Landskap med fotoklubben

Mitt deltagande i Fotoklubbens aktiviteter under året har varit skralt. Har inte min fot satt käppar i hjulet, har tidpunkten inte passat eller också har det varit andra orsaker till mitt uteblivande det här året. I september föll saker och ting på plats och jag kunde delta för första gången det här året. Vad tog det här året vägen? 

#2

I september hade Fotoklubben anlitat landskapsfotografen Patrik Leonardsson/N för en genomgång i landskapsfotografi. 

#3

Efter en genomgång i ämnet i klubblokalerna äntrade vi fordon och begav oss ut till Tylösand och Tyludden. På vägen mot vårt egentliga mål stannade vi till här och var för att få tips om vad som kan vara bra att tänka på och annat. Det var en munter och trivsam promenad i den behagliga septemberkvällen.

#4

"Håll utkik efter platser som ni vill bygga er komposition på" upplyste vår landskapsfotociceron oss. Jag hade gått en stund och tittat och funderat på platser som jag fann intressanta ur min synvinkel. Jag hittade snart en plats jag ville arbeta med och meddelade detta. Och således kom jag stanna till tidigare än vad de andra deltagarna gjorde. De följde med vår stigfinnare utom synhåll och jag blev ensam med klipporna.

#5

Med kameran på stativet och filter framför objektivet fällde jag ut trefotspallen jag brukar ha fastspänd på fotoryggsäcken. Satte mig och lösgjorde fikat ur samma ryggsäck. Mätt och belåten började jag fotografera. Det fanns säkert andra lika intressanta platser längre framåt stigen utmed havet, men jag kände att tiden skulle snart rinna iväg bara jag bara sprang omkring och letade efter det berömda gräset på andra sidan staketet. Bättre att hålla sig lugn och se hur ens platsval utvecklar sig.

#6

#7

#8

#9

#10

#11

Efter att ha fotat en stund med den ena kameran tog jag fram min andra med 100-400:an och zoomade in på fyren på Tylön.

#12

Himlen brann en stund innan mörkret föll och det var tid att hitta de övriga deltagarna och leta sig tillbaka mot parkeringen. 

TheInvisibleJackal

Bland stenar och stammar

Året rusar mot sitt slut medan jag alltjämt tassar omkring i min bilders september. Månaden hade inte hunnit bli många dagar gammal förrän jag drog till skogs med kamera och stativ för att fotografera. Ja, vad? Inte en aning ärligt talat. Tanken vara att jag genom att insupa doften av kåda, lövens sus och annat som kan förmå den bäste att börja skriva vers i Atterboms anda skulle fyllas av inspiration och skaparkraft.

#2

Alltså gick jag här i skogen och väntade på den stora nåden att bli begjuten av inspiration av det jag kunde förnimma med mina sinnen. Jag tänker då inte enbart det uppenbart visuella. 

#3

Jag stötte foten i en liten nästan mosshöljd liten sten och blev stående en stund medan jag gick igenom ett antal för situationen passande invektiv. 

#4

Jaha. Tänkte jag. Här var det rikt på både sten och gran. Gran i en väldig myckenhet. Stod jag egentligen mitt i virkesåker letade inspiration?

#5

Det såg inte bättre ut, men det här omkullfallna trädet såg ut att legat i mossan ett tag. Till fromma för allehanda kryp och annat som finner ett horisontalt träd stad i förmultning som höjden av ett sybaritiskt gille av sällan skådat slag. Och all den här mossan fick mig att också börja fundera. På Ulf Lundells "Sextisju, sextisju" och raden - "Fröken, fröken all den här röken". I mitt fall mossa istället för rök. 

#6

Jag stod där ägnade mina tankar åt mossan. Å int ble ja någe klokare. 

#7

Tiden gick och jag märkte knappt hur en annan förmultnad stam sakta kröp fram i mossan. På väg mot ingenstans vad det verkade.

#8

Stenarna rörde sig än långsammare än granarna, om de rörde sig alls. Fast skenet kan bedra. De kanske låg på lur där ibland stammarna och invaggande mig i ett bedrägligt lugn. Jag kände hur svårt att få fram hur stenarna klev omkring i landskapet. Kanske om jag kunde ställa in slutartiden på ett par miljoner år skulle jag kunna fånga en glimt av hur stenarna elegant svävar fram i tillvaron. 

#9

I väntan på stenarnas stelhet skulle hävas och få stenarna att sträcka på sig, gäspa stort och säga - "jag slumrade visst till", plockade jag ur kameraryggsäcken fram en prickigkorvsmörgås. Den smakade sådär som prickigkorvsmörgåsar gör ute i naturen. Medan jag lät denna och även annan smörgås göra mitt sällskap dök tankar upp om det kunde finnas enter här. Jag närde inget större hopp, men man vet aldrig. Blundar jag ser jag dem komma gående. 

TheInvisibleJackal

Fågelviken

Det här blev en sommar då jag inte kom att nedsänka min lekamen en endaste gång i havet. En halvt om halvt märklig erfarenhet. Jag sitter på en klippa och ser bort mot min badstrand. Det är alltjämt augusti, om ändock i dess sista dagar. Vill man och vågar är fortfarande möjligt att ta sig ett dopp. Det här gången finns inte ens tanken. Jag nöjer med att sitta och titta. Låtsas att det är lite för kallt att bada. Vill inte riskera att få en sådan där efterhängsen sommarförkylning. Börjar jag bli badkruka på äldre dar eller är det bara ren slöhet som gör att jag inte går i. Jag vet med mig sedan tidigare att jag är långbadare. Har jag väl doppat mig kan jag vara i vattnet både en timme eller två. Det är inga problem. Kanske har jag drabbats av en slags melankoli och av den anledning väljer att sitta på en sten vid havet och nostalgiskt minnas tidigare minnen av bad. Kan jag lita på mitt minne eller är de minnesbilder jag får en form av idealtillstånd av ett uppdiktat tillstånd av badlycka. Var snarare så att det inte handlade om badlycka utan om att jag lyckades bada. Att jag bröt ytspänningen och lät mig föras bort i det som kallas "att bada". Är det som är mitt egentliga minne? Mikrosekunden när jag bryter ytspänningen. Allt som kommer därefter är ett sammelsurium av sprida hågkomster av vad det innebär "att bada" utan att egentligen ha kopplingar till verkliga minnen, men väl till ihoptänkta minnen. Tror jag. 

Det är lite som en dröm som man en tid efteråt försöker få rätsida på. 

Jag drömde att jag satt på en klippa som den här. Fast det var något högre belägen. Jag hade utsikt över vad som verkade vara en liten sjö. Jag kunde se dess kanter. Eller strandlinjer om man så vill. I strandlinjen närmast mig ser jag till vänster hur en stor vit fågel kommer inflygande och landar. Det är en skedstork. Och strax till höger om min plats kliver en annan stor vit fågel. En ägretthäger eller silkeshäger? Jag hinner inte avgöra. Måste få fram kameran ur ryggsäcken vid mina fötter. Men den är i två delar. Kameran och telet ligger var för sig i ryggsäcken. Som om de bara slängts i utan urskiljning. Utan skyddslock.  Jag kan se blänket från glas. De är isärtagna från varandra. Det är inte svårt att sätt ihop dem till en enhet igen, men varför var de åtskilda. Har jag gjort det? Vilket slarv i sådana fall. Jag känner att jag måste ha min telekonverter, men den är inte där. När jag till sist hittar den efter en stunds förtvivlat letande ser jag att den är i två delar. Några små skruvar har lossnat. Jag försöker skruva dit dem, men upptäcker bara mer och mer lösa skruvar. Jag tittar upp för att kontroller så att inte skedstorken hunnit flyga sin väg. Den är inte där. Sjöns kanter har förvandlats till en strand där överviktiga människor iförda skrikigt färgade badkläder fäller upp parasoller, ställer iordning  solstolar, studsar stora mångfärgade badbollar mellan sig under muntra bekymmerslösa skratt. Nej, tänker jag nej. Jag som var så nära att få bilder på en skedstork. Jag känner hur hela jag fylls av grämelse. Grämelse över alla dessa skruvar, som jag inte vet varifrån de kom, tog så mycket tid ifrån mig. Jag vaknar och minns att det inte har hänt. Att det bara var en dröm, ändå kan jag känna den avklingande förnimmelsen av grämelse pysa ut ur drömmen och in i verkligheten. 

TheInvisibleJackal

Om jag gör det svartvitt...

Det här är en slags fortsättning på mitt förra inlägg. Efter att kommit hem från en lite tveksam fototur likt den jag skrev om i det inlägget, är inte det första jag gör att kasta mig över datorn för ladda in bilder och börja jobba med dem. Nix. Icke sa Nicke. Snarare blir kamerorna liggande i ryggsäcken i en vecka. Ibland flera veckor innan jag tar fram dem för att ladda in bilderna i datorn. Istället gör jag något helt annat. Läser någon av de 7 - 8 böcker jag alltid har på gång, skriver på ett inlägg eller lyssnar på musik (vilket jag ofta gör även när jag bearbetar mina bilder eller skriver blogginlägg - i mina öron ljuder för tillfället Lux Interiors stämma i Aloha from Hell). 

Min paus från fotograferande börjar således redan när jag packar ner mina grejer i ryggsäcken och promenerar tillbaka till bilen. Och bryts inte förrän jag känner mig nyfiken på att se efter vad det egentligen blev för bilder. Ibland konverterar jag en del av bilderna till svartvitt. Inte för att de skulle bli bättre utan mer av ren nyfikenhet och kanske en tro på att jag kanske kan locka fram något ur bilderna som jag får fram i färgbilden. Ibland är det så. Andra gånger inte. En del gånger vet jag inte vilket. 

Jag har ingen färdig mall när jag gör mina bearbetningar utan låter den musik som jag för tillfället lyssnar på när jag gör mina bearbetningar inspirera. Det kan vara allt från The Stooges, Sonic's Rendezvous Band, Frank Zappa till Charles Mingus, Ojos De Brujo och Jordi Savall. Musiken bidrar i varje fall hjälpa till att skapa rytm och ett flyt i mitt bildbehandlande och sedan i min tangentbordstango när jag skriver mina inlägg. Musik är mycket viktigt. 

#2

#3

En kväll vid havet

Hemma igen från årets semesterresa och det kliar alltjämt i avtryckarfingret. Att komma hem efter att ha varit iväg och ägna stor del av tiden och fotograferande kan bli lite av en antiklimax. Jag närde fortfarande en stor lust att fotografera efter hemkomsten från vår resa norröver. Det bara det att jag går inte igång på de motiv som finns i mitt närområde. Sinnet är fortfarande kvar i fjällen. I mitt inre är det fjällvärldens natur jag letar i efter motiv. Det är en märkligt känsla att stå framför det hemmavana och i tankarna och i föreställningen vara någon helt annanstans. Ändå känner jag suget att ge mig ut med kameran och leta motiv. Det är som ett gift. Fast ibland kanske man  verkligen skulle ta och behandla det som ett gift och istället undergå någon form av behandling. I det här fallet - att lägga undan kameran för en tid. Hur svårt är inte det. Jag har funderat så många gånger tidigare på det. Efteråt vill säga. Gång på gång trillar jag dit. Det är som jag inte råder mig själv. När jag står där med kameran på stativet framför något som jag inte egentligen känner lust att fotografera är det inte lätt att bara packa ihop grejerna och åka hem. Jag har trots allt uppbådat kraft och energi för att ta mig dit jag är. Att åka hem utan ta en enda bild är lite av ett misslyckande. Skulle kännas som ett misslyckande om jag gjorde det. Det borde inte göra det. Att vara ute och bara njuta av naturen är också ok. Troligen är det prestationsångestsdjävulen som viskar i mitt öra - "Se nu till att du får nog gjort!" Och jag står där med min kamera och mitt stativ och kämpar med motivationen kanske i första hand. Det är där det brister. I motivationen. Att trycka på avtryckaren är lätt. 

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal