Ägretthäger

Första gången jag såg en ägretthäger måste ha varit 1983 vid Store Mosse i Småland. Det var mina hemmamarker på den tiden. Jag trängdes uppe i stora tornet med andra skådare och långt borta syntes den som en vitt prick. Inte ens med hjälp av blykowan blev den vita pricken så mycket större. det gick att se att det inte var en svan, men något mer detaljerat än så var omöjligt på det avståndet.

Då var det en stor sällsynthet med ägretthäger. Nu vet jag inte hur många jag har sett ägretthäger. Den har blivit allt vanligare och sedan bra många år tillbaka ser jag den årligen. Det har till och med sträckt ägretthägrar över tomten vid några tillfällen.

Den är dock inte alltid som det är möjligt att få bilder, men en majkväll 2018 vid Trönninge ängar klev en ägretthäger plötsligt fram ur vassen vid ängarna och höll sig på hyggligt fotoavstånd.

#2

#3

#4

Den går där lugnt och spanar  som hägrar har för vana att göra.

#5

#6

#7

#8

Plötsligt är det något som skrämmer den och får den att ta till vingarna.

#9

En annan stor vit fågel - knölsvanshanen - simmar förbi. Förmodligen för att ta sig en närmare till på den vita främlingen.

#10

Ägretthägerns berömda ägretter fladdrar i vinden.

#11

En gråhäger, även den ute efter fisk går sakta fram i vattnet.

#12

Det går inte att låta bli

#13

att undra vad som

#14

skulle hända om dessa förnämliga fiskare möttes öga mot öga.

#15

Ägretthägern bestämmer sig för att lämna landbacken.

#16

Gråhägern bryr sig inte så värst mycket om vad dess kusin tar sig för. Upptagen som den är av sitt fiskafänge.

#17

Ånyo spanar ägretthägern efter fisk.

#18

Gråhägern smyger fram. Idogt spanande den med.

TheInvisibleJackal

Backsipporna i Möllegård

I helgen var jag och min fru vid Möllegårds naturreservat norr om Halmstad. Syftet var att fotografera backsipporna som växer där. Vi kom dit på eftermiddagen och som tur var hade Ricardos fortfarande öppet. Hos Ricardos kan man nämligen köpa hemgjord italiensk glass. En perfekt start innan man ger sig ut i reservatet och fotograferar.

När vi kom fram till stället med där backsipporna växer lyste det lång väg. Det var sippor överallt. Eftermiddagssolen lyste upp dem mellan molnslöjorna. Vi kom att ägna över tre timmar att fotografera backsipporna. Det var nära på svårt att sluta fotografera. Det blev därför en hel del bilder.

Jag har inget renodlat makroobjektiv och jag känner inte heller att jag saknar ett. Eftersom jag gillar att fotografera landskap, skogsmiljöer och träd griper jag mig an fotograferandet av backsipporna på samma sätt som om de vore små miniatyrträddungar.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

#20

#21

#22

TheInvisibleJackal

En morgon på en klippa

Maj månad år 2018. Jag har cyklat ut till Trönninge strand. Förutom kameraprylarna och fikat har jag tagit med ett liggunderlag. Jag tänkte att skulle lägga mig på det på någon av klipphällarna ute udden för att på så sätt komma lite mer i ögonhöjd på de fåglar som kunde tänkas dyka upp i närheten. Dessutom uppfattas jag inte som lika hotfull som när jag står upp, vilket gör att någon fågel vågar stanna kvar lite längre eller rent av närma sig lite.

Den första fågeln som flyger förbi min uppenbarelse är en strandskata, som kastar ett getöga på mig i förbifarten.

#2

Några sjöorrar sträcker också förbi lite längre ut. Det är sällan de går nära land.

#3

En ejderhona med sina små simmar stilla förbi. Hon ser mig. Jag verkar tämligen harmlös i hennes ögon och hon simmar lugnt vidare med sina små.

#4

En knölsvan glider sakta genom vattnet.

#5

För att strax få sällskap av ytterligare två.

#6

De har hittat något att äta och uppehåller sig en lång stund med sina förehavanden. Min närvaro tycks inte störa dem. Jag har första parkett.

#7

#8

#9

#10

#11

Ängspiplärkans långa bakklo för lätt tankarna till fåglarnas ursprung. Var dessa små obetydliga fåglar för ett antal generationer sedan en velociraptorart.

#12

#13

En av de vårgäster man ibland kan få se om man har tur. Trots sitt iögonfallande utseende smälter roskarlen förvånansvärt väl inte i miljön. Om det nu inte är stor nerträckad sten förstås.

#14

Även kråkor här maj till. Liksom blommande vresrosor. Törnrosor som får mig att tänka på Törnrosens diktare - C J L Almqvist.

TheInvisibleJackal

Glassvik

Det är söndag och vi har ställt väckarklockan på strax efter fem. Inte precis i svinottan utan lite mer så där lagom för att kunna få en hyfsat fin morgon vid havet. Vi har bestämt oss för att köra till en liten vik som heter Glassvik beläget mellan Halmstad och Falkenberg. Min fru hade varit där på en fotokurs i höstas. Vid det tillfället gällde det långa slutartider. Tyvärr blåste och regnade det lite för mycket för att det skulle vara trivsamt den gången, men områdets karaktär med mycket klippor och stenar fastnade i minnet och vi sa att det kunde vara en plats att återvända till för att på nytt pröva lite långa slutartider vid något tillfälle. 

Det var nästan helt stilla och kanske skulle det behövts någon liten vindpust för att ge ett mer spännande samspel mellan vattnet och klipporna. Samtidigt passade det ganska bra för mig att kunna testa kombinationen fokusstackning och långa slutartider. Jag brukar ofta använda mig av båda teknikerna, men har aldrig kombinerat dem. Jag vet inte om jag tycker att det var så lyckat att kombinera dem. Det kan hända att det under vissa förutsättningar kan vara intressant att göra det, men den här gången är jag dock lite tveksam. Samtidigt har man aldrig prövat så vet man inte och en gång är ingen gång. Det är bara att fortsätta undersöka och utforska. 

#2

#3

#4

#5

Oavsett vilket är det glädjande att kunna vara ute i naturen igen. Därför avslutar jag med ett porträtt på undertecknad.

TheInvisibleJackal

Ett vitt hav

Vitsippor vart än ögat ser. Själen tar glädjeskutt av all denna fröjd. 

Den här första helgen i maj har jag och min fru varit ute och fotograferat både morgon och eftermiddag. Vi har återigen kört norrut denna lördag eftermiddag. Den här gången mot Falkenbergshållet. Vi har kört till ett naturreservat som heter Bengtesgårds äng. En av fotoklubbens medlemmar var där helgen före och tipsade om reservatet. Förutom fina gamla ekar och hasselbuskar fanns det en rent otrolig mängd vitsippor.  Det är första gången vi är här och redan nu känner vi att vi måste åka hit fler gånger.

Min fru fotar framförallt makro vilket innebär att hon oftast blir liggande på backen någonstans med ögat fäst vid sökaren under längre stunder. Jag vet av erfarenhet att det sällan blir några längre promenader då. Det hinns liksom inte med. Det gjorde det inte nu heller. Kanske gick vi totalt 500 meter. Detta innebär att det för min egen del är helt ofarligt att ta med den stora ryggsäcken. Jag har stuvat om och donat i den så det som finns i den är både lättåtkomligt och relevant för vad jag ska fotografera. Då min frus makrofotograferande tar sin tid kan jag också ta min lilla tid med att byta objektiv och testa olika vinklar i lugn och ro. Trevlig och lite mer långsam fotografering.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

TheInvisibleJackal