Miracle Highway: Epilog
I mitt förra blogginlägg vävdes två berättelser samman. Mina egna erfarenheter öppnade en dörr mot legendariska äventyr i det förflutna. Platsen var Östra Rongbuk-glaciären, vid Mount Everests fot.
http://www.fotosidan.se/blogs/billingsblogg/miracle-highway.htm
En del läsare har påpekat att ingen av berättelserna fick något tydligt slut. Låt mig därför fatta tag i de lösa trådarna och för en stund återvända till Tibet.
”Miracle Highway” var ett av de fynd 1921 års Everest-expedition gjorde. Expeditionen året därpå slutade i en katastrof. Under det tredje försöket att nå den åtråvärda toppen drabbades två replag om sammanlagt nio bärare av en lavin. Man lyckades gräva fram två av människorna, övriga sju blev för alltid begravda i Himalayas vita snömassor.
Chocken var stor och samvetet tyngde. ”Only Sherpas and Bothias killed – why, oh why could not one of us Britishers have shared their fate?”, skriver klättraren Howard Somerwell i sin anteckningsbok efter denna fatala antiklimax.
Nästa expedition, år 1924, kom att sätta ännu djupare spår i klätterhistorien. Någon gång på morgonen den 8 juni lämnade klätteresset George Leigh Mallory och den tolv år yngre ”rookien” Andrew Irvine läger VI, ca 8300 meter över havet, med sikte mot världens högst belägna punkt.
Noel Odell skrev senare i expeditionens loggbok att han för en kort stund när molnen skingrade sig sett två prickar högt upp på berget. Prickar som rörde sig uppåt. Det var det sista någon såg av de två klättrarna.
Sedan dess har spekulationernas vågor gått höga. Exakt var någonstans befann sig klättrarna när Odell såg dem? Vad hände Mallory och Irvine? Och framförallt: nådde de toppen av Everest?
Mängder artiklar och böcker har skrivits om dessa frågor, laddade med politisk prestige i en tid när europeisk imperialism och nationalism når sin kulmen. Framförallt så har Mallorys namn för evigt höljts i ett mytiskt skimmer. Det spelar mindre roll att konsensus numera är att han aldrig realiserade den förtärande dröm som höll hans sinne i ett fast grepp under många år och som slutligen blev hans död.
Och för min egen del? Det blev inte ens ett försök att bestiga Lhakpa Ri (7045 m.ö.h.), ett berg som faktiskt bestegs första gången av Mallory under rekognoseringsturen 1921. Jag ska villigt erkänna att jag drog en lättnadens suck när jag hörde rösten i den mörka natten utanför tältet, som meddelade att det hade snöat kraftigt och toppförsöket ställdes in.
Jag var lättad eftersom jag mådde dåligt efter att ha varit förkyld med feber i flera dagar. Det låter kanske fånigt, men på dessa höjder är man inte så kaxig och det finns inga marginaler ens för lindriga sjukdomar.
Ingen snövit bergstopp att sätta ner isyxan i denna gång. Men vad brydde väl jag mig om det, jag fick ju vandra längs Miracle Highway tur och retur. Och det hör till mina finaste bergsminnen.
* * *
Jag har förstått av reaktionerna på min blogg om Miracle Highway att många i likhet med mig gärna läser historiska skildringar om expeditioner och upptäcktsresor. För den som är särskilt intresserad av Everest vill jag därför ge några lästips.
• Walt Unsworth, Everest: The mountaineering history (Bâton Wicks, London, 2000). Detta är bibeln på området – en lunta på nästan 800 sidor, med all statistik och information om Everest du kan begära. För den skull inte torr utan välskriven och levande.
• Jon Krakauer, Tunn luft: En insidesskildring av tragedin på Mount Everest (Forum, Stockholm, 1997). Tveklöst den internationellt mest lästa boken om Everest i modern tid. Författaren fokuserar på den fatala våren 1996 då rekordmånga människor omkom på berget. Här finns historiska tillbakablickar, här finns psykologiska spekulationer kring klättrarens drivkrafter och här finns brutal kritik mot Everest-expeditionernas kommersialisering. Boken är fängslande som en spännande roman.
• Sandra Noel, Everest pioneer: The photographs of captain John Noel (Sutton publishing, utan ort, 2003). Den här boken borde vara av särskilt intresse för FS-medlemmar. Den berättar om och visar bilder av John Noel, som anlitades som fotograf på expeditionerna 1922 och 1924. Historiska vingslag på varje sida, fascinerande beskrivningar av hur Noel hanterade sitt uppdrag som fotograf och filmare, bland annat hur han modifierade utrustningen för att klara av de extrema förhållandena.
• George Band, Everest: 50 years on top of the world (HarperCollins, London, 2003). Om man bara ska ha en enda bok om Everest så är det denna. Författaren var medlem i expeditionen 1953, som resulterade i att Edmund Hillary och sherpan Tenzing Norgay blev de första människorna att beträda Everests topp. Informativ men ledigt berättad, snygg formgivning (trots det fula omslaget) och ett rikt bildmaterial.
/Anna
Tack för boktipsen! Kanske ska någon av böckerna hamna i min läshög också för det var länge sedan sist jag läste något dylikt. Var ju väldigt road av den här typen av litteratur i min ungdom, men har släppt ämnet något för jag blev ju ingen bergsklättrare. Ännu större anledning att läsa i stället, borde ju vara så!