En lax på sensorn är bättre än en på kroken

Sumpafallen i Högvadsån, ett biflöde till Ätran, återkommer jag ofta till. Det är ett naturskönt område med växlande, kuperad natur och som extra krydda den vackra Högvadsån som slingrar sig igenom landskapet. Om hösten är här en slående färgprakt och har man tur, riktigt mycket tur, kan man få se en lax hoppa i forsen. Idag på förmiddagen var det magiskt vid ån, under några timmar hade jag förmånen att få se ett tiotal laxar hoppa i den kraftiga forsen. Först en liten en på kanske knappa kilot till några riktiga bjässar på kanske fem, sex kilo. Några av laxarna lyckades inte forcera den kraftiga forsen vid första försöket, jag såg några som sköljdes med tillbaka nedströms. Men vilken urkraft de har, vilken instinkt att de till varje pris ska upp och förbi hindret som forsen utgör. Inte så konstigt att både lax och havsöring är favoritfisken bland väldigt många sportfiskare.

Det är inte varje dag det är sådan stigning av lax så jag tänkte att här gäller det att passa på för att om möjligen, möjligen få en på bild. Efter ett par timmar, när en fem, sex laxar hoppat utan att jag hunnit med så lyckades det till slut. En riktigt fin lax tog ett rejält språng och jag satt med sökaren för ögat och tryckte av. Yess, där satt den! Vilken lycka att fånga en sådan fantastisk naturupplevelse på bild, jag blev riktigt varm inombords. Både strömstaren och forsärlan var också på plats så det blev till en minnesvärd förmiddag lite utöver det vanliga.

Samtliga bilder är tagna på frihand då jag glömt snabbplattan till stativet. Knä och armbågar har fått agera stativ och i brist på annat fungerar det även då slutartiden är så lång som 1/6 sekund. Bildstabilisator är guld värt när minnet sviker.

(Klicka på första bilden för större bild, fortsätt sen att klicka på pilen till höger)

Laxen på väg till sitt lekområde.

Forsen som ska besegras.

Nedströms fallet är det lugnare.

Vattenkonst.

Höstfärg.

Omväxlande.

Skiftningar.

Droppen.

Ett stycke kulturhistoria.

PS Sumpafallen kan starkt rekommenderas. Nås enklast via väg 154 mellan Falkenberg och Ullared och är väl skyltat. Lämna inga värdesaker i bilen. DS.

En sista från Grövelsjön

Frön Grövelsjön är det nära till Norge och grannlandet i väster har mycket att erbjuda den naturintresserade. Gutulia nationalpark ligger strax bortom gränsen och där gjorde vi en vandring in till Gutulisätern som är en gammal fäbod. Det ska noteras att i Norge har ett naturreservat högre skydd än nationalpark, här hemma är det tvärtom. I området pågår naturövervakning för att se hur miljön påverkar växt- och djurlivet. Vi träffade på naturvårdare Ole Vengen som för dagen var sysselsatt med att undersöka över 200 musfällor. Han hade också nyckel till fäboden (sätern) och lät oss komma in och titta och berättade lite om stället och det arbete han bedriver. Det var lite bonus på vandringen.

Vädret har varit fortsatt väldigt fint om än de senaste två dagarna några grader kyligare och det märks att hösten är i antågande på allvar.  

En dag fick jag se en videokanon i ett av samlingsrummen i fjällstationens samlingsrum. Jag frågade om jag fick nyttja den för att visa lite bilder för våra reskamrater. Jodå, det gick för sig men varför inte låta dem som vill komma och titta?, undrade Björn som är anställd på fjällstationen. Efter en liten funderare sa jag ja till hans förfrågan och det anslogs att det skulle bli bildvisning av naturfotograf Bengt Christensen från Varberg. Det kommer nog ingen, tänkte jag men provkörde dator i förväg ifall, ifall...

Det kom ett 40-tal och jag visade bilder och berättade lite till dem. Publiken var artig och applåderade och flera uttryckte sitt gillande efteråt. Hade jag haft nåt hår på huvudet hade det blivit till en tuppkam! Även dagen efter kom det fram folk och tackade för den fina bildvisningen. Ja, jisses som det kan gå och varm av glädje har jag varit inombords sen dess.

Nu packar vi för hemfärd och hustrun och jag är helt överens om att till Grövelsjön vill vi igen. Och så lite bilder från de två senaste dagarna.

Gutulisjön tidigt om morgonen.

Gutulisjöns utlopp där vattnet rinner in i Sverige längre ned.

Gutulisetra.

Naturvårdare Ole Vengen.

Strax ska det kokas kaffe.

Just det.

På hemväg från Gutuli passerade dessa herrar framför oss.

Grövelsjöfjällen.

Fosksjöarna och till höger Storvätteshågna.

Vattendraget mellan de båda Fosksjöarna.

En avslutande fika och vilopaus - och klädtorkning.

Anslaget om bildvisning illustrerat med en bild från Silverfallet.

Senaste nytt från Grövelsjön

Septemberjakten pågår. Det visste nog den älgko som valde rastplats precis nedanför vår husvagn och lät sig villigt fotograferas. Märkligt hur oskyggt vissa djur kan uppträda, när hon lagt sig att vila kom jag så nära som 10-15 meter och hon lyfte bara på huvudet och kollade lugnt in mig utan tecken på vare sig rädsla eller aggressivitet.

Vi har hunnit med lite vandring också och vädret är fortsatt strålande. Några bilder från de senaste dagarna så.

Färjan som ska ta oss över Grövelsjön till Sylen i Norge.

Efter kriget nödlandade och kraschade ett tyskt flygplan i sjön.

Det norska färjeläget...

En meander på norska sidan.

På kalfjället.

Ärtsoppan smakar finfint på fjället.

Älgen vet att hålla sig undan älgjägarna de här dagarna och låter fotografen arbeta ostört.

Kontraster.

Fäboden är ett välbesökt vandringsmål.

Blåbär är det gott om.

Vacker sensommar i Grövelsjöfjällen.

Det sägs att visa år har den första snön redan fallit i Grövelsjöfjällen vid den här tiden. Nu är här en makalös vacker och varm sensommar som inbjuder till vandringar i den fina fjällnaturen. Idag blev det en tur till Silverfallet och imorgon tar vi den lilla båten till norska Sylen och vandrar de närmare tio kilometrarna tillbaka. Det utlovas fortsatt fint väder och här några bilder från de senaste dagarna.

Grövelsjön.

Hustrun tar igen sig och njuter av solen och den klara fjälluften.

Silverfallet.

Höstfärger.

Färgrikt.

Det är bärrikt.

Domherre.

Nässelfjärilen flyger fortfarande.

Blåbär.

En runda i favoritmarkerna

Jag är lyckligt lottad som bor med närhet till både kusten och skogslandet. Jag kan aldrig bestämma mig för vilket jag tycker bäst om, kusten med det öppna havet, tångdoften och de salta vindarna eller skogslandet med sjöarna, jordbruken med betande kreatur och ett levande landskap. Och så bokskogen förstås som aldrig gör en besviken. Det är frihet att ha tillgång till bådadera och dagsformen avgör vart det bär. Idag, när Sverige nästan stod stilla i väntan på Barack Obama, drog jag tills skogs, till Dagsås och in till ett lite ställe som kallas Ängens. Jag hade ingen mer bestämt mål utan några timmars avkoppling och så får det blir vad det blir i bildväg. 

(Klicka på första bilden för större bild, fortsätt sen att klicka på pilen till höger)

En klassiker .

Ängens är gammal och välskött.

Några highland catle håller markerna öppna.

Vaken blick.

Tre.

Jisses vad äpplen.

Vackert även i brunt.

Vasst.

Överblommad.

Har svårt att ha koll på benen.

De är ganska roliga.

Ytspänning.

Nyckelpigan på lusjakt.

Droppen.

Än blommar det.