Grand Canyon i Halland

Under sommarmånaderna brukar jag och min fru ofta vara med på de fotovandringar som Länsstyrelsen i Halland ordnar. Det brukar vara bra och kunniga fotoguider som visar något av naturreservaten i länet och vad man kan fota där och vad man kan tänka på vid fotograferandet. Det hela är som sagt både trevligt och givande. I år har vi inte varit med en enda gång hitintills. Mycket beroende på min hälsporre. 

#2

I början juni var det en fotovandring förlagd till Nissatröm. En naturreservat där Nissan slingrar sig fram mellan klipphällar, sluttningar och branta klippväggar. Hallands eget svar på Grand Canyon. 

#3

Vi var som sagt inte med, men när vi såg en del bilder från området som de som var med hade lagt ut på Facebook blev vi båda väldigt sugna på ta oss dit. Jag kollade så gott jag kunde på olika kartor för utröna terrängens beskaffenhet och hur långt man skulle behöva gå för att komma till platsen som såg ut att vara den mest fotografiskt givande. 

#4

Det var en inte alltför lång sträcka att gå och tog jag med mig min trefotspall skulle jag kunna fälla upp den vid behov och vila foten lite grann. 

#5

Sagt och gjort. Fotoutrustningarna packades ihop. De är i och för sig i princip alltid färdigpackade. Jag har oftast med två kamerahus, ett med en 24-70 och ett med en 100-400:a, lite filter, trådutlösare och stativ. Det är oftast att kolla att batterierna är laddade och minneskorten är tomma. Och så fikat förstås. Fika är viktigt.

#6

Vi bestämde för att köra dit på eftermiddagen och vara på plats någon timme eller två innan solen kom i det fina läget som en sökning i Photopills visade.

#7

När vi kom fram låg det en del moln i vägen för solen. Då det inte tjänar mycket till att gråta över spilld mjölk var det bara sätta i gång att leta motiv och kompositioner. Det var inte svårt. Tiden bara flög. Jag glömde helt bort att jag hade hälsporre. Gick in i min fotografiska bubbla och bara njöt.

#8

Jag hade börjat packa ihop när solen slutligen bröt igenom molnen och lyste upp scenen framför mig som jag hade föreställt mig. Det var bara att tacka och ta emot.

Ett par veckor senare har omfattande skyfall gjort att området på sina ställen har rasat och rasrisk föreligger på en del andra. Området är därför mycket farligt att vandra i och delar av det är helt avstängt. Det ser ut att vara så under mycket lång tid enligt Länsstyrelsen. Vi hade således en väldig tur att vi hann med att åka dit. Nu vet jag inte när det kan bli möjligt igen. 

TheInvisibleJackal

En kväll i juni

Hemma igen efter Ölandsäventyret kommer tankar på vad som skulle vara intressant att fotografera. Året hitintills har mitt fotograferande varit starkt begränsat p g a en segdragen axelskada, som nu på det stora hela är läkt. Hälsporreproblemet är drygare och för ett par veckor sedan gjorde jag min sjätte och sista stötvågsbehandling på ett tag. Jag får inte genomgå ytterligare behandlingar på minst ett halvår. Jag har fått ett antal övningar och fått lära mig att tejpa min fot. Detta tillsammans med ett par nya väldämpade skor har gjort att det även hälsporren går åt rätt håll. Gör jag bara mina övningar och tejpar så ska den ge med sig. Det kan ta lite tid bara. Det är även viktigt att jag inte anstränger foten mer än nödvändigt, vilket ibland inte alltid är det lättaste att hörsamma även om jag försöker fundera ut fotoutflykter som är relativt fotsnälla.

#2

Den här gången har jag tagit mig till Gårdhults naturreservat. Har varit här ett antal gånger. Det är ett litet trevligt reservat. Jag brukar oftast hålla mig ner vid ån Assman som rinner igenom reservatet, men den här gången kände jag att det var lite för långt att gå ner till den delen där det även finns lite fall och mer klippor. Jag höll mig istället på ett begränsat område ett bra stycke före dessa fall och klippor. Kände att foten nog hade fått lite för mycket stryk under Ölandsvistelsen. 

#3

Istället för forsande vatten blev framförallt träd jag kom att fotografera. Ja, lite vattenbilder blev det också från det övre stället vid Assman. Där är det dock svårt att få bilder. Mycket beroende på att det är svårt, för att inte säga rent omöjligt att komma till där det kompositionsmässigt skulle vara fördelaktigare. Fast ibland är det bara skönt att få komma ut i naturen en sväng.

#4

Sådana här tillfällen där det inte hänger på kniven att man få till en bild eller inte är också möjligheter att testa lite olika saker. Vid den första bilden i det här inlägget testade jag olika slutartider för att se vilken jag tyckte passade den här biten med forsande vatten. Vad som funkar bra vid ett tillfälle funkar kanske inte vid ett annat. Nu kommer jag inte exakt vilken tid var för just denna bild, men jag testade tider mellan ett par sekunder till ca 1/20 - 1/60. Skulle tippa på att tiden här rör sig om 0,5 s, möjligen 0,4 s. Genom att mer aktivt välja en tid jag vill ha kan jag styra det uttryck jag vill att den framforsande vattnet ska ha. Jag skapar därigenom bilden så som jag vill att den ska gestalta det jag upplever. 

#5

På tillbakavägen går vi in på en gammal fägata. Här finns en del träd och grupper av träd som jag fotograferar om och om igen. Kan inte riktigt bestämma mig för när jag klar med dem. Jag letar efter något som jag inte helt fullt kan sätta fingret på. Det är något som ligger där och maler lite vagt i bakhuvudet. Kanske är det tankar på det fotoprojekt som jag hade tänkt inleda under det här året som kommer upp till ytan emellanåt. Ett projekt som än så länge mer är på ett känslostadium än ett klart definierat. 

#6

Tankarna finns där men inte orden att knyta samman och strukturera dem till något konstruktivt. Jag tror dock är när jag återfått min fulla rörlighet k0mmer också tankarna att formeras till ord, som sätter samman projektets mening. Projektet måste han en mening om så bara för mig själv. Det är det som kommer att ge mig drivkraft att gå in i projektet med de ögon som jag behöver för att kunna skapa de bilder jag vet finns där men ännu inte är medveten om.

Lite tankar om framtiden en kväll i juni.

TheInvisibleJackal

Gårdshult

Gårdshults naturreservat har kommit att bli ett andningshål. En plats att komma till för att låta själen få lite ro. Därför har det blivit att vi har åkt dit lite då och då. Det är inte speciellt långt hemifrån. Och även om vi inte fotar varje gång är det skönt att bara vara där några timmar.

Nu senast tittade vi efter liljekonvaljer. En del hade börjat slå ut, men fortfarande var det mycket knopp. Får se om det blir att vi kan köra dit igen i helgen.

Ån Assman rinner genom en del av reservatet. Vid ett par ställen som jag idag känner till kan man komma relativt nära. Assman har ett många gånger kraftigt flöde och förekommer fler både större och mindre fall längs vägen. Jag bestämde mig den här gången för att följa en bit av Assman på dess väg. 

Första bilden här ovan är ifrån den första platsen där man kan komma nära. Det är en ganska begränsad yta man ställa upp stativet på. Istället blir det att jobba med olika vinklar. Bron som syns i bild är också en möjlig plats att stå på. Jag har dock inte funnit någon komposition som jag är nöjd med därifrån än.

#2

Assman fortsätter med god fart över ett litet fall. Själva fallet ser man bäst uppifrån vägen. Att ta sig ner för att försöka fota det är inte det lättaste. På den sidan som tillhör reservatet är det sankmark och marken på andra sidan, där det nog skulle kunna finnas något lämpligt ställe att fota ifrån, är privat.

#3

En bit nedströms kan man gå ut på en liten udde som delar upp Assmans flöde i två armar. Strax före delningen är Assman bred och lite loj. Flera stenar sticker upp här och var. Kanske kan det vara bra tillhåll före såväl strömstare som forsärla. Det var inga där den här gången. Kanske en annan gång. Endast en sädesärla stod vippande med stjärten på en sten.

#4

#5

När det åter blir trängre i bäckfåran efter delningen i kombination med ett litet nytt fall tar Assman åter fart och rusar skummande förbi.

#6

Efter litet tag är det åter lugnare. Det har också blivit betydligt djupare.

#7

Den andra armen som udden delade Assman i kommer fram under en gammal bro. En del av denna arm återupptar sällskapet med vattenmassorna i den första armen och en del tar sin egen väg.  Båda armarna rinner strax utom synhåll. Den andra den smalare är synlig ett tag, men då från privat mark.  På andra sidan bron är marken privat. Följer man stigen i reservatet, går den efter hand allt längre ifrån Assman, som endast undantagsvis skymtar till ibland emellan träden.

TheInvisibleJackal

Virsehatt igen

Snön är nu helt borta. Nästan i alla fall. I de mer skuggiga partierna ligger det små små borttynande rester från vintern som varit. Är det vår nu? Nja, inte riktig. Den står väl och vacklar och kan inte riktigt bestämma sig fullt ut, men den är nog inte alltför långt borta. Några sista dagar kyla annonseras komma de närmsta dagarna.

Än en gång har jag besökt Virsehatt. Den här gången tillsammans med min fru. Efter att ha gått en runda i området jag mig ner till Sennanån med stativ och ND-filter. Min fru gick bort till några träd och skakade. Hon har fastnat en del för ICM-fotografering den sista tiden och passar på när tillfälle ges att utöva detta fotografiska hantverk.

Jag hade väl närt en svag förhoppning om att kanske kunna få några bilder på Strömstare. Så blev det nu icke. Kanske en annan gång. Det är ett fint område så några mer turer blir det säkert längre fram i vår. 

TheInvisibleJackal