Tiden går

Tiden går och vi med den. Ibland står den stilla och andra gånger frågar man sig vart den tog vägen. Semestern är snart förbi för den här gången. En smula vemodigt då det inte blev den semester som vi hade planerat för. Istället blev det återkommande besök hos sjukgymnasten, följt av idog rehabträning - morgon, middag och kväll av mina inflammerade hälsenor, en stel nacke och rygg. Av den planerade fjällvandringen blev intet. Istället blev det några dagsturer till platser som inte var allt för fysiskt krävande. Har svårt att gå längre sträckor och får inte heller gå för långa promenader. 

En av dessa dagsturer gick till Värnamo. En stad som finns inpräglad i både min frus och min egen levnadshistoria. Min mormor hade en s k stuvbod där hon sålde tyger och allt annat som hörde till. Som barn tyckte jag att det inte var den hippaste av affärer förutom den där speciella möbeln som var till för att visa upp allsköns knappar. De fascinerade mig storligen. Jag gick även gymnasiet i Värnamo på Finnvedsskolan när 80-talet var nytt.

Nu var det inga vandringar längs minnets stigar som var inplanerade för detta Värnamobesök utan på besöksmenyn låg konst- och designmuseumet  Vandalorum, som hade en utställning om trädgårdens form genom tiden och ibland olika kulturer. Mycket intressant utställning även för en som jag, som inte sätter att hacka runt i trädgården i främsta rummet. 

Därnäst var det för att se en utställning på Åminne Bruksmuseum. En av utställarna hade vi träffat tidigare under våren på en utställning i Halmstad där studenterna, som deltog på folkhögskolekursen visuell gestaltning, presenterade och visade sina olika fotoprojekt de arbetat med under kursen. En av dessa studenter hade arbetat med äldre bilder på arbetare på Åminne bruk. Hon tipsade oss om att hon skulle ställa ut fler av sina bilder på Åminne bruk i sommar, något som lät väldigt intressant och som vi la på minnet.

#2

Nu blir det nästan att som att svära i kyrkan, men jag tog inte med mig någon kamera till Värnamo-. Kan låta lite underligt då jag i mångt och mycket anammat min morbrors devis om att inte gå ut naken. Min morbror var inbiten fågelskådare och gick i princip aldrig ut utan kikare. Han menade på att "man går väl inte ut naken". 

Jag kan säga att jag rätt snabbt kom att ångra mitt val att lämna kameran hemma den här gången, men helt kameralös var jag dock icke ity jag hade mobilen med mig. Alla bilderna i det här inlägget är därför tagna med kameran som tillhör en Samsung A34. Det är en miljö som väcker tankar och funderingar hos mig när jag stillsamt rör mig i den. 

#3

Att sätta exakta ord på vad det var i den här bruksmiljön som lockade fram en obändig vilja att fotografera i den här miljön låter sig inte enkelt göras. Det var en mixtur av miljön, dess maskiner och föremål, ljuset i lokalerna samt jag tyckte mig finna stor skönhet i t ex en gammal lysknapp. Det hela var mer en estetisk upplevelse än en teknikhistorisk. 

#4

Jag fann stor skönhet i de rostangripna tingen, i väggarna med sina blandning av sprucken och flagnad puts, knogigt tegel, färgfläckarna. Patinan som tiden lagt än här än där. Jag kände mig som ett barn i en mycket stor godisbutik.

#5

#6

I mina morföräldrar hus fanns det sådana här lysknappar eller vred alldeles innanför dörren ner till källaren. Precis när man kom nedför trappan hängde ett stort mörkgrönt draperi med ett storblommigt mönster i dova färger. Bakom det här draperiet fanns det all möjligt bråte; inbillar jag mig, för jag vågade aldrig kolla bakom det. Anledning till detta var att det under draperiet stack fram ett par stora svarta gummistövlar. Och med ett barns skenande fantasi utgjorde de här gummistövlarna en del av ett fasanfullt väsen som bodde bakom det här draperiet. För att inte locka fram detta väsen lät jag därför bli att dra undan draperiet för att se vad som fanns bakom. Det kanske inte var något, med det kunde också lika gärna vara något. Jag minns att jag under min barndom hade jag en del mardrömmar där trappan ner till källaren, draperiet och de här stora svarta gummistövlarna figurerade som återkommande ingredienser. 

#7

Några plaströr för elkablar väcker minnen från tiden vi bodde i ett nybyggt lägenhetsområde i de norra delarna av Enköping 1970. I lägenheten bredvid bodde det knarkare. Det var i varje fall vad som sas. Ifrån den här  lägenheten till vilken en ström av människor alltid tycktes röra sig  kastades ett rött ljussken ackompanjerat av den alltid närvarande musiken. Vad det var för musik vet jag inte. Jag var för ung för att kunna placera den, jag vet bara jag på något underligt vis passade in, att den hörde till. Området var alltjämt under uppförande och därför fanns det en del byggmateriel på sina ställen. Bland annat sådana här plaströr. Vi barn på gården gjorde rockringar av de här platsrören. På lekplatsen utanför knarkarlägenheten snurrade vid våra rockringar varv på varv runt våra små midjor. 

#8

#9

Gamla rostiga kedjor får mig att tänka på Dickens - "A Christmas Carol".

#10

När jag hamnar framför den här dörröppningen blir jag bara stående. Synen som möter mig har sett förut, det vet jag. Den får mig att förknippa det jag ser med bilder jag sett från den övergivna gruvstaden Kolmanskap i Namibia. Bilder som finns lagrade i mitt minne och som skapar en associationsgrund för vad  jag ser och upplever när jag betraktar scenen framför mig. När jag senare visar den här bilden för min fru erfar hon samma minnesbilder av bilder hon sett från Kolmanskap. Ingen av oss har varit i Namibia, men ändå gör vi båda den här kopplingen. Något som jag finner väldigt fascinerande. Frågan är varför vi gör det? Den ständigt närvarande ökensanden i Kolmanskap saknas här i Åminne ändå är det något i scenen som leder tankarna att koppla ihop de här två platserna med varandra.

#11

Fyra gamla lysvred på rad tar mig med fantasins hjälp till Kapten Nemos Nostromo.

#12

En elkabelgömmornas egen balett, där lysvreden är de klarast lysande ballerinorna som dansar sin evigt stelnade dans för mig på väggen. Det är som en balett frusen i tiden. Jag har svårt slita mig. I  mitt inre hör jag Satie - https://open.spotify.com/album/4ZWDD7tNRRMB2eO4B5LsJh?si=jsAcBo-GQoKAtuWqO92CCg

#13

Hornprydda och oseende stirrar avgrundens väktare på mig. Portarna till helvetet är stängda för nu.

#14

#15

Darth Vaders lillasyster blinkar åt mig där hon står i ett prång. 

#16

Det finns så mycket att fotografera att tiden inte räcker till. 

#17

#18

Hur var det nu med utställningen vi kommit för att se. Hänförd av den här miljön höll jag nästan på att glömma bort den. De olika konstnärernas alster var hängda på olika vis i de större rummen. Och jag måste säga att den eller de som har hängt den här utställningen har gjort en mycket bra jobb. Konstverken är mycket smakfullt placerade i den här miljön. En eloge till dem. 

#19

#20

#21

Jag vet inte vad det är för föremål. Gamla oljekannor? I mina tankar föreställer jag mig ett samtal mellan arbetskamrater under en paus i arbetet. 

#22

Någon har i teglet ristar in siffrorna 1920. Är det året som avses? Ett år som betyder något, ett år som ska var en början på något nytt, något bättre. Ett år med förhoppningar. Eller bara några siffror som anger ett mått av något slag och som i en anakronistisk betraktelse skapar ett sammanhang som kanske inte alls gäller. Bara för att de står där i teglet behöver det inte betyda att de ristades år 1920, som min föreställning om hur siffrorna kan läsas säger att det är vad de betyder. De kan vara ristade långt senare. Hade någon år 1920 vågat drista sig till att rista dessa siffror i teglet? 

#23

Jag vänder min blick inte bara mot föremål och väggar utan även mot golvet. Det är hårt ansatt och uppvisar sprickor, färgfläckar. Det är en karta över arbetes gång på bruket. 

#24

#25

#26

Precis som elkabeln vänder tillbaka vill jag återvända hit även om jag vet att ljuset kommer att vara ett annorlunda då, men det gör kanske istället att jag ser andra ting som väcker andra tankar och funderingar-

TheInvisibleJackal