Norröver VIII - Mer dimma

När väckarklockan skrällde var det alltjämt ännu full natt. Väckarlocka och väckarklocka förresten, i dessa moderna tidevarv är mobilen som väcker mig om morgonen. Min väcker mig till tonerna av - "You Gotta Move" - från Sticky Fingers av Rolling Stones. Missippippi Fred McDowell gör också en grym version av den. Jag föredrar dock Stones version. 

Vi hade kommit överens om att gå upp extra tidigt. Ta oss till Knuthöjdsmossen och hoppas på dimma. Fotografera den. Kör tillbaka till boendet. Göra oss i ordning och sedan packa ut i bilen för vidare färd norröver. Så såg i varje fall det tänka scenariot ut. 

Mer än en timme tidigare än föregående morgon började vi denna morgon som ännu icke var en morgon i egentlig mening att ta de första stegen på spången som leder besökaren ut på mossen. Natten hade inte riktigt börjat lämna över till gryningen än. 

#2

#3

Och det var dimma. Mycket dimma. Vi hade tur. Vår chansning hade gått hem. I naturen kan man inte kallt räkna med att det som man planerat och hoppats på faller in. Det är just detta som gör att varje gång man är ute är det ett oskrivet blad. Man vet inte hur det kommer att vara. Visst det går att läsa på, studera väderrapporter och så vidare, ändå är inget säkert. 

All vår tidigare känsla av trötthet i denna tidiga timma är som bortblåst. Gruset i ögonen bortblinkat. De kvävda gäspningarna upphörda. 

#4

Dimman var där och satte en sällsam prägel på landskapet. Det var som att man ville gå extra tyst för att inte störa stillheten. 

#5

Det såg ut dröja innan solen stigit, vilket innebar att det fanns gott om tid att utforska mossens förändrande landskap. Det är väl det som är så speciellt med dimma. Den förändrar landskapet genom att renodla de ingredienser som ingår i det. Den tar bort det som den anser onödigt. Tidigare kända former ändrar skepnad och blir halvt om halvt igenkännliga och samtidigt något annat. Otydbart. Till töcken.

#6

 Den dimmiga morgonen är sagoberättarens tid. Ur dimman stiger sagans berättelse fram. Det är nu som man tror på att det trots ändå allt kan finnas troll och andra väsen där ute. Någonstans där ute rör sig något som inte vill bli sett. Var det en tall det där? Nu skenar min fantasi iväg igen, men jag kan inte låta bli att tänka på när man förr satt i stugorna och dagsljuset hade falnat eller när det inte var riktig dag. Tiden mellan natt och dag. En varken-eller tid. Det är i denna icke-tid som oknytten men även älvorna föds. Tiden då berättaren kliver fram och befolkar världen. Fragment av hörsägen, myter och legender parat med en gnutta ur verkligheten vävs samman till händelser och skeenden som tycks vara alldeles sanna. 

#7

Det är helt stilla. Och tyst. Världen håller andan. Det är som varenda rörelse för med sig ljudet av densamma långt in i dimman. Stativet knirkar skyhögt när jag fäller ut det. Försiktigt. Oändligt försiktigt sätter jag fast kameran på stativet. Håller andan för att inte rubba tillvaron. Inte störa det som inte bör störas. 

#8

#9

#10

#11

Dimman ligger tät över trädbevuxna holmar. Det är svårt att gå vidare. Det är och nu som dimman är. Jag är fast i dess grepp. Kan inte röra mig.

#12

#13

Bortom den bortersta dimman där träden knappt kan skönjas, skvallrar en lätt tonförändring åt det varmare hållet om att snart är en ny dag här.

#14

#15

#16

Det har onekligen skett något som skingrar dimman allteftersom. Färgerna börjar träda in i världen igen. Sikten blir längre. 

#17

#18

Sikten ökar stadigt. Fram träder det osedda landskapet. Än en gång bryter dimman ett nytt landskap när den sakta börjar dra bort. Låter det tidigare osynliga bli synligt. Och i det gryende ljuset fortsätter vi vår vandringen på mossens spänger. 

TheInvisibleJackal

Norröver II - Dimma över mossen

Klockan har ringt tidigt och med morgongruset gnuggat ur ögonen befinner vi oss redan ute på Knuthöjdsmossen. Frågan är om det ändå var tidigt nog. Visst är där dimma, men det ljusnar snabbt och dimman drar sig tillbaka fortare än väntat.

Och mitt allt vaknar kroppen till liv och påkallar sin uppmärksamhet. Tur att det finns en bekvämlighetsinrättning vid mossen och därtill utan den bedrövliga muzaken som annorstädes inte är alltför ovanlig. Ack, det ska fan till att vara naturfotograf emellanåt.

#2

Nåväl, under denna lilla naturliga frånvaro hinner dimman lätta alltmer och snart kan en solupplyst morgon skönjas. 

#3

Det är som det är. Inget att gråta över. Jag försöker ta de bilder kan jag innan dimman är helt väck.

#4

#5

#6

#7

Solen skingrar effektiv de sista resterna dimma.

#8

#9

Det har blivit morgon.

#10

#11

#12

Man kan aldrig vara ute tidigt nog är väl den lärdom jag kunde dra av det här besöket. Vi har dock en chans till att få dimbilder. Om vi väljer att gå upp ännu tidigare sista dagen innan vi måste checka ut från boendet. Vilket är helt möjligt om vi har allt färdigt inför vår vidare färd norröver. Allt handlar om hur pass sugna vi var på att fota riktigt dimmiga bilder. Det kliade i avtryckarfingret kan jag tillägga. 

TheInvisibleJackal