jag säga några ord om bilden nedan.

. . .

Platsen är Reykjavik, bilden tog jag för ett par år sedan. Bakgrunden utgörs av ett stort collage på ett plank, det var en av många offentliga konstinstallationer som visades i staden den sommaren.

Bilden kan utan vidare etiketteras gatufoto men inte ”straight photography”, eftersom den är manipulerad.

För det första så är den beskuren. Bort med bilar, gatsten och underkroppar för att renodla, både visuellt och med avseende på budskapet. Det är barnens ansikten man ser och därför ville jag rikta uppmärksamheten mot huvudena på de vuxna som passerar förbi.

Beskärningen var känslig. Det gällde att få med så många barn att mångfalden framgår men inte så många att det vuxna paret helt dränks i myllret.

Generellt föredrar jag bilder som antingen är tydligt rektangulära eller exakt kvadratiska. Men här fanns dels linjer att ta hänsyn till, dels barnens ansikten som inte kunde klyvas hur som helst. Det hade till exempel varit olyckligt med ett par intensiva, blickfångande ögon alltför långt ut mot endera bildkanten eller ett öga som kluvits av en bildkant. Därav de udda proportionerna 767x800 pixlar.

För det andra så är collaget i bakgrunden ursprungligen i färg. Men alla färger medförde att bilden som helhet blev rörig. Även i detta avseende krävdes därför renodling, och genom manipulering av bakgrunden till gråskala ville jag också understryka skillnaden – klyftan – mellan barn och vuxna.

Den svartvita bakgrunden skapar dessutom en dissonans, en ironisk touch: barnen som är glada och livfulla är grå medan de sammanbitna och målriktade vuxna får framträda i färg.

Jag lade just in denna bild i ett album, och gav den titeln ”Generationsklyfta”.

Vi ser en klyfta i mer än ett avseende. Barn och vuxna; kollektiv och tvåsamhet; öppna, spontana känslouttryck och behärskad, anonym hållning. Barnen släpper oss inpå med blicken, de vuxna stänger oss ute bakom sina solglasögon. Och så vidare.

Jag skulle tro att den här bilden gör det lätt att gilla barnen och tycka att de vuxna bara ser tråkiga och hämmade ut. Inget fel i att med en bild påminna om vuxenlivets paralyserande normer och rutiner. Men kanske inte särskilt originellt och djupsinnigt.

Det finns en annan nivå, som möjligen gör en bild som denna mer intressant. Vi ser nämligen inte bara människor på gatan utan bilder av människor, fotografier. Kamerans lins är verksam i två steg: först en fotograf som tagit bilderna på barnen och sedan en fotograf som tagit bilden av bilderna.

Det faktum att man ser så lite av verkligheten – bara huvudena och axlarna på det vuxna paret, en bråkdel av hela bildytan – blir en kommentar till bildens dominans i den urbana miljön. Storstadens gator är en plats för bilder snarare än för verkliga barn. Manipulerade bilder som ska manipulera betraktaren. Manipulera våra föreställningar, värderingar, begär och handlingar.

Liksom oftast är gatufotografen i detta fall anonym. Vissa gömmer sig bakom solglasögon, andra bakom en kamera. Och fotografer gömmer sig inte sällan bakom en genrebeteckning.

Mmm... Marabou?

Ur ett visst perspektiv har väl naturen alltid sin skönhet. Men hur tillverkarna av chokladkakor och praliner tänkte när de valde Maraboustorken som symbol och namn, det har jag svårt att förstå.

Miracle Highway: Epilog

I mitt förra blogginlägg vävdes två berättelser samman. Mina egna erfarenheter öppnade en dörr mot legendariska äventyr i det förflutna. Platsen var Östra Rongbuk-glaciären, vid Mount Everests fot.

http://www.fotosidan.se/blogs/billingsblogg/miracle-highway.htm

En del läsare har påpekat att ingen av berättelserna fick något tydligt slut. Låt mig därför fatta tag i de lösa trådarna och för en stund återvända till Tibet.

”Miracle Highway” var ett av de fynd 1921 års Everest-expedition gjorde. Expeditionen året därpå slutade i en katastrof. Under det tredje försöket att nå den åtråvärda toppen drabbades två replag om sammanlagt nio bärare av en lavin. Man lyckades gräva fram två av människorna, övriga sju blev för alltid begravda i Himalayas vita snömassor.

Chocken var stor och samvetet tyngde. ”Only Sherpas and Bothias killed – why, oh why could not one of us Britishers have shared their fate?”, skriver klättraren Howard Somerwell i sin anteckningsbok efter denna fatala antiklimax.

Nästa expedition, år 1924, kom att sätta ännu djupare spår i klätterhistorien. Någon gång på morgonen den 8 juni lämnade klätteresset George Leigh Mallory och den tolv år yngre ”rookien” Andrew Irvine läger VI, ca 8300 meter över havet, med sikte mot världens högst belägna punkt.

Noel Odell skrev senare i expeditionens loggbok att han för en kort stund när molnen skingrade sig sett två prickar högt upp på berget. Prickar som rörde sig uppåt. Det var det sista någon såg av de två klättrarna.

Sedan dess har spekulationernas vågor gått höga. Exakt var någonstans befann sig klättrarna när Odell såg dem? Vad hände Mallory och Irvine? Och framförallt: nådde de toppen av Everest?

Mängder artiklar och böcker har skrivits om dessa frågor, laddade med politisk prestige i en tid när europeisk imperialism och nationalism når sin kulmen. Framförallt så har Mallorys namn för evigt höljts i ett mytiskt skimmer. Det spelar mindre roll att konsensus numera är att han aldrig realiserade den förtärande dröm som höll hans sinne i ett fast grepp under många år och som slutligen blev hans död.

Och för min egen del? Det blev inte ens ett försök att bestiga Lhakpa Ri (7045 m.ö.h.), ett berg som faktiskt bestegs första gången av Mallory under rekognoseringsturen 1921. Jag ska villigt erkänna att jag drog en lättnadens suck när jag hörde rösten i den mörka natten utanför tältet, som meddelade att det hade snöat kraftigt och toppförsöket ställdes in.

Jag var lättad eftersom jag mådde dåligt efter att ha varit förkyld med feber i flera dagar. Det låter kanske fånigt, men på dessa höjder är man inte så kaxig och det finns inga marginaler ens för lindriga sjukdomar.

Ingen snövit bergstopp att sätta ner isyxan i denna gång. Men vad brydde väl jag mig om det, jag fick ju vandra längs Miracle Highway tur och retur. Och det hör till mina finaste bergsminnen.

* * *

Jag har förstått av reaktionerna på min blogg om Miracle Highway att många i likhet med mig gärna läser historiska skildringar om expeditioner och upptäcktsresor. För den som är särskilt intresserad av Everest vill jag därför ge några lästips.

• Walt Unsworth, Everest: The mountaineering history (Bâton Wicks, London, 2000). Detta är bibeln på området – en lunta på nästan 800 sidor, med all statistik och information om Everest du kan begära. För den skull inte torr utan välskriven och levande.

• Jon Krakauer, Tunn luft: En insidesskildring av tragedin på Mount Everest (Forum, Stockholm, 1997). Tveklöst den internationellt mest lästa boken om Everest i modern tid. Författaren fokuserar på den fatala våren 1996 då rekordmånga människor omkom på berget. Här finns historiska tillbakablickar, här finns psykologiska spekulationer kring klättrarens drivkrafter och här finns brutal kritik mot Everest-expeditionernas kommersialisering. Boken är fängslande som en spännande roman.

• Sandra Noel, Everest pioneer: The photographs of captain John Noel (Sutton publishing, utan ort, 2003). Den här boken borde vara av särskilt intresse för FS-medlemmar. Den berättar om och visar bilder av John Noel, som anlitades som fotograf på expeditionerna 1922 och 1924. Historiska vingslag på varje sida, fascinerande beskrivningar av hur Noel hanterade sitt uppdrag som fotograf och filmare, bland annat hur han modifierade utrustningen för att klara av de extrema förhållandena.

• George Band, Everest: 50 years on top of the world (HarperCollins, London, 2003). Om man bara ska ha en enda bok om Everest så är det denna. Författaren var medlem i expeditionen 1953, som resulterade i att Edmund Hillary och sherpan Tenzing Norgay blev de första människorna att beträda Everests topp. Informativ men ledigt berättad, snygg formgivning (trots det fula omslaget) och ett rikt bildmaterial.

Miracle Highway

Att bestiga världens högsta berg har aldrig varit lätt, även om det idag inte är någon större sensation när ännu en vandrande reklampelare till professionell ”äventyrare” når toppen. Vad man lätt glömmer bort är hur förutsättningarna har förändrats sedan de första expeditionerna till Mount Everest, som ägde rum för knappt hundra år sedan.

Jag tänker då inte i första hand på utrustningen. Nu för tiden går ju folk ut i skogen för att plocka svamp i högteknologiska kläder som dåtidens alpinister och upptäcktsresande inte kunde drömma om. Men inte minst så har vi information vid våra fingertoppar – fotografier, satellitbilder, kartor, bara några musklick bort.

Därför kan det vara svårt att föreställa sig problemen som den brittiska expeditionen till Everest år 1921 stod inför. Expeditionen var ett rekognoceringsprojekt. Först gällde det att överhuvudtaget hitta berget!

Everest, eller Quomolongma – ”Jordens gudomliga Moder” – som det tibetanska namnet löd, låg någonstans i det lockande okända där kartorna bara visade vita fält. Sedan behövde man lokalisera en tänkbar led upp till toppen. Ögon och kikare, bedömningar och chansningar, var allt man hade att förlita sig till.

Det var George Mallory som såg en möjlighet via nordostkammen, närmare bestämt i en punkt kallad ”North Col”. Problem nummer tre gällde att ta sig till och etablera läger vid denna punkt.

I månader hade expeditionen utforskat bergen, passen och glaciärerna kring Everest. Man hade försökt ta sig fram längs den väldiga, uppspruckna Rongbuk-glaciären som rör sig från Everest i nordlig riktning, men gett upp. Att gå längs Kharta-glaciären från Öst hade inte heller visat sig fungera.

Miracle Highway markerad med rött.

Mallory var klätterstjärnan i sällskapet, men det var lantmätaren och kartritaren Edward Wheeler som upptäckte den Östra Rongbuk-glaciären, mitt emellan Rongbuk och Kharta. Mallory var visserligen irriterad över att ha missat den, men inte mer än att han tillsammans med Wheeler, ytterligare en klättrare och några sherpas från Nepal samlade sina krafter och tog sikte mot North Col.

De gick från öster över Lakhpa La, korsade glaciären och trampade sedan stenarna och snön på självaste Everest – äntligen!

Av olika skäl kom man emellertid inte långt den gången. Knappt ett år senare var en ny expedition på plats, åter med Mallory i spetsen. Nu visste man vägen. Inte långt från buddhistklostret Rongbuk – världens högst belägna kloster – etablerade man baslägret.

Efter en stunds vandring mot berget längs moränen vek man av österut för att komma in på den glaciär man funnit året innan. Allt var grus och sten men så småningom ändrade landskapet karaktär. Väldiga istorn reste sig ur marken. Spetsiga, vita, blåa. Först några enstaka tinnar, sedan fler och fler. En arktisk skog av is växte sig allt tätare.

Till Mallorys och de andras stora häpnad gick det att ta sig fram genom denna frusna labyrint. Skogen klövs nämligen av en moränrygg, som ledde rakt mot insteget till North Col. Nästan som om någon högre makt hade banat väg för klättrarna. Mallory gav passagen det passande namnet ”Miracle Highway”.

Allt detta är historia, berättelser och svartvita bilder i böcker. Ända tills jag står vid plaketten till minne av Mallory och Andrew Irvine, som dog på Everest 1924. Jag behöver bara höja blicken för att se Berget – det allra högsta, jordens utpost mot himlen. Bakom mig ligger vårt basläger, på exakt samma plats som de brittiska expeditionerna använde drygt 80 år tidigare, när denna del av världen fortfarande var terra incognita för västerlänningar.

”In memory of George Leigh Mallory & Andrew Irvine, last seen 8th June 1924, and all those who died during the pioneer British Mt. Everest expeditions.”

Mina sinnen skingrar det förflutnas skuggor, historien blir verklighet. Luften är tunn, det är svårt att andas. Solen steker och vindarna är hårda. Nu precis som då.

Tiden tycks stå stilla på dessa platser av sten, is och snö, där de geologiska processerna fortgår utanför ramarna för vår mänskliga erfarenhet. Åttio år har passerat sedan Mallory trampade marken här. En mannaålder, ett ögonblick.

Berget ser exakt ut som på de gamla fotografierna, men glaciärerna förändrar sig snabbt. Växthuseffekten är sannerligen ett globalt fenomen: avgaserna i Chicago får de urgamla isarna i Tibet att krympa.

Medvetenheten om detta tragiska faktum kan emellertid inte förta min upphetsning när jag ser de första vita spetsarna. Inte heller dämpar det min förväntan när vi strax därefter slår upp läger 2 på ungefär 5850 meters höjd. Härifrån ska vi ge oss in i labyrinten.

Vårt mål är att bestiga Lakhpa Ri, en i sammanhanget blygsam bergknalle på drygt 7000 meter. Men tisdagen 2 september tänker jag knappt på bestigningen vi har framför oss, inte heller på den globala uppvärmningen eller på Mallory.

Det glaciala landskapet uppslukar mina sinnen. Det är sagolikt, sublimt, och passagen är verkligen mirakulös. En död jak påminner om att denna natur också är riskabel. Idag är det fint väder, imorgon kan det blåsa upp till storm. Ett väderomslag här kan betyda skillnaden mellan liv och död. Mirakelvägens istorn kan förvandlas till gravstenar.

Bäst att skynda på. Jag ska bara ta en bild till, bara en...