Ängarna

Detta är mitt första inlägg på ett tag. Jag har snart varit sjukskriven i två veckor. Fick influensa och låg med hög feber, frossa och värk i leder i nästan en vecka. Har så sakteliga börjat återhämta mig och ska jobba igen på måndag är tanken. Jag kan inte minnas när jag var så kass senast. Jag har inte mäktat med att varken läsa eller Netflixa än mindre att vara på FS. Fick Jonas Classons fina bok om lappugglor bara någon dag före influensan bröt ut. Har bara orkat bläddra lite i den.

Förr om åren kunde jag nästan känna hur det ibland kunde värka i kroppen av längtan att få sitta i gömslet vid Trönninge ängar. Nu vet jag inte riktigt vad jag känner. Nostalgi? Vemod över en svunnen tid som inte kommer åter? Kanske det. Jag spenderar allt mindre tid vid ängarna och min längtan dit har falnat. Ändå tog jag mig dit än en gång. Vad för förhoppningar jag närde minns jag inte längre. Jag satte mig således i gömslet utan några större förväntningar.

#2

#3

De honfärgade brushanarna jag sett tidigare i höst var kvar såg det ut som.

#4

#5

En brun kärrhök uppenbarade sig och fick lite fart på änder och brushanar en stund.

#6

#7

Starrmosaikslända.

#8

Grönbena.

#9

Plötsligt fångar mitt öga en rörelse vid starren nedanför gömslet. En gulära pickar runt där efter något ätbart.

#10

Första gången jag fotade gulärla för snart sju år sedan upplevde jag en euforisk stämning. Jag kan inte säga att samma känslor infinner sig denna gång. Gulärlor tillhör förvisso alltjämt en av favoriterna. Det är inte arten i sig som dämpar mina glädjeyttringar snarare är det platsen såsom den har blivit. Att sitta i gömslet innebär inte längre att ängarna ligger öppen framför objektivet snarare är det så att det har skett en förskjutning av var de olika fåglarna väljer att rasta. De högra delen ängarna sett från gömslet ter sig  allt tommare. Från den vänstra delen syns fåglar, men de har börjat dra sig allt längre bort. Ut till de öar som skapats och andra platser. Vad är det som har skett? En tydlig förändring som skett är den plattform som anlagts på vallen som löper fram till gömslet. Tidigare var det praxis att inte gå upp på vallen för att inte störa fågellivet. Nu kan kryssarna ogenerat klampa upp till denna nya plattformen och leta nya kryss. Och inte bara det, gången upp är så pass bred att den inte utgör något större hinder att ta sig upp och ha barnkalas eller varför inte grilla lite. Under tiden flyr fåglarna. Vad gör väl det? Ett kryss är ett kryss även om det flyger bort.

#11

Det blev lite gnälligt det här inlägget. Det beror säkert på den besvikelse jag känner över ängarnas utveckling. Den stora frågan är dock om jag kommer att även i fortsättningen att besöka ängarna. Jag vet ärligt talat inte. Troligtvis men inte alls så ofta längre. Det blir nog inget mer besök i år i alla fall.

TheInvisibleJackal

Hägerbonanza

Augusti vid ängarna brukar betyda besök av sträckande vadare. Stora flockar med honfärgade brushanar rastar gärna här, men även andra vadare. I flocken av brushanar ovan syns överst i högra hörnet de isländska rödspovarna som har valt att stanna till några dagar vid Trönninge ängar den här tiden.

#2

Vadarflockar är alltid trevliga att fotografera. Deras ofta mycket synkrona flykt är som en dans över spegelblanka golv.  En lufthavets balett.

#3

Vadare i all ära, men jag hade tagit mig till ängarna den här morgonen för att det tidigare i veckan har hållit till fem stycken ägretthägrar på området. Och med lite tur  kunde kanske någon av dem vara kvar. Till en början är endast deras grå kusiner på plats, men så kommer en ägrett inflygande för landning.

#4

#5

Och landar skapligt nära.

#6

Strax kommer en till, som går ner lite längre bort.

#7

För där finns kompisarna.

#8

Eller om det är det bästa fiskestället. Trångt är det i vilket fall om saligheten.

#9

En havsörn kommer insvepande och sätter lite fart på flygmuskelaturen hos en annan bevingad gäst på ängarna.

#10

Fast istället för att sätta klorna i något går örnen ner för landning i gräset på andra sidan den öppna vattenspegling. Sitter där ett tag och blänger innan den stiger väders igen.

#11

Den isländska rödspoven fortsätter att lägga näbben i blöt.

#12

liksom brushanarna.

#13

#14

Även en grönbena vågar sig fram igen.

#15

TheInvisibleJackal

Öland XII - Möckelmossen

Midsommarafton. Vad ska man hitta på då tro? Hoppa runt som en amfibie runt en gigantisk fallossymbol? Vi körde ut på Stora Alvaret och Möckelmossen istället. Alltid finns det något där som kan vara intressant. Vägen ut till mossen har en och bred och fin gång på ett ställe där troligen står en del vatten vissa tider om året.

#2

Sankt Pers Nycklar.

Vi hittade en nästan överblommad Sankt Pers Nyckel.

#3

Och den här lilla trebladiga blomman som är så liten man i princip missar den. Ingen av arterna som jag hittar i floran passar in. Det kan mycket väl vara så att den tappat tre kronblad.

#4

En bit ute på alvaret möts vi av en kalkstensmur. Med ett friskt vågat skutt är vi ledigt över,

#5

#6

men så får jag syn på en ung stenskvätta på muren.

Stenskvätta.

Jag har kameran med telezoomen framme och går sakta närmare. Stannar. Tar några bilder. Står stilla en stund. Går sakta framåt några steg. Stannar...

#7

Stenskvätta.

#8

Stenskvätta.

#9

Stenskvätta.

Nu är jag så pass nära att jag inte vågar gå mycket närmare. Jag lutar mig försiktigt över muren och tar en bild av de nu två unga stenskvättorna.

#10

Stenskvätta.

Jag får en ingivelse att huka mig ner och knägående ta mig lite framåt för att ta en bild underifrån av stenskvättan.

#11

Efter det tar vi spången tillbaka till parkeringen. Längre än så kom vi inte. Själva Möckelmossen får vänta till en annan gång.

#12

Törnskata.

Nästan framme vid parkeringen sitter det en Törnskata i ett träd. En trevlig avslutning på besöket vid Möckelmossen.

TheInvisibleJackal

Öland VII - Är det Alvar?

Åter till norra Öland och den här gången till Byxelkrok och Neptuni åkrar. Vi hade förra året sett alla vissnade blomställningar med blåeld vid Neptuni åkrar och tänkte att här kan det bli riktigt läckra bilder med den blommande blåelden och den vita stenarna som ligger runt dem. Hade säkert kunnat bli fint om det bara blommat. Nu var det lite dåligt på den fronten. 

#2

#3

Salepsrot.

Vi hade cyklarna med oss och begav oss istället ut för att leta efter en liten bit alvar strax söder om Byxelkrok. Den här lilla alvarmarken ska vara en säker växtplats för orkidén - salepsrot. Det stämde bra. När vi väl lokaliserat alvaret hittade vi princip omgående flera bestånd med salepsrot.

#4

Salepsrot.

#5

Salepsrot.

#6

Salepsrot med tillfällig gäst.

#7

Liggande så låg det nästan bara gick utan att gå i bitar fick jag några bilder på den här larven av mindre bastardsvärmare.

#8

Salepsrot.

#9

Inte blott levande örter fångade mitt intresse på alvaret.

#10

Salepsrot och darrgräs.

#11

I anslutning till alvaret gick en liten grusväg. Tog man sig in på den, öppnade sig en hagmark med flera fina ekar.

#12

#13

#14

Även här växte det en och annan salepsrot. Ibland på lite oväntade ställen.

#15

Här fann vi även grönvit nattviol.

#16

Ett rådjur undrade vi var för ena som kröp runt i markerna. Orkidéer och rådjur med samma objektiv. En telezoom är användbar till mycket.

#17

Ganska så belåtna med dagen hitintills letade vi upp en plats att sätta oss och inta lunchen. Mittemot Tokenäs camping hittade vi den här lilla viken att ha som utsikt vid lunchen.

#18

Där fanns också en fyr. En lagom hög fyr som till om med jag med min höjdrädsla vågade mig på att gå upp i djärvt blicka ut över nejden.

Efter lunchen skulle vi fortsätta söderut inriktade på ormbunkar eller någon slags bräken egentligen är kanske riktigare att säga.

TheInvisibleJackal

En slags prolog

De första dagarna i juni 2018 hade jag bokat in mig på ett vandrarhem på södra Öland. Äntligen skulle jag ägna mig ett par dagar åt bara fågelfotografering. Något jag försökt få tillstånd ett tag. Annat hade kommit i vägen. 

På något sätt kan dessa junidagar vara en slags prolog till min och min frus senare Ölandsbesök. Vi har kommit att besöka Öland tre år på raken. Under olika tider på sommaren har det visat sig. Och faktum är vi kommer att återvända även nästa år.

Under många år har Öland framstått som ett eldorado av fåglar för mig. I varje fall har sinnebilden av Öland för mig varit så. I böcker jag läst o s v. För trots att jag haft förhållandevis nära. Ett par timmars bilfärd, har det av outgrundliga anledningar inte blivit av i någon större utsträckning att jag har kommit att besöka ön mer än vid högst ett par tillfällen genom åren. Första besöket var som tioåring 1974, då Ölandsbron var tämligen ny till mina föräldrars förtjusning. De hade tidigare bara tagit färja till ön. Att smidigt komma till ön medelst en bro var mycket trevligt i deras ögon, vilket har fått mina mor att varje gång min fru och jag har bestämt oss för att åka till Öland de senaste åren att undra:

"Ni tar väl bron?"

Det till synes självklara behöver inte vara självklart. Och det är kanske så man ska betrakta den här resan. Jag förväntade mig ett smörgåsbord av kanske inte  stekta sparvar som kommer flygande, men nära nog. Jag förväntade mig en artrikedom utöver det jag normalt har chans till. Det blev inte så. Mycket beroende på den värmebölja som rådde. Som  ni alla säkert minns var sommaren 2018 en av de varmaste. Med temperaturer över 30 grader i veckor. Temperaturrekord slogs till höger och vänster, skogsbränder härjade på flertal ställen.

När jag var på Öland i juni 2018 kom temperaturen snabbt upp i dessa  30 grader eller mer. Jag orkade p g a värmen helt enkelt inte att utnyttja tiden jag hade till buds. De blev bara några få timmar på morgonen som det var någorlunda drägligt ute.

Den första platsen jag besökte var i alla fall Ottenby. Det är därifrån bilderna på ladusvalorna och den större strandpiparen är tagna.

#2

#3

#4

#5

#6

Den andra dagen begav jag mig till Beijershamn. Det skulle vara en plats med chans till bilder på olika vadare. Eftersom det var första gången jag var där hade jag inga förväntningar. Efter ha fotograferat en rödbena som satt i gammalt dött träd kom jag i samspråk med en gammal man som undrade likt man undrat sedan Homeros dagar - Vem var jag?, Var kom jag ifrån och vart var jag på väg? Efter att ha utbytt våra berättelser kom vi att prata om Beijershamn. Han sa att var sorgen. Han hade aldrig, under mer än 50 år, sett strandlinjen så långt ut. Och den var verkligen långt ut. Närmare 70 - 80 meter ut, mer ändå på sina ställen. Hela våren hade varit ovanligt torr berättade han. I vanliga fall går strandlinjen bara några meter ifrån där vi var. Man kan i princip sätta sig ner och se den ena fågeln efter den andra spatsera runt alldeles framför fötterna på en vanligtvis. Han var sorgsen eftersom han kände på sig att det skulle bli en varm sommar och han var orolig för hur fåglarna skulle lyckas med sina häckningar. Han var också orolig för framtiden med klimatförändringarna.

Det var ett trevligt samtal även om det vädrades en del dystra farhågor inför framtiden. 

#7

Större strandpipare.

#8

Snatterand.

#9

Knölsvan.

Nu skulle man kunna tro att jag att med den tämligen magra utdelningen gav Öland båten för all framtid, men jag hade fastnat för det landskap jag såg. Jag kom under dessa dagar att visserligen endast att vistas i en liten del av den södra delen, men det var något i det jag såg som drog och lockade. Väl hemma igen diskuterade min fru och jag fram och tillbaka och bestämde oss för att återse ön vi tillbringade vår första semester på med vårt första gemensamma boende - ett tremannatält. Därefter ha det blivit ett besök varje sommar till Öland. Därför kan också denna resa 2018 utgöra en slags prolog till de senare resor som vi har gjort till ön.

I ett antal inlägg framöver kommer jag att visa bilder och berätta om vår senaste vistelse på Öland sommaren 2021.

TheInvisibleJackal