Tillbaka till Jotunheimen

Minnets arkiv, avdelning Barndom, är fullt med fjällbilder. Jag är nämligen uppväxt i en by nära Åre, och pappa tog med sina ungar till fjällen så ofta som möjligt. Alla årstider.

Men det var i Jotunheimen äventyrets dörrar öppnades. Här fick jag för första gången gå på glaciär med stegjärn på kängorna och dessutom vandra i ett landskap av mer alpin karaktär än de mjukare Jämtlandsfjällen. Jag var 12 år den sommaren.

Det känns därför följdriktigt att det är i Jotunheimen som minnets avdelning A som i alpinism etableras. Det sker i vuxen ålder med en glaciärkurs i regi av norska Bregruppa (bre = glaciär på norska). Sen dess har det gått utför, eller rättare sagt uppför.

Det har blivit en hel del turer till Jotunheimen genom åren. Om en dryg vecka drar jag dit igen. Det är någonting speciellt med just detta fjällområde som lockar. Kanske ligger förklaringen i min egen historia. I minnets arkiv. Den där sommaren 1978.

Tält - inte mitt - i närheten av Spiterstulen.

Vy mot Fannaråken från Smörstabbrean.

Självporträtt, typ, från en solotur på skidor.

Friskt vatten alldeles utanför tältet.

Visdalen. Två vandrare på väg upp mot Galdhöpiggen.

Begränsad åtkomst till nationalparken vintertid.

Fikapaus på väg mot toppen av Kyrkja.

Ringskard, 2284 möh.

På vandring i Nepal. Del 3 av 3

Nerför går vandringen snabbt och vi kommer snart till Chomrong, en av de större byarna i området. Här är det stor festival på gång. Nepaleserna älskar festligheter och missar inte en möjlighet att fira stort. Jag fick aldrig hela bilden riktigt klar för mig men festivalen hängde ihop med gurungs kommande nyårsfirande, Tamu Losar (gurung har dock en helt annan tidräkning än vi och för dem blev det inte år 2012 utan 2595).

Folk från alla närliggande byar var samlade och just den här dagen var det tävlingar i basket och volleyboll, två av de största sporterna i Nepal. Själv var jag mer intresserad av publiken.

Festligheterna erbjöd också dansuppvisning och försäljning av mat och dryck, och varade en bra bit in på natten. Trots sömnunderskott gick vi nästa dag med pigga ben till Ghandrung, den äldsta och största byn i området norr om Pokhara-dalen.

Här liksom i övriga byar är gurungs traditioner väl bevarade och många människor lever i stort sett som de har gjort i generationer. Men moderniseringen rusar ikapp och man håller på att bygga en bilväg till Ghandrung. Den dagen de första bilarna rullar in kommer ett nytt kapitel i byns historia att skrivas.

Även i Ghandrung förbereder man sig för Tamu Losar. På öppen gata styckas och bereds slaktdjur. Och det på ett sätt som får Per Morberg att framstå som en fransk kock med plasthandskar.

Man träffar många människor på en sån här resa. Med rätt attityd är det inga problem att få kontakt och med barnen krävs knappt ens det.

Flickan på bilden nedan var en riktig linslus. Två och ett halvt år gammal. Skojade och gjorde grimaser, men för ett ögonblick tittade hon bort och verkade försjunka i egna tankar. Ofta är det de porträtten som blir bäst, när personen glömmer fotografen och kameran framför sig.

Vyerna dröjer kvar nästan ända ner till Birethanti. Därifrån blir vi hämtade i bil för en slingrig och skumpig färd till Pokhara. Det lilla vita objektet i bildens nedre del är en chorten, en pagod, och berget bakom är Annapurna South som vi sett flera gånger i denna reseberättelse.

I Pokhara skriver jag 31/12 i dagboken. Nyårsfirandet här kunde vara ämne för ett eget blogginlägg, men istället vill jag avsluta denna blogg i tre delar med några bilder från Nepals huvudstad Kathmandu.

”Same same but different”. Kathmandu är fortfarande kaotiskt, galet, charmigt. Men också skitigare, mer motorfordon, mer västerländskt än när jag var där senast.

Bodnath, den buddhistiska jättestupan, lär dock bestå. Vädret var gråtungt och trist denna nyårsdag, men besöket ändå intressant då det pågick en årlig högtid som lockat mängder av troende buddhister. Munkar sitter i långa rader och skanderar böner, andra rör sig runt stupan varv efter varv, alltid medurs.

De riktigt hängivna genomför ett rörelsemönster: hälsning stående med händerna ihop, ner på alla fyra och sen hasa sig ner på mage med utsträckta armar och sen upp igen. Rörelsen uppresas om och om igen, likt ett kroppsligt mantra.

Jag besöker verkstaden där thankamålarna håller till. I svagt ljus med penslar fina ner till ett enskilt strå uppnår dessa konstnärer fantastiska resultat. Det finns en mängd motivkretsar, alla med buddhistiska teman, och varenda detalj har symbolisk innebörd. Kvinnan arbetar på en mandala, ett slags kosmogram.

Från Buddha till Shiva. Pashupatinath, den hinduiska guden Shivas tempel, blir en tankeväckande upplevelse. Det är mitt första besök här och jag har aldrig sett kremering i det fria tidigare. Men det känns inte så konstigt eller obehagligt som jag trott, och det borde det ju heller inte göra. En ovan syn ja, men med perspektivbyte inte märkligare än att gräva ner de döda i jorden.

Pashupatinath är förresten ett enormt tempelområde och är liksom Bodnath med på UNESCO:s lista över världsarv.

Likbränning och väder som en fuktig filt. Okej, det blev inte direkt nån munter avslutning på den här reseberättelsen. Men scrolla uppåt, eller gå tillbaka till del 1 och 2, så förstår ni att det inte är dessa saker som gör att jag redan längtar tillbaka till Nepal och Himalaya.

* * *

Del 1: http://www.fotosidan.se/blogs/billingsblogg/pa-vandring-i-nepal-del-1.htm

Del 2: http://www.fotosidan.se/blogs/billingsblogg/pa-vandring-i-nepal-del-2.htm

På vandring i Nepal. Del 2 av 3

Det är som sagt mindre snö än väntat men samtidigt kallare. Emellanåt har denna trekking varit en studie i att hantera kyla. Eller rättare: att hantera extrema temperaturskillnader. Stekande hett i solen och isande kallt så fort solen försvinner bakom bergskrönet.

Morgonen vi lämnar Deurali är marken hårdfrusen. Bäckarna består till hälften av rinnande vatten, resten är is. Träden ersätts av buskar och snart övergår vegetationen i gräs. Vi når Machapuchhre Basecamp på ungefär 3700 meters höjd och är nära vårt mål och vandringens vändpunkt.

När solen sänker sig drar molnen in. Fast högt i Himalaya behöver man inte titta upp för att se molnen, man är i jämnhöjd med dem!

Jag vandrar ensam upp till Annapurna Basecamp. Molnen dominerar, bergen döljer sig. För någon sekund blottas en liten del av ett väldigt berg, nästa stund ser man bara moln igen. Nog är jag lite besviken över uteblivna vyer men samtidigt så tilltalas jag av detta spel, det är som en eggande förförelselek som lämnar mycket till min fantasi.

Nere i Machapuchhre Basecamp igen. Alpglöd för en kort stund innan mörkret tar över.

Beckmörkt är det klockan 5 på morgonen när vi beger oss upp till ABC för att få uppleva härligheten när solen går upp.

Annapurna Basecamp heter också Annapurna Sanctuary. Det är lätt att förstå varför när man väl är på plats. Höga berg vart man än vänder sig, man står som på scenen i en amfiteater.

Annapurna I är högst. Med sina 8091 meter hör det till världens fjorton berg med toppar över 8000 meter. Annapurna I var det första av dessa att bestigas. Året var 1950, klättrarna som triumferade men nära nog strök med på kuppen hette Maurice Herzog och Louis Lachenal.

Från denna synvinkel är Annapurna I inte ett särskilt estetiskt anslående berg. Ingen spetsig topp i ensamt majestät, inte alls som Machapuchhre. Men storleken, den väldiga väggen är minst sagt imponerande. Avståndet från där jag tar bilden upp till toppen är nästan fyratusen höjdmeter. Fyra kilometer. Sisådär tjugofem Kaknästorn staplade på varandra.

Som alltid är det med en dubbel känsla jag lämnar bergen. Det ska bli skönt att komma ner till lite varmare klimat, men jag vänder mig många gånger om, som för att tanka mitt minne fullt med bilder av Himalayas skarpa kammar och bländande toppar.

* * *

To be continued...

*

Del 1 hittar du här: http://www.fotosidan.se/blogs/billingsblogg/pa-vandring-i-nepal-del-1.htm

På vandring i Nepal. Del 1 av 3

”Same same but different”. Det är ett uttryck man hör allt oftare. Orden finns också tryckta på T-shirts man kan köpa för ett par tior i Kathmandu.

Formuleringen passar för att beskriva min känsla av Nepal, när jag nu för fjärde gången sätter min fot i detta mytomspunna och lockande land.

Annorlunda: den här gången behövde vi inte vandra i många dagar innan de stora bergen framträder. Några timmar bara, till byn Dhampus, och Annapurna-massivet breder ut sig som fond bakom huset där vi tillbringade vår första natt.

Annorlunda: detta var min första tur till Nepal vintertid. Jag hade räknat med vita berg och dalar, men istället var det faktiskt mindre snö än tidigare. Anledningen stavas global uppvärmning.

Machapuchhre – eller Fish Tail Mountain som det berömda berget kallas – är nästan naket, berövat på sin vita mantel. ”It has lost its glory”, säger vår guide sorgset.

Men bergen är fortfarande stora; större finns ingen annanstans i världen. De är så väldiga och visuellt anslående att man lätt glömmer bort att denna natur faktiskt också är hem och vardag för många människor.

Naturen är vild men ingen vildmark. Vi vandrar genom byar, förbi odlingsfält, och möter människor i deras dagliga värv. Det finns skolor, till största delen drivna genom privata donationer, men alla barn hjälper till med husets sysslor.

En pojke arbetar på sina föräldrars fält. Det vita klädesplagget, en kombination av väst och ryggsäck, är typiskt för gurung, som är det folkslag som dominerar detta område i centrala Nepal.

Vandringen ska ta oss till Annapurna Sanctuary. Det är en perfekt tur om man inte har så lång tid på sig. Höjden är blygsam så man behöver inte räkna med vilodagar för acklimatisering. Vandringen är lätt. Och vyerna är magnifika nästan hela tiden. Morgon, dag och kväll.

Landskapet är sig hyfsat likt ända tills vi passerar 3500 meters höjd. Ett crescendo börjar och man känner på allvar att detta är Himalaya.

* * *

To be continued...

Jul i Nepal – istället för ett blogginlägg

Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg. Ett riktigt inlägg om att resa. Hur resandet vidgar ens vyer, hur mötet med andra kulturer och levnadsförhållanden öppnar ögonen för saker i vår vardag vi tar för givet, hur främmande dofter och smaker påminner om vår sinnlighet, hur det känns när ens lungor fylls med Himalayas tunna luft…

Men nu är golvet i vardagsrummet täckt med prylar. Ullunderställ, vattenflaskor, fleecetröjor, dunjacka, pannlampa, ett monster till sovsäck, kamerautrustning och en massa annat man behöver för ett par veckors vandring i Nepal.

Jag har varken tid eller ro att fokusera på skrivande och reflektioner om att resa. Är allt under kontroll? Pass, pengar, biljetter? Kängorna impregnerade? Kamerabatterierna laddade? Får inte glömma att vattna blommor, rensa kylskåpet, slänga sopor, ringa de där telefonsamtalen.

Eftersom det hinner bli 2012 innan jag är tillbaka i Sverige kanske det räcker med ett blygsamt nyårslöfte: att berätta om resan i efterhand istället. Möjligen borde jag lova att bli en mer aktiv bloggare överhuvudtaget, för det har verkligen inte varit mycket till bloggskrivande att flagga med denna höst. Vi får se.

. . .

God jul & Gott nytt år!