Quiraing

På gaeliska kallas den östra sidan av berget Meall na Suiramach för Cuith-Raing, som på de de engelska kartorna blir Quiraing. Och det namnet är känt, för Quirang är en plats många skulle hävda utgör ett måste för den som besöker Isle of Skye.

Bilvägen slingrar sig upp till en platå med parkeringsplats och redan där är utsikten mot Staffin Bay magnifik, fast i mitt tycke mer för ögat än för kameran. Härifrån går en populär led som tar vandraren till klippformationer med lockande namn som The Needle, The Prison och The Table.

Det faktiskt är inte vädret, trist jämngrått och med enstaka regnstänk, som gör att vi avstår den vandringen utan vi har andra planer för eftermiddagen och skymningen. Om det skriver jag i nästa blogginlägg.

Tidigare inlägg från Skottlandsresan: Elgol, Loch Coruisk, Sligachan, Fairy Pools, Talisker Bay och Old Man of Storr.

Old Man of Storr

I ofantlig tid innan namnet The Storr var påkommet har berget vittrat sönder. En del av klippan har trotsat erosionens gnagande tand och står nu som en gammal väktare över land och vatten. Old Man of Storr, flankerad av några lägre klippformationer, utgör det kanske allra mest markanta landmärket på Isle of Skye.

Luften är klar och kylig när vi vandrar den bitvis branta stigen upp mot vyerna. På plats biter vinden hårt i kinderna. Vi inväntar gryningen.

Vyn mot Old Man of Storr med bergen i bakgrunden är magnetisk, så pass att man lätt blir tunnelseende. Jag vänder mig själv och kameran och ser moln som gör mig förväntansfull. För man vet aldrig hur det blir, hur platsen kommer att framstå under det korta tidsspann när solen bryter igenom för första gången denna dag, vars ljus och väder inte kommer att bli likadant någon annan morgon någonsin.

Att observera moln som spelar lågt vid horisonten i gryningen hör till landskapsfotograferingens mest intensiva moment. Planering, förberedelser och väntan, allt detta långsamma arbete koncentreras till ett avgörande ögonblick när man måste släppa all kontroll och bara acceptera och bejaka det ansikte naturen visar upp. Fotografiet väger på en knivsegg.

Denna gång samspelade inte sol och moln. De där regnskyarna blev aldrig det reflekterande draperi jag hoppats på, istället träffade strålarna Old Man of Storr med en skarp morgonhälsning. Det blev med ens vad icke-fotografer kallar fint väder. Men ändå, vilket privilegium att få uppleva!

Tidigare inlägg från Skottlandsresan: Elgol, Loch Coruisk, Sligachan, Fairy Pools och Talisker Bay.

Talisker Bay

Till och med hunden vi mötte såg på oss med en förundrad blick som om vi inte vore riktigt kloka. Ge sig ut i detta vädret. Nog blev vi blöta och frusna alltid, efter ett par timmar i blåst och regn som emellanåt tycktes komma från alla håll samtidigt. Inte fick vi något skymningsljus heller, bara allt mörkare nyanser av grått.

Att Talisker Bay har fotografisk potential stod ändå klart. Rundslipande stenar, djup sandstrand, höga klippväggar på båda sidor av viken, vågor som rullar in från havet och bryts och bildar kortlivade sandspeglar när de glider tillbaka i sitt element.

Just den här stunden handlade Talisker Bay för mig mest om vädret och om min upplevelse. Vågorna vräkte sig in mot strand för att ursinnigt motas tillbaka av frånlandsvindar. Atlantvattnet kändes kallt och obarmhärtigt. Saker som kanske återges bäst i ett ruffigt uttryck, med dragning mot det abstrakta. Inre bilder lika mycket som yttre avbildning.

Tidigare inlägg från Skottlandsresan: Elgol, Loch Coruisk, Sligachan och Fairy Pools.

Fairy Pools

Från de svarta Cuillin-bergen flödar vatten i flera bäckar och forsar ner mot dalen Glen Brittle. Den mest kända innehåller flera små vattenfall och kaskader och turkosa pooler. Vackert som i en saga; så kallas också detta vattendrag för Fairy Pools.

Det vackra är inte alltid det mest intressanta bildmotivet och jag koncentrerar mig inte på vattnet utan på bergen. De mörka, de mäktiga. The Black Cuillins. Jag tilltalas av hur det tunna lagret snö lyfter fram struktur och ger klippan en grafisk karaktär, samtidigt som snön understryker årstidens dramatik, på tröskeln mellan höst och vinter.

Tidigare inlägg från Skottlandsresan: Elgol, Loch Coruisk och Sligachan.

Sligachan

Detta är en av flera platser på Isle of Skye som riktigt skriker vykort. En pittoresk gammal stenbro i förgrunden, forsande vatten med många stenar som leder ögat mot bergen i perfekt läge längst bort i blickfältet. Sligachan har historiskt utgjort en viktig vägkorsning. Idag stannar bussen här och det finns ett hotell vars läge knappast kan mätas i pengar.

Följaktligen är Sligachan sällan tomt på folk. Som kommer med i bild hur man än placerar sig. Vykort är ändå inte så intressant att fota, försöker jag trösta mig, och ljuset är rätt intetsägande. Jag sänker bildambitionerna, vandrar en bit bort och njuter ändå av att vara här.

Tidigare inlägg från Skottlandsresan: Elgol och Loch Coruisk.