Nästan höstfärger

I oktober körde jag och hustrun till Skäralid för att träffa två fotokompisar  för att tillsammans fotografera naturen vid Skäralid i höstskrud. Troligen var vi en aningens för tidigt ute. De höstfärger som jag sett framför mig i mitt inre var inte riktig därstädes.

Vad göra? Slänga kameran i backen och rulla runt på marken i vredesutbrott? Nja, det är föga fruktsamt. Vädret var fint och sällskapet trevligt. Således gick vi den gamla bekanta rundan. Tror att den heter Kopparhattsslingan eller något sådant. Alltid dyker det upp något motiv längs vägen. Det brukar göra det om man håller ögonen öppna.

Det enda som kan störa lite i motivsökande är den inre frågan - har jag fotograferat det här förr någon gång? Varför kan det vara störande? Det gör väl inget om man redan har tagit en bild på exakt samma motiv tidigare? Ljuset är aldrig detsamma. Det störande är att tanken sår ett tvivel, som får mig att undra om motivet verkligen är värt att fotografera fast det egentligen är det. Det är tvivlet sänker koncentrationen kring kompositionstänkandet. Jag vill inte kalla det för höftskott, men det kan kännas som om jag inte lägger ner tillräckligt med tid för att hitta den komposition som jag vet finns om jag bara tar mig tid och rör mig runt mitt motiv och tittar på det ur olika vinklar. Jag har hitintills under det gångna året arbetat mer och mer med stativ och trådutlösare, vilket gör att handhållet känns nästan lite slarvigt fastän det egentligen inte är det utan bara ett annat sätt att gripa sig an arbetet med kompositionen kring ett motiv.

Att arbeta mer med stativ har fått mig att sakta ner mitt fotograferande och tänka efter mer på hur det är jag vill komponera en bild. Jag är väldigt fascinerad av samspelet mellan ljus och skugga i mina val av motiv. Det är det som många gånger drar mig till ett visst motiv framför ett annat. Det och de linjer och de rytmer jag tycker mig finna i ett motiv. Det här lite långsammare sättet att fotografera med stativ och trådlösare samt för all del filter tilltalar mig en hel del känner jag.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

TheInvisibleJackal

Trollrundan i Våxtorp

Efter flera helger med regn och gråväder lättande molntäcket lite och släppte fram lite solsken för ovanlighetens skull. Vi tog då och körde till något som kallas för Trollrundan, som ligger nere vid Våxtorp någon mil söder om Laholm. Av en bekant i Fotoklubben hade vi fått tips om att det var en fin skog.

Själva Trollrundan i sig är lite speciell. Det är en slinga i skogen där en kvinna har skapat olika installationer med utgångspunkt i olika sagoväsen som tomtar, troll och älvor etc. Det är mängder. Jag tror inte att vi såg alla, även vi såg väldigt många av installationerna. Åker man dit med mindre barn så är det säkert mycket uppskattat. Vår 25-åringe son gjorde den äran att följa med sina gamla föräldrar den här gången så att de inte skulle gå vilse i skogen. Vilket ju var snällt och omtänksamt.

Själv har jag ingen erfarenhet av att ha gått vilse i skogen, men däremot har jag varit med andra som gjort det. Vid mitten av 70-talet skulle vår klass ut i skogen. Jag minns inte av vilken anledning, men vi blev indelade i olika grupper om 4-5 stycken elever i varje. Jag hamnade tyvärr med två av de tuffa och självsäkra fotbollskillarna. Själv var under skolåren väldigt blyg och tyst och inte särdeles intresserad av lagsporter. Hur det nu än var, efter någon timme eller så, märkte jag att de tuffa killarna var ovanligt tysta av sig. Efter ytterligare en stund sa den ena - "Jag vet inte vart vi ska gå." Jag tänkte att han skojar bara. Klart han vet vart vi ska gå. En annan i vår lilla grupp undrade då om vi hade kommit vilse. "Jag tror det" sa den tuffa killen oroligt. Det var nästan att hans röst inte bar. Att den var på väg att spricka. Den andra tuffa killen började då gråta och ropa efter sin mamma. Oj, tänkte jag. Det här är nog allvar. Jag samlade mod till mig och sa att jag nog trodde vart vi skulle gå (jag visste exakt, men det vågade jag inte säga.) De andra trodde inte på mig och det uppstod lite tumult. Efter att det lugnat sig lite vände jag mig om och sa över axeln - om vi går den här vägen kommer vi till slingan igen - och så började jag gå. Jag kollade i ögonvrån att de följde efter mig. Det gjorde.  Ungefär 400 meter senare kom vi framme vid slingan där jag tänkte att vi skulle komma fram. Snart mötte vi de andra i klassen och en lite lätt orolig magister. De tuffa killarna var nu åter igen tuffa killar och sa bara att gruppen inte hade orkat gå så mycket utan att de hade varit tvungna att stanna och rasta en del. Inget sa ett ord om att ha varit vilse. Inte jag heller för jag var aldrig vilse. Jag tror som sagt att jag aldrig har varit vilse. Har en slags inbyggd kompass som har gjort att jag lärde mig att hitta i centrala Rom på två dar och att hålla reda på var vi var i den stora basaren i Istanbul. 

#2

#3

#4

#5

Efter en härlig skogspromenad åkte vi vidare och kom så småningom till den här gamla stenbron i Hishult. Vi hittade även några bänkar och bord och plockade därför fram vårt fika.

TheInvisibleJackal

Öland III - Långe Erik

Då vi befann oss på norra delen av ön var ett besök vid Långe Erik bara ett måste. Något som vi inte var ensamma om att tänka. Jag skulle tro att man åker till Öland så blir det med stor säkerhet att man väljer att besöka antingen Långe Erik i norr eller Långe Jan i Söder. Vi kom att besöka båda. Mer om det i ett inlägg framöver.

Det fanns möjligt att gå upp i fyren och få en storslagen utsikt över området. Allt corona-anpassat såklart. Jag avstod p g a en viss höjdskräck som jag behäftats med på äldre dar. Annat var det i ungdomens flydda dar då jag och några kamrater kilade likt ekorrar uppför utsidan på det gamla fågeltornet i Store Mosse till exkursionsledaren i fältbiologernas stora förskräckelse.

Eftersom inte fyren i sig själv inte lockade till ett besök gick vi istället runt i omgivningarna. Rätt trevligt.

#2

Då träds former och struktur tilltalar mig mycket kan jag självklart inte låta bli att fotografera dem när tillfälle bjuds.

#3

#4

#5

#6

#7

Det är sällan jag har med människor i mina bilder, men ibland händer det. De här tre nästan "uniformsmässigt" klädda personerna fångade mitt intresse. Jag fick lite vibbar av "Mästarnas mästare" och liknande TV-program. Förmodligen var de egentligen fyra i sin lilla grupp. Den fjärde personen hade säkert precis kilat illa kvickt uppför trapporna upp i fyren. väl däruppe ska han eller hon bara ihop rätt sång med Lux Interior med rätt album.

TheInvisibleJackal

Cykeltur med överraskning

För att göra mera invånarna lite mer hälsosamma har kommunen gjort i ordning två olika cykelslingor på olika håll staden. De är ungefär 2.5 mil långa var och en. Riktigt trevligt faktiskt. Då man uppmuntras att cykla på ställen där man kanske normalt inte cyklar. Min fru och jag valde att cykla den ena av turerna en eftermiddag i augusti. Den vi valde tangerar vårt bostadsområde och kändes därför rätt passande.

Vi tog inte med oss kamerorna den här gången utan vi mer ute för att upptäcka och se. Och få lite motion. Det var spännande och ett litet detektivarbete samtidigt för man hålla utkik efter efter speciella skyltar för att se vart man skulle cykla.

Cykelturen förde oss till en grusväg kantad med massa vackra träd vars grenar böjde sig som ett valv över vägen. Det var en otrolig läcker känsla att sakta cykla på den här vägen. Ibland var vi tvungna att bara stanna och titta och njuta av det vi såg.

Jag kände där och då att hit vill jag återvända med min kamera. Jag kollade vädret och varifrån solen kunde komma. Dagen därpå var jag tillbaka igen med kamera och stativ och tog några bilder. I både liggande och stående format.

#2

#3

#4

Jag valde att konvertera någon av dem till svartvitt och drog i reglagen så att högdagrarna i princip brände ut på sina ställen, men det var medvetet för jag ville framhäva hur grenar och grenverk slingrade sig fram i det ljusa lövhavet. Den här bilden har jag även skrivit ut och låtit rama in. För tillfället står den hemma i vardagsrummet. Jag ska ha med den på fotoklubbens utställning senare i oktober. Vi medlemmar få ha med max tre bilder och de måste vara tagna i år.

TheInvisibleJackal

Arla morgon i skogen

Klockan var strax före 06 när jag parkerade bilen vid den lilla parkering vid Gässlösa Naturreservat någon mil sydost om Varberg. Jag var först och skulle således få ha hela ravinen och skogen för mig själv. Det var med viss förväntan och spänning jag gick ner för den långa trappan till den väntande ravinen. Jag upptäckte tämligen omgående att solljuset inte riktigt hade orkat ta sig ner i ravinen och skogen runt den. Det var ännu lite för tidigt. Jag började gå utmed den lilla bäck som rinner igenom reservatet. Letade lite möjligheter att kunna jobba med långa exponeringstider. Hittade efter ett tag en bild.

#2

Under tiden hade det hunnit ljusna lite så att jag kunde börja leta efter motiv bland det jag egentligen kommit för. Träden.

#3

Jag fick syn på det här lite lätt böjda trädet vid en stor mossbelupen sten. Tittar i sökaren hur jag vill komponera bilden och plockar fram stativet och gör mina förberedelser. Två tidiga morgonvandrare dyker upp på stigen inte långt ifrån mitt motiv. De ser mig inte till en början. Sedan säger mannen i sällskapet:

"Oj, ursäkta! Hoppas vi inte skrämde iväg något för dig.

De förmodade att jag var en fågelskådare som var ute för att fotografera någon sällsynthet. Jag förklarade att det inte var någon fara.

"Jag håller på att fotografera det här trädet och stenen. Ingen av dem lär vara benägna att lägga benen på ryggen i första taget."

De titta en stund på mig som om de hade lyckats snubbla över en tvättäkta galning i skogen på morgonkvisten. Därefter gick de vidare utan veta om de skulle önska lycka till eller inte. 

Jag för min del tog min bild och fortsatte att leta efter motiv ibland träden.

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal