Ut med gammalt, in med nytt

150 bilder. Det är min flytande riktlinje för antalet bilder jag tycker är lagom att visa här på Fotosidan. Antar att det är mitt eget surfbeteende som lett fram till den siffran.

Ska varje bild ha en chans får det inte bli för många. Ju fler bilder i ett album desto högre blädderhastighet och därmed större risk att guldkorn sipprar mellan fingrarna. Alltför många album och hela guldgruvor kan bli osedda. Färre bilder ger dessutom ett mer distinkt intryck.

Nu vill man ju lägga in nya bilder ibland. Då måste man inventera, sovra och rensa. Det är nyttigt. Man tvingas se på sina gamla bilder med självkritiska ögon och tillämpa den svåra men för utvecklingen så nyttiga principen ”kill your darlings”.

Jag har nyligen raderat både bilder och hela album. Även bilder med hyfsat många kommentarer och höga betyg har fått stryka med. Kill your darlings, som sagt. Nytt ska in.

. . .

Nya bilder betyder inte nödvändigtvis nytagna bilder. Omväxlingen har ett värde i sig om man vill se sina album som öppna möjligheter och inte slutna enheter.

Bland mina Islands-fotografier hittade jag dessa som jag tyckte förtjänade en stund i offentlighetens ljus:

Ärligt talat är jag tveksam till den näst sista, och den åker nog ut i nästa röjning.

En gammal fjällbild, från Jotunheimen, har dammats av:

En enkel höstbild från Änggården, ett par stenkast från där jag bor:

. . .

Det var några av de senaste tillskotten. Sen har jag en sluss också. Bilder som står på kö, bilder med frågetecken. Där finns bland annat dessa foton från Pakistan:

Och den här, från Yellowstone:

. . .

Kanske krånglar jag till det för mig själv helt i onödan; det hade ju varit så mycket lättare att bara ladda upp, ladda upp, ladda upp. Men proceduren är faktiskt också rätt kul. Lite som att möblera om ett rum.

USA 2011 – Fyra nationalparker och lite till. Del 3 av 3

Grand Canyon

Ska upplevelsen bli som i Göran Palms dikt om havet?

”Jaha. Det är som på Louvren.”

Det är lätt att ta ut känslor i förskott när det är fråga om platser och ting som har fotograferats i oändlighet och prisats för sina enastående kvaliteter. Lätt att skruva ner förväntningarna snarare än tvärtom.

Okej, tänkte jag, det här blir nog rätt mäktigt men säkert lite överreklamerat ändå. Och jobbigt mycket folk. Kul att ha sett det i alla fall.

Men jag erkänner: Grand Canyon tar nästan andan ur mig.

Man känner sig liten, man blir ödmjuk. Som människa men också som fotograf. Hur ska jag kunna göra detta motiv rättvisa? Att solen står högt och luften är lätt disig gör inte saken lättare. Men jag tar väldigt många bilder ändå, såklart.

När solen sänker sig och moln drar in över himlen så händer något. Färger kommer till liv på ett sätt jag knappt trodde var möjligt. På kort tid blir hela landskapet en visuell symfoni av ljus, färger och skuggor, dirigerad av solen själv. Det är outsägligt vackert att beskåda och fotografen ler i sin själ.

. . .

Havasupai

Vi är inte klara med Grand Canyon. Efter att ha sett panoramavyerna från toppen av ”South Rim” ska vi vandra ner i dalen för nya perspektiv och nya upplevelser.

En bit västerut, i Cococino County i Arizona, ligger Supai. Platsen är belägen nere i Grand Canyon och är ett reservat, hemvist för Havasupaistammen. Hit kommer man bara med helikopter, häst eller till fots.

Vandringen är lätt, men det är olidligt hett. Senaste gången jag tittade på termometern i skuggan visade den 39 grader. Det är nästan så att jag inte kan njuta av naturen, nästan så att jag inte ids att fotografera. Men bara nästan.

Som väl är så finns en oas vid vägs ände. Det går att ta sig till botten av Grand Canyon på många ställen, men ingen annanstans finns så spektakulära vattenfall.

Först ett, sedan ett till, och ännu ett… vattenfallen ligger som ett band av turkosa juveler i ett skrin av röd sten.

Hettan tar hårt på mina krafter men det är ändå ett privilegium att få vistas i och tälta på denna sagolika plats.

Första kvällen blir den fotografiska finalen på min resa. Så här i början av augusti gör monsunen sina första ansatser. Moln tornar upp sig och flyr över himlen, åska ekar mellan klippväggarna.

Jag har slagit upp mitt stativ på en klippsats ovanför Havasu Falls. Det är först nu jag känner att det verkligen var värt svetten att släpa på all denna fotoutrustning. Minuter innan solen går ner skickar den sina strålar in i ett moln. Allt stämmer. De tjugo sekunder slutaren står öppen känns som en evighet. Nästa stund sveper mörkret in hela scenen.

Med denna bild är det dags att avrunda min reseberättelse. Ni får själva föreställa er kontrasten mellan Havasupai och Las Vegas, som blev den allra sista anhalten innan jag tog plats på flyget tillbaka till den gamla världen.

Take care!

__________________

Del 1 hittar du här, och del 2 finns här.

USA 2011 – Fyra nationalparker och lite till. Del 2 av 3

Maroon Bells

Kan ett motiv fotograferas sönder? Kan ett bildflöde orsaka upplevelseinflation? Visst kan bilder skruva upp förväntningar som om de inte infrias skapar besvikelse. Och någon helt ren, av vår bildkultur opåverkad upplevelse är knappast möjlig. Men för mig, när det gäller naturen, blir svaret ändå ett övervägande nej.

Det spelar ingen roll hur många bilder av havet i solnedgång jag sett; på plats är upplevelsen ändå ursprunglig och stark. Detsamma gäller ikoner som Matterhorn eller Islands vattenfall. Eller för den delen Maroon Bells, som hör till USA:s flitigast fotograferade berg.

Bergen hör till landets så kallade ”fourteeners”, det vill säga berg som sträcker sig över 14000 fot (4267 m.ö.h.). Men det är inte höjden som gör dem attraktiva utan deras form och den omgivande miljön. Här är naturen generös mot ögat.

Maroon Bells tornar upp sig bland röda klippor, klara sjöar, forsande vattendrag, skogar och blomstrande ängar.

Här finns också de ståtliga asparna, som fått ge namn åt den berömda skidorten inte långt härifrån.

. . .

Mesa Verde

Att färdas i USA innebär nästan ofrånkomligen många timmar i bil. Även om vår resa bara täcker en nagelspets på kartan så är avstånden enorma. Samtidigt: utan inslag av ”cruise control” på motorvägen, med stopp på en klassisk ”diner”, så vore väl inte turistens erfarenhet av USA komplett? Bilismen är helt enkelt en integrerad del av den amerikanska kulturen, på gott och ont.

En annan sak som är typiskt amerikansk är de stora godstågen. Vagn efter vagn, de bara fortsätter. Ett ekipage kan ha 150 vagnar och drivas av två eller tre lok.

Vi styr syd och mellanlandar i Silverton. Staden med sina drygt 500 invånare är känd för en sak: tåg. Mellan Silverton och Durango driver ånglok gamla restaurerade passagerarvagnar i vad som lär vara en spektakulär sightseeing.

Några i vårt sällskap väljer tåget, jag tar plats i bilen igen. Vi är på väg mot nästa nationalpark: Mesa Verde.

Ett genomgående drag hos alla de nationalparker vi besökte är hur välorganiserat allt är. Utomordentlig information, pedagogisk och lärorik. Dessutom smakfullt genomförande. Man använder exempelvis i regel naturmaterial för att arrangemangen ska smälta in i miljön.

”Mesa verde” betyder grönt bord på spanska. Nationalparken utgörs av en platå med relativt frodig växtlighet i det annars så karga landskapet i denna del av södra Colorado, inte långt från Utah och Arizona.

Men det är inte naturen som är anledningen till att området blev nationalpark i början av 1900-talet och numera står på UNESCO:s lista över världsarv. Det är lämningarna från pueblo- eller anasazi-indianerna.

Här finns några av världens bäst bevarade grottbebyggelser. Spår efter en utvecklad kultur med bland annat konstbevattning. Tydliga spår men många frågetecken. Puebloindianerna var inget skriftfolk och därför vet man så lite om vilka de var och hur de levde.

Det var faktiskt en finlands-svensk antropolog som gjorde de första seriösa undersökningarna av dessa lämningar: Gustaf E.A. Nordenskiöld, son till den berömde polarfararen.

Bortom de kulturhistoriska attraktionerna väntar naturen, vild och vacker. En vandring tar dig längs dramatiska bergskanter med vyer över djupa dalgångar. Högt i skyn seglar rovfåglar på varma vindar. Nu precis som när de första människorna bosatte sig här.

. . .

Monument Valley

On the road again. Landskapet blir allt flackare och torrare, men det är först när man kliver ur den luftkonditionerade bilen man inser att vi befinner oss i öknen. Hettan slår en med fysisk kraft.

Successivt förändras landskapet igen. Den ena märkliga klippformationen efter den andra dyker upp. De geologiska processerna tycks ha trotsat naturlagarna.

Snart ser man den berömda horisonten – Monument Valley’s skyline. Osannolika torn och tinnar på lika osannolikt röd sand. Fascinationen inför detta naturens under stiger i takt med att vi närmar oss sandstenskolosserna.

Detta är navajoindianernas land. Här byter vi bil mot jeep och styr bort från landsvägen, ut i tystnaden. Vi tältar under en himmel så klar och stjärnspäckad att den inte står de alpina regionerna efter.

På morgonen kliver vi upp i skenet från våra pannlampor. Ett skådespel av kosmiska mått väntar. Soluppgången: så vardaglig och ändå så sublim. Ingen säger ett ord. Ingenting behöver sägas.

Vår guide Carlos Mesa kör en liten tur och låter oss beskåda naturens fenomen på nära håll. Medan vi fotograferar och pekar förundrat tar Carlos fram sin flöjt och spelar. Det blir som ett soundtrack till en närmast filmisk stämning.

. . .

To be continued...

__________________

Del 1 hittar du här.

USA 2011 – Fyra nationalparker och lite till. Del 1 av 3

Om jag blundar kan jag se fjärran vyer och ting. Årets stora resa är över. Kvar är minnen, fotografier och anteckningar. Kvar är jag, densamme men en smula förändrad som efter varje resa värd namnet.

Denna gång gick färden till USA. På programmet stod flera nationalparker och en del annat spännande, på väg genom Wyoming, Colorado och ner mot Arizona.

. . .

Grand Teton National Park

Vi tar avstamp i den lilla staden Jackson Hole. Att kliva ur planet efter otaliga timmars flygresa och stora bullriga flygplatser var en befrielse. Luften är klar och sval, man är omgiven av berg och vacker natur.

Jag hade gärna stannat ytterligare en natt i denna charmiga stad, men vi drar iväg på morgonen mot de berg som dominerar vyn – The Teton Range. Dessa upptar en liten del av mäktiga Rocky Mountains, som sträcker sig ända från British Columbia i Kanada i norr till New Mexico i söder.

Naturen är storslagen men äger samtidigt en tillgänglighet, dimensionerna är sinnligt begripliga och området känns spontant inbjudande.

Det var tack vare privata insatser från John D. Rockefeller Jr som nationalparken bildades 1929 (expanderad 1950). Flora och fauna uppvisar en stor rikedom, och intressant är även områdets kulturhistoria, från de första mänskliga spåren – 11 000 år gamla – via trappers och nybyggare på 1800-talet fram till modern tid.

Men det är ändå bergen som präglar upplevelsen. Bergen och sjöarna.

I stekande sol vandrar jag längs stränderna.  Jag är långt ifrån ensam. Möter alltifrån familjer på picknick till tuffa trekkers med gigantiska ryggsäckar. Från vattnet hörs kanotisternas röster.

Människorna gör det lätt att missta sig, att glömma bort att man trots allt är här på naturens villkor. Och naturen är inte som därhemma – Be bear aware!

. . .

Yellowstone

Var börjar man? Yellowstone är världens första nationalpark, bildad 1872, och förmodligen den mest legendariska. Känd för sitt djurliv, för sina geotermiska aktiviteter – inte minst gejsern Old Faithful, vars regelbundna eruptioner beskådas av hundratals människor bänkade på parkett likt en teaterpublik – och överhuvudtaget för sin stora mångfald av naturfenomen och biotoper. På UNESCO:s världsarvslista sedan 1978.

Störst. Det är ett ord som amerikanarna gärna använder om sitt land. När det gäller Yellowstone är det befogat i flera avseenden.

Parken präglas av processerna efter en så kallad supervulkan som senast bröt ut för 640000 år sedan. Resultatet idag är världens största område med geotermisk aktivitet.

Det ryker, pyser, sprutar, bubblar, osar. Är detta verkligen planeten jorden?

En vistelse i Yellowstone lämnar ingen oberörd. Näthinna och hjärnbark får jobba på högvarv för att bearbeta alla intryck de dagar vi vistas i nationalparken. Och det tar tid att färdas från ställe till ställe. Yellowstone mäter ca 9800 km², vilket kan jämföras med Sarek på 1970 km².

Såg ni några djur? Den frågan ställs nästan automatiskt när jag berättar att jag varit i Yellowstone. Och visst fick vi se många djur, utan att direkt behöva anstränga oss. Bison, björn, varg, hjort och rådjur, gnagare, rovfåglar.

Men det var nog ändå landskapet som talade starkast till mig. Eller landskapen, i plural, eftersom naturtyperna här är så många och olikartade.

Som en ovärderlig skatt vårdar jag minnet från Yellowstones djupa kanjon, karvad av flodvatten i tusentals år. Svavel och utfällningar från mineraler har skänkt färger åt marken som man nästan måste se med egna ögon för att tro på. Och det är de gula nyanserna som gett hela detta överväldigande område dess namn.

. . .

Lost Man Trail

Med obligatoriska John Denver i högtalarna kör vi genom natursköna Colorado. Siktet är inställt på byn Snowmass, inte långt från den världsberömda skidorten Aspen.

Hit kommer de flesta för skidåkning, så nu på sommaren går samhället på lågvarv. Men folk är ändå aktiva med vandringskängor, löparskor, mountainbikes och klätterutrustning.

Lost Man Trail är en av de mest populära vandringslederna i området, kallat Hunter-Fryingpan Wilderness Area. Jag kan lätt förstå varför.

Landskapet påminner om våra nordiska fjäll. Men något murmeldjur lär man inte få se här hemma.

Den lättvandrade leden tar oss upp ovanför trädgränsen, över några snöfält och sedan över ett högt pass. På andra sidan finner man Lost Man Lake. Ingen behöver föreslå att vi här ska ta en paus för att äta lite, dricka och fotografera. Det ger sig liksom självt.

Vem som gick vilse och varför får jag aldrig reda på. Lost Man – kanske var det istället någon som förlorade sig i den vackra naturen?

Det vore inte konstigt. Här finns berg, sjöar och vattendrag, här finns skogar och på sommaren en rik blomsterprakt.

. . .

To be continued...

Skimrande fåglar

Människan – toppen av näringskedjan, jordens härskare. Visst. Men faktum är att samtliga människans sinnen är rätt svaga och outvecklade i jämförelse med många andra djur på vår planet.

När det gäller synsinnet så hör fåglarna till de mest avancerade varelserna. Deras ögon är komplexa konstruktioner som på en rad punkter skiljer sig från människans. Det hjälper dem att uppfatta fina detaljer och mycket små rörelser, men också att registrera färger i ett brett spektrum. Det är förmodligen bara vissa korallrevsfiskar som kan konkurrera med fåglarna om det mest utvecklade färgseendet bland jordens alla djur.

Variationen bland fåglarna är givetvis enorm när det gäller synförmågan. Men en sak är säker: fåglar ser en annan värld än du och jag. Många registrerar ultraviolett ljus och de långa röda vågorna i den andra änden av ljusets spektrum, alltså färger människan inte kan se.

En aning om denna färgrikedom kan de skimrande fjäderdräkterna kanske ge. En färgpalett man vanligtvis förknippar med exotiska fåglar, men som även förekommer i blygsam skala hos vissa av våra inhemska arter.

Fjädrarnas färger kan skapas av pigment, men också genom själva texturen. Små ojämnheter gör att interferens uppstår då ljusstrålarna träffar fjädrarna, likt tusentals prismor, vilket skapar den optiska effekten av iriserande färg.

Eftersom det är rörelse som orsakar ett sådant skimmer är det omöjligt att fånga på en stillbild.

Jag vill ändå visa några bilder, samtliga tagna i Sydafrika förra sommaren. Bilder på fåglar vars skimrande fjäderdräkt fascinerande mig för mycket för att inte vilja visa dem.

. . .

Hedydipna collaris (eng. Collared Sunbird)

. . .

Cinnyris talatala (eng. White-bellied Sunbird)

Honan är inte lika färgrann. I fågelvärlden är det oftast hanarna som ståtar med färgerna, för att imponera på honorna.

. . .

Chalcomitra senegalensis (eng. Scarlet-chested Sunbird)

Lägg märke till att den turkosa färgen på huvudet inte alls syns på den undre bilden, där i gengäld röda tonerna på vingarna framträder.

. . .

Lamprotornis chalybaeus (eng. Greater Blue-eared Starling)

. . .

Avslutningsvis Coracias caudatus (eng. Lilac-breasted Roller). Detta är en fågel som skimrar alldeles makalöst i flykten. Den flyger också väldans snabbt och jag fick tyvärr ingen bra flyktbild.

. . .

För den som är intresserad av fåglarnas sinnen och hur de använder dem i kampen för överlevnad, vill jag tipsa om boken Att överleva dagen, med bilder av Brutus Östling och text av Susanne Åkesson (Brutus Östling bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag, 2009).