Landskap med fotoklubben

Mitt deltagande i Fotoklubbens aktiviteter under året har varit skralt. Har inte min fot satt käppar i hjulet, har tidpunkten inte passat eller också har det varit andra orsaker till mitt uteblivande det här året. I september föll saker och ting på plats och jag kunde delta för första gången det här året. Vad tog det här året vägen? 

#2

I september hade Fotoklubben anlitat landskapsfotografen Patrik Leonardsson/N för en genomgång i landskapsfotografi. 

#3

Efter en genomgång i ämnet i klubblokalerna äntrade vi fordon och begav oss ut till Tylösand och Tyludden. På vägen mot vårt egentliga mål stannade vi till här och var för att få tips om vad som kan vara bra att tänka på och annat. Det var en munter och trivsam promenad i den behagliga septemberkvällen.

#4

"Håll utkik efter platser som ni vill bygga er komposition på" upplyste vår landskapsfotociceron oss. Jag hade gått en stund och tittat och funderat på platser som jag fann intressanta ur min synvinkel. Jag hittade snart en plats jag ville arbeta med och meddelade detta. Och således kom jag stanna till tidigare än vad de andra deltagarna gjorde. De följde med vår stigfinnare utom synhåll och jag blev ensam med klipporna.

#5

Med kameran på stativet och filter framför objektivet fällde jag ut trefotspallen jag brukar ha fastspänd på fotoryggsäcken. Satte mig och lösgjorde fikat ur samma ryggsäck. Mätt och belåten började jag fotografera. Det fanns säkert andra lika intressanta platser längre framåt stigen utmed havet, men jag kände att tiden skulle snart rinna iväg bara jag bara sprang omkring och letade efter det berömda gräset på andra sidan staketet. Bättre att hålla sig lugn och se hur ens platsval utvecklar sig.

#6

#7

#8

#9

#10

#11

Efter att ha fotat en stund med den ena kameran tog jag fram min andra med 100-400:an och zoomade in på fyren på Tylön.

#12

Himlen brann en stund innan mörkret föll och det var tid att hitta de övriga deltagarna och leta sig tillbaka mot parkeringen. 

TheInvisibleJackal

Fågelviken

Det här blev en sommar då jag inte kom att nedsänka min lekamen en endaste gång i havet. En halvt om halvt märklig erfarenhet. Jag sitter på en klippa och ser bort mot min badstrand. Det är alltjämt augusti, om ändock i dess sista dagar. Vill man och vågar är fortfarande möjligt att ta sig ett dopp. Det här gången finns inte ens tanken. Jag nöjer med att sitta och titta. Låtsas att det är lite för kallt att bada. Vill inte riskera att få en sådan där efterhängsen sommarförkylning. Börjar jag bli badkruka på äldre dar eller är det bara ren slöhet som gör att jag inte går i. Jag vet med mig sedan tidigare att jag är långbadare. Har jag väl doppat mig kan jag vara i vattnet både en timme eller två. Det är inga problem. Kanske har jag drabbats av en slags melankoli och av den anledning väljer att sitta på en sten vid havet och nostalgiskt minnas tidigare minnen av bad. Kan jag lita på mitt minne eller är de minnesbilder jag får en form av idealtillstånd av ett uppdiktat tillstånd av badlycka. Var snarare så att det inte handlade om badlycka utan om att jag lyckades bada. Att jag bröt ytspänningen och lät mig föras bort i det som kallas "att bada". Är det som är mitt egentliga minne? Mikrosekunden när jag bryter ytspänningen. Allt som kommer därefter är ett sammelsurium av sprida hågkomster av vad det innebär "att bada" utan att egentligen ha kopplingar till verkliga minnen, men väl till ihoptänkta minnen. Tror jag. 

Det är lite som en dröm som man en tid efteråt försöker få rätsida på. 

Jag drömde att jag satt på en klippa som den här. Fast det var något högre belägen. Jag hade utsikt över vad som verkade vara en liten sjö. Jag kunde se dess kanter. Eller strandlinjer om man så vill. I strandlinjen närmast mig ser jag till vänster hur en stor vit fågel kommer inflygande och landar. Det är en skedstork. Och strax till höger om min plats kliver en annan stor vit fågel. En ägretthäger eller silkeshäger? Jag hinner inte avgöra. Måste få fram kameran ur ryggsäcken vid mina fötter. Men den är i två delar. Kameran och telet ligger var för sig i ryggsäcken. Som om de bara slängts i utan urskiljning. Utan skyddslock.  Jag kan se blänket från glas. De är isärtagna från varandra. Det är inte svårt att sätt ihop dem till en enhet igen, men varför var de åtskilda. Har jag gjort det? Vilket slarv i sådana fall. Jag känner att jag måste ha min telekonverter, men den är inte där. När jag till sist hittar den efter en stunds förtvivlat letande ser jag att den är i två delar. Några små skruvar har lossnat. Jag försöker skruva dit dem, men upptäcker bara mer och mer lösa skruvar. Jag tittar upp för att kontroller så att inte skedstorken hunnit flyga sin väg. Den är inte där. Sjöns kanter har förvandlats till en strand där överviktiga människor iförda skrikigt färgade badkläder fäller upp parasoller, ställer iordning  solstolar, studsar stora mångfärgade badbollar mellan sig under muntra bekymmerslösa skratt. Nej, tänker jag nej. Jag som var så nära att få bilder på en skedstork. Jag känner hur hela jag fylls av grämelse. Grämelse över alla dessa skruvar, som jag inte vet varifrån de kom, tog så mycket tid ifrån mig. Jag vaknar och minns att det inte har hänt. Att det bara var en dröm, ändå kan jag känna den avklingande förnimmelsen av grämelse pysa ut ur drömmen och in i verkligheten. 

TheInvisibleJackal

Norröver XVI - Sångbäcksfallet

Strax intill vägen upp till Storhogna låg Sångbäcksfallet. Efter en kortare skogspromenad kom vi fram till en anlagd trappa som tog oss ner i ravinen till fallet. Antalet platser varifrån man kunde fotografera själva fallet var begränsade till den ena sidan. Några personer som var där för att mer titta på fallet lyckades med några djärva kliv och något längre  skutt eller två ta sig från några olika stenar över till andra sida. En sida som åtminstone kunde ge möjlighet till andra kompositioner. 

#2

Jag tvekade länge huruvida jag skulle våga mig över. Faktorer som avgjorde att jag till slut valde att inte försöka ta mig över var att de som som tagit sig över var i runda slängar 25 år yngre, hade ingen packning med sig, såg ut att ha fullgoda fötter. Här kände jag åldern ta ut sin rätt även om jag inte precis kan påstå att jag känner mig lastgammal. Den avgörande faktorn till att jag inte försökte ta mig över var till slut min hälssporrefot. En fot jag ännu inte helt kan förlita mig på. 

#3

Lite trist, men det var bara att acceptera. Någon typ försök till att försöka ta sig över skulle troligen sluta i ett ofrivillig bad i bäst fall och i värsta fall något typ av skada som skulle negativt ändra resans kommande planer. Det var det definitivt inte värt. Hade jag haft mina vandringsstavar med mig är det möjligt att jag hade försökt. 

#4

Det blev till att försöka så gott det gick att hitta de kompositioner som jag kunde från den här sidan.

#5

#6

En bit längre nedströms låg ett omkullfallet träd tvärs bäcken. Jag kände med handen på trädet och fann att det var som formligen försöka ta fram med bananskal under fötterna. Det var inte heller något som skulle fungera. Ni märker att jag inte givit upp tankarna helt på att försöka ta mig över till andra sidan.

#7

Det var då jag hörde ett välbekant ljud. 

#8

En strömstare hoppade runt bland stenarna på andra sidan. I lägen som detta var det perfekt att plocka fram kamera nr två med 100-400:an redo. Jag la mig inte helt platt på backen, men förhöll mig så nära marken som möjligt.

#9

Med kameran med 24 - 70:an nedpackad i ryggsäcken började jag nu åter fotografera fallet igen. Nu med möjligheter till  längre brännvidder, som gjorde att jag på ett helt annat sätt kunde isolera delar av fallet.

#10

#11

#12

Lite lagom trötta gav vi oss i kast med de närmare 2 miljoner trappstegen upp ur ravinen och till den väntade bilen. I morgon väntade ett ny vandring uppför en annan del av fjällen i Vemdalen.

TheInvisibleJackal

Norröver XIII - In i skogen

Efter frukost tillsammans med några morgonpigga mygg dag två i Mörkret satte vi oss i bilen och for någon mil norröver för att komma till en liten parkering varifrån man kunde gå någon kilometer eller två för att komma till några vattenfall. De s k Fulufallen eller forsarna. I allt som allt skulle det röra sig om åtta fall. Då jag till vardags framlever mina dagar i en del av Sverige som inte är känt för sina vattenfall, var de här uppgifterna något som fick mina fotbesvär att fara och flyga. Här ska det fotas vattenfall!

#2

Stigen fram till fallen gick genom en fantastisk skogsmiljö. Jag kom på mig själv att vid några tillfällen ropa:

"John, bist du da?"

Jag tänkte som så att här skulle säkert John Bauer trivas som fisken i vattnet eller handen i handsken. Jag vet inte riktigt varför jag sökte  kontakt med om honom i den skogen och just då. Väl medveten om att han sedan länge inte var ibland oss. Varför då ropa på tyska? Jag resonerade att Bauer låter tämligen tyskt. Det är också ordet för bonde på tyska. (Kanske borde jag stått på ett fält och ropat?) Men Bauer som skogsbonde!? Det är många tankar som dyker i ens huvud när man tar sig fram ibland tallar, stenblock, blåbärsris och vacker vitmossa.

Min fru som sedan tidigare vet om att min hjärna inte alltid kröker sig längs gängse tankebanor lät mig dock hållas. 

#3

Som barn brukade tänka på myrstackarna som enskilda civilisationer. Civilisationer som lever i fredlig samexistens med varandra eller i blodiga fejder. Ibland var det lockade att som en slags gudom gripa in och på konstgjord väg skapa en konflikt mellan två närliggande stackar. Någon gång var det riktigt nära att det bar hän åt det hållet också, om jag inte mitt inre hade hört morfars röst säga att man ska vara aktsam om andra levande varelser. Han var en vis man, morfar min.

Jag vet inte om det finns belägg för det, men finner man en riktig stor myrstack finns det sällan några andra stackar i närheten. Om man däremot finner en liten stack är chans stor att man finna flera andra mindre stackar i närheten. Som barn var jag mycket i skogen. Det var där man lekte. På ett ställe jag var ofta på fanns flera mindre stackar och på ett annat ställe längre bort fanns det bara en stor stack. Då jag läste Stålmannen på den tiden fick den stora stacken heta - Metropolis. 

#4

Hur som helst. Trolsk var skogen och när som helst väntade man sig att få se något väsen dyka upp bakom en stor sten.

#5

Gamla grånade stubbars form fick mig att tänka att här har kanske en gång ullhåriga noshörningar klivit omkring bland blåbärsrisen. Om det nu fanns blåbärsrisen på den tiden. Kanske var träden färre och landskapet öppnare. Jag känner att jag inte har riktigt koll på våra vänner de ullhåriga noshörningarnas leverne. Det många tankar som dyker upp när man går i en sådan här skog. Jag märker att jag trivs mycket bra i den här miljön och så gjorde även Vilhelm Moberg, vilket han beskriver i ett kapitel i sin bok Om min Svenska historia berättad för folket. Skogen betyder mycket för många av oss. Det är på något sätt där vi hör hemma. Där vi hämtar kraft och energi. Finner ro. Samtidigt är det många som känner otrygghet och nästan skräck för att vistas i skogen. Den ter sig stor, oberäknelig och full av dolda faror. Hur har den här alienationen uppstått? Är det urbaniseringen och med den vårt ändrade förhållande till naturen som också har ändrat vår inställning till skogen? Vad känner vi när vi går i skogen? Själv känner jag både förundran, glädje och ro. I varje fall när går i en riktig skog. I de s k virkesplantagerna känner jag bara olust och sorg.

#6

Stigen var inte beströdd med törne, men väl med sten. Bitvis väldigt mycket sten. Nåväl, det var bara se vad man satte fötterna. I fjärran lockade fallen. Ehuru jag icke kunde höra deras brusande mer än som ett imaginärt brus i mitt innersta. 

#7

Här stannade vi till kort och tog en fika innan vi fortsatte mot fallen.  Det var nära nu. 

#8

Nu kunde vi höra fallen. Till och med se ett av dem.  Då jag som sagt inte är direkt bortskämd med vattenfall i min vardagsgärning tog min själ ett extra glädjeskutt över synen som mötte mig. Min förundran och annat verbaliserades i ett stort - WOW!!

#9

Det forsade i rasande fart nedför en brant. Det var en lätt hisnade känsla att stå och se vattnets väg utför. Vatten så mjukt och lent men ändå med sådan fruktansvärd kraft. 

#10

Vi stod länge här och experimenterade med olika slutartider. Det gick nästan att köra utan ND-filter. Jag valde till sist ett filter med ett ND 4 för att få de slutartider som jag ville ha. En vanlig uppsättning ND-filter är att ha filter på 3, 6 och 10 stop eller steg som det heter på svenska. Jag har valt ett på 4 istället för 3 för jag känner att det ger mig ett större arbetsområde. Jag har även kompletterad min uppsättning ND-filter med ett med 15 stop. Jag har dock inte hunnit testa det filtret fullt ut. Jag känner att filtret har behöver andra typer motiv för att komma till sin rätt. Motiv jag inte riktigt har funnit än. Jag vet att de finns där ute någonstans. 

Tiden försvann snabbt. Den brukar göra det när jag går in i min bubbla för ägna mig helhjärtat åt den här typen av fotografering. 

#11

Strax innan vi bestämt oss för att gå vidare hittade jag en liten höjd där jag kunde ställa mig med stativet. Forsen är som stort purrande djur väl medveten om sitt mäktiga rytande när tillfälle till det ges. Är det ens möjligt att stå här där jag står under vårfloden. Kraften och ljudet från vatten som kastar sig fram över klippor och hällar för att sedan falla över branter ner, vidare mot andra klippor, är berusande. Det är svårt att slita sig från lockelsen att följa vattnets väg nerströms. Vet inte ens om det är möjligt. Stigens markeringar fortsätter uppströms. Hade jag gått nedströms om min fot varit hel? Det är mycket möjligt. Det ligger en lockelse i att se vart vattnet tar vägen någonstans. 

#12

Vi fortsätter uppströms. Stöter på nya forsar. Nya fall. 

#13

Börjar fundera på vad som räknas som fall. Enligt uppgifter skulle Fulufallen bestå av inte mindre än åtta fall.  Det känns som om det fler, men som sagt jag är osäker på hur de räknas. Om vi tittar på området där vi kom fram till det första fallet. Kan det tyckas röra sig om tre fall. Kanske det egentligen bara är ett som är lite utspritt i olika etapper.

#14

Det sista fallet innan stigen viker av inåt skogen igen för att ta oss tillbaka till bilen. Jag hade säkert kunnat stannat längre men foten vars tillstånd som jag på något sätt har förträngt gör sig alltmer påmind om behovet av ordentligt vila. Och det är inget jag kan få förrän på  vandrarhemmet. 

#15

Återigen går stigen genom trollmark. 

#16

Där vi inte besitter en jättes steglängd erbjuds vi habil hjälp att ta oss fram i terrängen.

#17

Än en gång förundras jag över skogen. Väntar på att åtminstone få träffa på en vätte

#18

Istället blev det en bofink

#19

och  en ekorre. De är enda levande väsen vi stöter på den här promenaden till och från Fulufallen. Ja och så en mängd japaner förstås. Japaner som ingalunda vare kastade sig, hoppade eller försvarade sig utan mer tålmodigt väntade på att vi skulle plocka ihop vår kamerautrustning, så att de kunde ta fram sin medhavda fika och förtära densamma medan de tittade ut över fallen. Och nu när jag tänker var det ingen av dem som hade någon kamera. Däremot tog de alla fram sina mobiler och fotade både sig själva, varandra och fallen. Det får mig fundera över vad som är fotografi. Är det att släpa 10 kg utrustning över stock och sten i ett par kilometer eller är det att slänga fram 200 gram mobil en kort stund? Vad är passionen, lidelsen, vedermödorna? Måste fotografi var ett fysiskt kraftprov för att kännas på sin plats? Absolut inte. Kan dock inte låta bli att tänka på vilka vägar fotografin tar och vilken man själv väljer att gå. Ta t ex den amerikanske fotografen Ben Horne som släpar runt på en storformatskamera. Oavsett vad man väljer för väg är huvudsaken att man tycker att det man sysslar med är förbaskat skoj. Ta aldrig upp din kamera oavsett typ för att du känner att du måste utan för att du vill. 

TheInvisibleJackal

Norröver XII - Njupeskär

Vår resa norröver tar nya tag. Natten hade vi tillbringat på vandrarhemmet i Mörkret. Denna första morgon i Fulufjällets nationalpark hade vi bestämt oss för ta oss till Njupeskärs vattenfall. På vandrarhemmet hade vi fått tips om att för att vara säker på att få en parkeringsplats skulle man helst vara vid parkeringen till Njupeskärs vattenfall före klockan tio. Ingen problem tyckte vi och unnade oss en sovmorgon. Det var ett tag sedan. 

Uppe vid parkeringen blev vi dirigerade till anvisande platser av en mängd parkeringsvakter. Vi kom att börja språka med en av de äldre. Han berättade att förra året stod bilar parkerade längs med hela vägen nästan ända ifrån Mörkrets vandrarhem upp till den här parkeringen. En sträcka på över 4 kilometer. En diger sträcka uppför till parkeringen och sedan är ytterligare 2 kilometer innan man är framme vid själva fallet. Många var dessutom ovana att röra sig fjällmiljö och var därför helt slut innan de ens kommit in i nationalparken. Det var tufft för många. Han sa att nog aldrig varit med om så många samtidiga besökare.

#2

Vi studerade de kartor som fanns och pratade med personalen på Naturum innan vi gick vidare mot fallet. Vi var även lite intresserade av att stifta bekantskap med vad som skall vara världens äldsta träd - Old Tjikko. Terrängen och vägen dit var troligen alltför tufft för min fot så det fick anstå till någon annan gång. Vi siktade därför in oss på enbart fallet. Det gick dock att ta en väg därifrån som inte var för svår. 

#3

#4

Det dröjde inte alltför långt tid innan fallet blev synligt mellan träden. Även om man läser att det är si och så högt är det ändå lite svårt att greppa det. En fråga som därför relativt snart dök upp hos mig var - hur i hela friden ska man fotografera det här fallet. Hur ska man angripa det fotografiskt? Vad gör man med alla människor som med stor säkert kommer att hamna i bild? Nu tänker jag inte på GDPR eller något sådant utan mer på att jag personligen uppfattar förekomsten av människor i landskapsbilder som störande. Fast i Njupeskärs fall med alla sina besökare är det nog oundvikligt. I varje fall om man som vi beger sig dit under turistsäsongen om än må så vara i mitten av augusti och vill ha med sig några bilder hem.

#5

Vägen fram till fallet var väl spångad och längs med spången den sista biten rinner en bäck. Bäcken var en fortsättningen på fallet verkade det som.

#6

Jag tog mig ner till en stor klippa som gjorde att kunde komma närmare en del av den här bäcken och samtidigt få med fallet i bakgrunden. Det här vid sådana här tillfällen det är värdefullt att släpa på ett stort stativ, filterhållare och filter. 

#7

Dessutom har jag i kameraryggsäcken med mig en kamerahus med 100-400:a. En uppsättning som blev värdefull för att isolera delar av fallet, vilket i Njupeskärsfallets fall blev användbart eftersom om man ska ha med hela fallet får man stå så pass långt bort att många detaljer försvinner. 

#8

Vi slutet av den spångade leden fanns en slags större plats med lite bänkar. Jag lyckades med lite tur, bestämd blick, målmedvetenhet och en min av fotograf i arbete knô mig fram och ställa mig längst fram. Med lite knixade med stativbenen fick jag upp stativet utan känna mig alltför mycket i vägen inbillar jag mig. Där stod jag sedan  och tog flera bilder. Att få någon utan människor syntes mig vara nästan omöjligt eftersom var och varannan skulle ta sig ut i det stenblockshav som föregick själva fallet. 

#9

Detta var som sagt inte leden mot världens äldsta träd utan början på vägen tillbaka mot Naturum. 

#10

Här kom vi att se trenne lavskrikor (fast de syns inte nu). Lite lagom mör låg båda kamerorna i ryggsäcken sedan ett tag. Stativet använde jag mer som stöd. Min fot protesterade hej vilt och magen knorrade. I bilen fanns mattermosar med förhoppningsvis fortfarande varm ravioli. Ingen av oss orkade dock ta de där extra stegen till bilen utan vi kom äta på den matservering som fanns på plats. Inga kulinariska höjdare precis, men anamma vad gott det var med varm mat. 

TheInvisibleJackal