USA 2011 – Fyra nationalparker och lite till. Del 3 av 3
Grand Canyon
Ska upplevelsen bli som i Göran Palms dikt om havet?
”Jaha. Det är som på Louvren.”
Det är lätt att ta ut känslor i förskott när det är fråga om platser och ting som har fotograferats i oändlighet och prisats för sina enastående kvaliteter. Lätt att skruva ner förväntningarna snarare än tvärtom.
Okej, tänkte jag, det här blir nog rätt mäktigt men säkert lite överreklamerat ändå. Och jobbigt mycket folk. Kul att ha sett det i alla fall.
Men jag erkänner: Grand Canyon tar nästan andan ur mig.
Man känner sig liten, man blir ödmjuk. Som människa men också som fotograf. Hur ska jag kunna göra detta motiv rättvisa? Att solen står högt och luften är lätt disig gör inte saken lättare. Men jag tar väldigt många bilder ändå, såklart.
När solen sänker sig och moln drar in över himlen så händer något. Färger kommer till liv på ett sätt jag knappt trodde var möjligt. På kort tid blir hela landskapet en visuell symfoni av ljus, färger och skuggor, dirigerad av solen själv. Det är outsägligt vackert att beskåda och fotografen ler i sin själ.
. . .
Havasupai
Vi är inte klara med Grand Canyon. Efter att ha sett panoramavyerna från toppen av ”South Rim” ska vi vandra ner i dalen för nya perspektiv och nya upplevelser.
En bit västerut, i Cococino County i Arizona, ligger Supai. Platsen är belägen nere i Grand Canyon och är ett reservat, hemvist för Havasupaistammen. Hit kommer man bara med helikopter, häst eller till fots.
Vandringen är lätt, men det är olidligt hett. Senaste gången jag tittade på termometern i skuggan visade den 39 grader. Det är nästan så att jag inte kan njuta av naturen, nästan så att jag inte ids att fotografera. Men bara nästan.
Som väl är så finns en oas vid vägs ände. Det går att ta sig till botten av Grand Canyon på många ställen, men ingen annanstans finns så spektakulära vattenfall.
Först ett, sedan ett till, och ännu ett… vattenfallen ligger som ett band av turkosa juveler i ett skrin av röd sten.
Hettan tar hårt på mina krafter men det är ändå ett privilegium att få vistas i och tälta på denna sagolika plats.
Första kvällen blir den fotografiska finalen på min resa. Så här i början av augusti gör monsunen sina första ansatser. Moln tornar upp sig och flyr över himlen, åska ekar mellan klippväggarna.
Jag har slagit upp mitt stativ på en klippsats ovanför Havasu Falls. Det är först nu jag känner att det verkligen var värt svetten att släpa på all denna fotoutrustning. Minuter innan solen går ner skickar den sina strålar in i ett moln. Allt stämmer. De tjugo sekunder slutaren står öppen känns som en evighet. Nästa stund sveper mörkret in hela scenen.
Med denna bild är det dags att avrunda min reseberättelse. Ni får själva föreställa er kontrasten mellan Havasupai och Las Vegas, som blev den allra sista anhalten innan jag tog plats på flyget tillbaka till den gamla världen.
Take care!
__________________
Del 1 hittar du här, och del 2 finns här.
Mvh Anna
Grand Canyon står nog på mångas lista, så även på min.
Det hjälper ju inte när man får se dessa bilder från dig, måste börja
planera lite tror jag. Skön avslutnings bild.
Som du säger är det inte jättelätt att få till så bra bilder på Grand Canyon mitt på dagen i full sol men dina blev helt ok under omständigheterna. Dock ser man hur ljuset gör bilden då man ser sista fotot från Grand Canyon där solen står lägre.
Jag vill ha mer! Resan måste ju räckt för fler blogginlägg än fyra!? Kom igen nu ;-)
Vi får tacka för en mycket njutbar reseberättelse i tre delar.
Christer