Buachaille Etive Mor

Den allra sista anhalten. Den allra sista bilden. Dagen hade börjat med ljus- och vädermässig sordin på heden Rannoch Moor och den slutade i samma dämpade tonläge. Regnet gav oss nätt och jämnt uppehåll nog att knäppa några bilder innan solen försvann långt ner bakom bergen och tog allt dagsljus med sig.

Jag underexponerar försiktigt för att lyfta fram den sena timmens blåton i vyn mot berget Buachaille Etive Mor. Sen kommer regnet. I kroppen en känsla av förnöjsamhet. Nu kan jag gott stänga av kameran för den här gången.

Detta är mitt tolfte och sista blogginlägg om resan till Skottland i november 2016. De tidigare inläggen hittar du här: Elgol, Loch Coruisk, Sligachan, Fairy Pools, Talisker Bay, Old Man of Storr, Quiraing, Neist Point, Blà Bheinn, Glen Etive och Rannoch Moor.

Tack för att ni ville hänga med!

Rannoch Moor

Ingen av oss skulle satsat pengar på ljuset den här morgonen. Det såg verkligen dystert ut. Vi fick lite blåtoner och skyar innan soluppgången, men ingen gryning att tala om.

Inte desto mindre: det relativt flacka hedlandskapet har karaktär och erbjöd spännande motiv vi inte hade arbetat med tidigare under resan. Och på något sätt kändes den nedtonade stämningen passande då det var sista dagen på resan. Som ett stillsamt avklingande.

Tidigare inlägg från Skottlandsresan: Elgol, Loch Coruisk, Sligachan, Fairy Pools, Talisker Bay, Old Man of Storr, Quiraing, Neist Point, Blà Bheinn och Glen Etive.

Glen Etive

Vi lämnar Isle of Skye och kör mot Glencoe på fastlandet. Legendariska trakter för brittisk klättring och fjällvandring, nu och i historisk tid. Vårt sikte är dock inte inställt på de mest dramatiska bergen eller de högsta topparna. Fotografiskt erbjuder Glen Etive – en mindre dalgång som löper i nordlig riktning från Glencoe – väl så intressanta motiv.

Där de båda dalarna möts ligger vad jag skulle gissa är Skottlands mest fotograferade berg: Stob Dearg på Buachaille Etive Mor. Merparten av bilderna man brukar se är tagna från mer eller mindre exakt samma ställe. Och det syns på plats, för det är extremt nertrampat och lerigt på en liten yta. Det saknas bara en skylt – ”Fotografera här” – och markeringar för stativbenen.

Jag tappar lusten direkt, vänder mig om och ser ett annat berg och en annan komposition. Det resulterade faktiskt i en av de bilder från resan som jag är mest nöjd med. Helt otippat och överraskande. Fotografisk ”serendipity”, för att låna ett användbart engelskt ord. Berget heter för övrigt Stob a’Ghlais Choire.

Tidigare inlägg från Skottlandsresan: Elgol, Loch Coruisk, Sligachan, Fairy Pools, Talisker Bay, Old Man of Storr, Quiraing, Neist Point och Blà Bheinn.

Blà Bheinn

Många tycker att Blà Bheinn, eller Blaven, är det vackraste berget på Isle of Skye och ett av de finaste i hela Skottland. Det omdömet fick jag aldrig möjlighet att förhålla mig till, för det blå berget – som namnet betyder – var till stora delar insvept i moln den morgon jag vandrade upp i dalen med siktet inställt på just detta berg.

Berg och moln bildar emellertid en underskön kombination för fotografen, och jag tilltalades mycket av miljön där dalen tog slut och de mörka klippväggarna tog vid. Den nästan exotiska färgen på vattnet i bäcken blev pricken över i.

Tidigare inlägg från Skottlandsresan: Elgol, Loch Coruisk, Sligachan, Fairy Pools, Talisker Bay, Old Man of Storr, Quiraing och Neist Point.

Neist Point

Det är som om naturen skulpterat denna klippudde med en avsikt – här ska en fyr placeras, ett vitt torn som vakar mot det väldiga havet i nattens mörker.

Och det är nästan som om denna byggnad har placerats här lika mycket för fotografer som för sjöfarare. Fyren vid Neist Point hör till Skottlands, ja förmodligen världens mest fotograferade fyrar.

Trots det medger platsen många olika bildlösningar. Jag väljer vidvinkel och ett utsnitt som inrymmer både land och vatten, för att få med den kombination av blå toner och gyllene ljus som ger vyn dess karaktär denna kväll.

På en känd och fotogenisk plats som denna kan man inte räkna med att få vara ensam. Men så fort solen gått ner under horisonten ger sig alla av – stativfotografer såväl som selfiefolket – utom vårt lilla sällskap.

Fyren är inte längre intressant men långt borta lever ännu ljuset som en visuell efterklang i moln och regnskyar. Neist Point har förvandlats från grandios oljemålning till akvarellens drömska karaktär.

Tidigare inlägg från Skottlandsresan: Elgol, Loch Coruisk, Sligachan, Fairy Pools, Talisker Bay, Old Man of Storr och Quiraing.