Viltsafari i Esmared

Efter att ha fotograferat vildsvin tidigare på kvällen hade jag fått blodad tand. Jag ville ha mer. Och jag visste en tur som skulle kunna ge mig mer. Kanske inte direkt vildsvin, men mycket väl rådjur och kanske även älg. Jag lämnade således de numera frånvarande vildsvinen på fältet och cyklade hem. Packade in i bilen. Det mesta var packat sedan tidigare. Jag kompletterade med lite fika och handkikaren. Den är bra att med sig på sådan här turer.

#2

Efter de inledande tranorna dök det inte upp någonting förrän jag fick syn på den här haren som satt och gottade sig i kvällssolen.

#3

Jag gjorde även av annan beskärning av bilden på haren. Fast jag tycker nog ändå bättre om den första där haren mer blir en del av miljön.

#4

Strax efter haren kom den första råbocken gående på ett fält. Han lämnade mig inte utan uppsikt.

#5

I skogsbryn stod en råget och följde mina förehavanden. Slutarljudet på kameran låter som om jag använder ett äldre automatvapen även i det så kallade tysta läget.

#6

#7

#8

Alla djur på turen vad dock icke av de vilda slaget. De injagade ändå mer skräck i mig. Som tur var de inhägnade.

#9

När mörkret hade blivit så pass att det började blir svårt att urskilja saker och ting fick jag syn en trio med dovhjortar. En av dem ville ställa upp på bild medan de andra drog till skogs direkt när jag stannade bilen.

#10

När det blir mörkare vågar sig också en älg sig ut ur skogen.

#11

Ett sista rådjur blev den också innan det blev för mörkt.

TheInvisibleJackal

Vildsvin igen

Det är maj och är ensamme herre på täppan då min fru befinner sig på konferens i Istanbul. Vädret är behagligt och jag använder mig av min cykel till och från jobbet. Jag har under någon tid lagt märke till att de vildsvin som jag tidigare fotograferat på den här platsen brukat komma ut på fältet någon gång runt sex, halv sju på kvällen. De har varit tämligen pålitliga i det avseendet. Därför tog jag den här kvällen och cyklade till fältet med båda kamerorna för att förhoppningsvis kunna få lite bilder.

#2

Jodå, svinen var där. Inom tidsramen. 

#3

De bökade runt lite en stund och försvann sedan in i den högre växtligheten. Jag väntade någon timme, men de dök aldrig upp igen.

TheInvisibleJackal

Återbesök

En helg i slutet av april ett par veckor efter vårt förra besök hos mina föräldrar åkte vi dit igen för att hjälpa dem med lite olika saker. Precis som förra gången ville de ut och åka en sväng på landet för att se om de kunde få syn på några djur. Det var bara två veckor sedan sist, men under de här två veckorna hade mängden synliga djur minskat betydligt. Vilket det gör i regel ju grönare det blir ute. Det dröjde därför innan något syntes till och det var en ensam trana på ett fält.

#2

De första rådjuren stod en bit bort. De lyssnade efter det regelbundna ljudet som inte verkade komma ifrån en bössa.

#3

På nytt fält kom två rådjur gående tämligen nära. Jag hade vevat ner rutan sedan tidigare och var så att säga beredd. Rådjuren brydde sig inte nämnvärt om bilen verkade det som. 

#4

En bit därifrån på ett angränsade fält stod några rådjur vid ett stängsel. De hade full koll på oss. Stängslet var rätt högt och jag undrade vad de skulle göra. Klarade de att hoppa så högt? Eller skulle de gå längs med stängslet? Var gräset verkligen grönare på andra sidan att det var värt att ta sig dit?

#5

De visste inte heller riktigt vad det verkade.

#6

Elegant löste de problemet genom att ta sig mellan stängseltrådarna.

#7

Gräset var bättre här.

#8

Det sista rådjuret på rundan stod ensam och betade med den skyddande skogen tätt inpå.

TheInvisibleJackal

På landet i Småland

Rådjur

Vi var uppe och firade påsken i år hos mina föräldrar i Småland. De undrade om vi var intresserade av följa med på liten biltur. De har några rundor de brukar köra emellanåt för att se om de kan få syn på några djur. Det är mamma som ser dem först. Pappa är inte lika intresserad, men han gillar att köra bil och titta på olika små torp och gårdar.

"Där bodde Fridolf. Han var först med köpa traktor. En grå Ferguson tror jag det var.  Eller kanske blå? Han tyckte i varje fall att traktorn var rasandes grann så han nändes inte köra med den till en början. Hästen fick duga ett tag till, men så blev den dålig och slaktaren fick komma. Då började han använda Fergusonen".

#2

Rådjur

Det hade ryktats om en tur på landet för titta efter djur så jag hade mig telet också. Mamma ser inte lika bra längre. Ibland är det en sten och ibland är ett rådjur.

#3

Fälthare

#4

Rådjur

#5

Rådjur

Det är mycket rådjur på fälten den här kvällen. På ett fält kan jag räkna till nio stycken.

#7

Trana och rådjur

Tranor ser vi vandra omkring i par lite här och var. Flera av dem häckar troligen på Store Mosse, som inte ligger speciellt långt bort. I tonåren brukade jag och en kompis cykla dit. 

#8

Trana

#9

Rådjur

TheInvisibleJackal

Sålt kameran?

Föga anade jag att det skulle dröja ett halvår tills jag återigen la ut ett inlägg här på FS. Hade jag sålt kameran och börja samla frimärken istället för att fotografera kanske någon har undrat. Riktigt så illa har det inte varit, men det tog drygt tre månader från mitt förra inlägg tills jag tog i min kamera igen. Orsaken var jag fick en rejäl  inflammation i en tarmficka veckan före jul. En inflammation, som jag först nu är fri från enligt de senaste provresultaten.  

Det har varit en jobbig tid. Jag kunde tidvis knappt äta något utan att få ont. Kilona rasade. Rasade för mycket. Trivselkilona försvann, vilket inte var helt fel, men när vågen började röra sig under min matchvikt lite mer och mer för varje gång jag ställde mig på den, var det inte lika trivsamt. Skonkosten på mosad banan och vaniljyoghurt, tunna soppor, kvarg och rivet äpple  samt en och annan smoothie på blåbärsbas förslog inte att ge mig tillräcklig näring. Jag orkade jobba, men inte mycket mer. Jag blev ordinerad näringsdrycker och efter någon tid började vågen peka uppåt igen. Under långt tid har jag sakta åter börjat kunna äta alltmer vanlig mat. 

I samma veva som jag hade den här inflammation fick jag även ljumskbråck. Efter att blivit remitterad till kirurgmottagningen väntar jag sedan ett tag på en operation. Jag kan inte säga att jag har haft några större besvär med mitt ljumskbråck mer än det emellanåt känts lite obehagligt och att jag har lite svårt att ta på mig strumpor och knyta mina skor lite då och då.

Framtill dess att jag träffade läkaren på kirurgen trodde jag att jag måste var ytterst försiktig och inte lyfta något tungt d v s inget alls över ett kilo. Jag frågade läkaren om det här med att lyfta tunga saker och berättade om mitt fotograferade. Att min kameraryggsäck väger sina modiga tio kilo med allt. Jag ville veta att ljumskbråcket inte skulle hindra mig från att göra det jag tycker om att göra - vara ute i naturen och fotografera. Det skulle inte vara någon fara sa han att lyfta och bära den.

Nu tog jag inte och packade ryggsäcken full och gav mig utan på en hygglig tremila vandring i skog och mark. Till det hade jag inte energi till, men tanken. Bara tanken på att det var möjligt för mig att kunna fotografera igen gav mig kraft och envist tålamod. Precis det som krävdes för att livet på rätt köl igen.

#2

Jag körde för det mesta bil jobbet under den här tiden. Någon gång i emellanåt tog jag bussen. Tyvärr är det betydligt billigare och många gånger smidigare att ta bilen än bussen. I normala fall hade jag nu i mars redan varit gång och cyklat sedan länge. Cyklar i princip året runt annars med undantag för den korta perioden runt nyår och början på januari då det många gånger är snorhalt på cykelvägarna. De senaste tre månaderna har jag dock kunnat cyklat till och från jobbet. Väldigt skönt att kunna göra det igen. 

Det är nästan exakt i mitten av mars när jag sitter i bilen på väg hem. Vårdagjämningen står för dörren. Jag kör från jobbet. Den gamla vanliga vägen. Strax efter en s k energiskog ligger ett öppet fält. Där en bit ut ser jag fyra halvstora mörka skepnader. Först kan jag inte riktigt greppa vad det är. Det är inte rådjur. De är inte så kraftiga och mörka.  De är för små för att vara älgar. Afrikanska bufflar tänker jag, men inte heller rätt storlek. Anfäkta och anamma slår det mig - det är vildsvin!

#3

Att det finns vildsvin i mitt närområde vet jag sedan tidigare. Vi har vid två tillfällen haft besök av dem i trädgården och i vintras såg jag deras spår gå förbi vår brevlåda och fortsätta gatan bortåt.

Jag körde hem med en enda tanke i huvudet. Jag måste fotografera dem. Jag måste. Men med vad? Läkaren hade sagt att det var ok för mig att ta min 10-kilos kameraryggsäck, men jag kände mig osäker. Tänk om jag gjorde något dumt. Jag tog en liten ryggsäck och la endast i min lilla kamera och min telezoom. Skulle kanske ha haft kikaren också. Tänkte inte ens på den i hasten. Det fick räcka så här första gången jag mig ut för att fotografera igen.

Och hur skulle jag kunna komma nära dem utan utsätta mig själv för någon slags risk. Vildsvin sägs vara snarstrukna, i varje emot hundägare hade jag läst. Tanken på att ta bilen ner och ställa den någonstans för att gå fram till platsen på cykelvägen som går förbi fältet övergav jag snabbt. Det skulle nästan vara lika långt att gå från bilen som det skulle vara att gå hemifrån huset. Det fick bli cykeln. 

#4

När jag kom till fältet syntes inga vildsvin till. Attans, attans tänkte jag. Jag var inte snabb nog. De har försvunnit från platsen. Jag väntar otåligt en halvtimme eller trekvart och sedan bestämmer jag mig för att cykla hemåt. Dagarna har blivit ljusare och ljusare för var dag sedan nyår, men kvällen kommer ändå väl snabbt. Det är trots ännu bara mitten av mars. Snart är det för mörkt. 

Jag vill ändå inte ge tappt. Jag har  ändå lagt ner en del av den energi jag har i det här äventyret. Jag bestämmer mig för att sakta cykla runt området i vilket fältet är en del av. När jag kommer återigen till fältet ser jag ett vildsvin ute på fältet och två som håller på och bökar i kanten av det. Avstånden är långa och jag vet att jag kommer att behöva beskära bilderna en del för att få ut något av dem. Det är ok. Jag har fått möjlighet att fota vildsvin. Det är tillräckligt.

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

Efter att stått på cykelvägen och fotograferat vildsvinen en stund hör jag hur det prasslar till närmare platsen där jag står. I kanten av energiskogen rör sig ett vildsvin.

#13

#14

Till och med två. Tänker de ge sig ut på fältet de också? Nej, det verkar inte så. De är fullt nöjda med vad de finner där de där. Jag är nöjd jag med. Det blev en lyckad första fototur, även om det så säga bara var runt knuten. 

Sedan denna tur har jag hunnit med en hel del små turer. Bilderna från dessa kommer jag att framledes att lägga ut här. Lite pö om pö. För ska sanningen fram har jag först och främst varit ute och fotograferat och inte lagt lika mycket tid på bildbehandlandet och ligger därför lite efter med det, men det ska det bli ändring på.

Det är gott att vara tillbaka.

Må minneskorten vara med er på fototurerna!

TheInvisibleJackal