Årets fulaste tid är nu ?

Den här tiden på året, har jag hitintills under de nu snart fem år som jag har fotograferat brukat lägga undan kameran för att det oftast är så otroligt fult ute. November till mitten av mars är den tiden på året då jag upplever som den absolut mest icke-inspirerande fotografiska perioden. Jag bor på västkusten och den här tiden på året är dagarna allt som oftast en jämngrå smet. Det tär på sinnet allt detta gråa. De stackars få dagar som vädret är tjänligt för fotograferande är lätträknade och dessutom jobbar jag troligast också vid dessa stackars tillfällen. Istället för att fotografera har jag ägnat mig åt att arbeta med tidigare tagna bilder, eftersom jag oftast inte har hunnit med det tidigare, men i år  har jag inte några tidigare bilder att jobba med. Jag är ikapp. Disciplinerat arbete har gjort att jag är ikapp. Helt plötsligt känner jag att på något sätt ändå måste ut och fotografera. Jag bara måste ha några bilder att arbeta med. Det är som om hela mitt jag på något märkligt sätt kräver det. Det går inte att hålla sig undan. De bilder jag tar har inget alls med det jag vanligtvis brukar fotografera  d v s fåglar, vilda djur och landskap. Och det känns helt ok, rent av spännande att gå på upptäcktsfärd i sin egen fantasi och kreativitet. De bilder som växer fram är helt oväntade. Kanske fanns de där tidigare också, bara det att jag märkte dem inte.

En bild tagen en dimmig morgon vid en av barndomens badsjöar. Jag har inte varit nere vid den sjön på minst 30 år. Jag tror inte bojen fanns där då när  jag brukade bada där under andra hälften av 70-talet. Men att det låg där ute i det stilla vattnet i dimman gjorde den på något sätt inte bara viktlös utan även tidlös, som om den alltid legat där stilla innesluten i sitt eget vara. 

Egentligen var jag på jakt efter tallbitar att fotografera, men de bärträd som finns inom promenadavstånd  lyste med sin frånvaro av tallbitar bland sina bärbehängda grenar. Jag går förbi den lilla dammen och ser på vassen som växer där i kanten. Ser på virrvarret, oredan.

Träd har alltid fascinerat mig. Påverkat min fantasi och givit mig bilder som egentligen inte finns, men som är där ändå. Opåverkbara.  Speciellt i mörker då synen måste ta hjälp av känslor födda ur just fantasin. Ibland blir de bara mjuka böjningar i rummet och ibland till något vasst odefinierbart olustigt. Är det skräcken för det mörka? Det dolda? Det förborgade? 

Det konturlösa oskarpa som för om åren fick mig att hasta förbi och längta efter tydlighet och skärpa får mig nu att stanna upp och känna istället för att se. Det är ett annat sinne som aktiveras och betraktar scenen. Jag frågar mig - när blir en bild en bild? Är det i kamerans sökare? Hemma framför datorskärmen? Eller fanns den djupt där nere i undermedvetna och väntade på att bli funnen?

Det är i skogen det osedda gömmer sig för våra ögon. Det undkommer dock inte vår fantasi. 

Det är märkligt denna svärta som träder fram utan att jag egentligen förstår varför. Samtidigt  behöver jag inte förstå den. Det räcker att jag bejakar den och gör den till min. En bundsförvant i bildskapandet.

Jag prövar ICM och  vardagsbjörken får nytt liv. Att försöka se bortom det omedelbara lär mig att det finns bilder bakom bilderna. Det gäller bara att våga nysta i trådarna och lita på det som träder fram ur skuggorna. Stå för det. 

Ibland bryter den gömda bilden helt med den vanliga verkligheten och skapar en ny och mer skimrande overklighet. 

Jag ser nu fram emot en period av ett bildskapande jag inte visst fanns mig tillgänglig. 

TheInvisibleJackal

Musikbild - Bildmusik

Förra onsdagen träffades jag och några andra medlemmar i Fotoklubben för att visa våra bilder på temat musik. Att tolka ett kreativt uttryck till ett annat. Vi skulle ha med oss max tre bilder som på något illustrerade ett musikstycke, ett album, en artist eller grupp. Under själva visningen tittade vi först på bilderna utan den som hade tagit dem berättade eller så något. Vi skulle försöka oss på att gissa utifrån vad vi tyckte bilderna vad för musik som fotografen att hade haft i åtanke när bilden togs. Detta var ömsom väldigt lätt och ömsom betydligt svårare beroende på vilka musikaliska preferenser fotografen ifråga har och hur pass stort musikintresse vi som betraktare har.

Efter att tittat på alla bilder en första gång tittade vi på bilderna en andra gång. Nu skulle de som tagit bilderna berätta mer om vilken musik som bilderna var tänkt att illustrera. Det var rätt spännande att höra hur tankegångarna gått.

Detta är de tre bilder jag hade med mig. 

Bild 1.

Bild 2.

Bild 3.

Den första bilden är mitt sätt att tolka låten "Gone With the Dogs" från 1978 av Sonic's Rendezvous Band. Den Sonic som åsyftas är såklart Fred "Sonic" Smith från MC5. Jag har tolkat låttiteln bokstavligt d v s den direktöversättning- "borta med hundarna" och inte "förlora förståndet", som är den egentliga tolkningen av begreppet "Gone With the Dogs". 

Bilden är tagen i Köpenhamn i somras. Den är konverterad till svartvitt i LR. Jag har lagt på extra korn och ljusat upp hörnen för att ge ett intryck av det som utspelar sig i bilden - mannen som försvinner med sin hund längs promenadvägen in i bland träden - är något som skett för länge sedan.

Bild nummer två är kanske den lättaste att musikaliskt härleda. Det är min tolkning av bluesklassikern "Dust My Broom" inspelad 1952 av Elmore James. Robert Johnson gjorde visserligen en inspelning av den vid mitten av 30-talet, men jag skulle tro att Elmore James  version är den mer kända och mer spelade. Flera namn har gjort covers genom åren - ZZ Top, Canned Heat, Fleetwood Mac (när Peter Green ännu var vid sina sinnens fulla bruk) för att bara nämna några.

Jag visste att jag ville ha med en "traditionell" sopkvast med på bilden. Efter lite googlande fann jag ett ställe som sålde den här typen av kvastar. Miljön skulle vara slottet i stan. Jag ville placera kvasten vid ingången till borggården och ta en bild där man såg både kvasten och borggården. Även den här bilden konverterade även den här bilden till svartvitt i LR, la på ett visst mått av korn, mörkade ner den rejält på olika sätt och målade fram exponeringen på kvasten och några löv som jag la dit. Jag ville lyfta fram kvasten så att fångade betraktarens blick utan att för den skull ta över eller dominera bilden. Det blev ett antal bilder innan jag fann den komposition jag var ute efter. Jag tänkte på den danske konstnären Eckersbergs uppmaning till sina elever i arkitekturmåleri att de skulle försöka se bortom den givna kompositionen och hitta det där andra som inte syns på en gång.

Min tredje och sista är min tolkning av "The Train Kept A Rollin'" med  Yardbirds. Även den här finns i olika versioner. De tidigaste från 50-talets början, men de har mer en touch av country och förmedlar inte så mycket tågkänsla. Anledningen till att jag valde just Yardbirds version är att det är mer ruffigare version som skapar en större tågkänsla och dessutom Jimmy Pages helt underbara fotarbete - https://youtu.be/0y078n95ApA 

Vad jag behövde här var alltså ett gammaldags ånglok med rök bolmande ur skorstenen. I slutet av sommaren 2018 råkade jag befinna mig på tågdagarna i Landeryd. Det blev inte många foton tagna den gången, men ett av dem visade sig vara perfekt för illustrera "The Train Kept A Rollin'". Jag konverterade även den här till svartvitt i LR, la på en del korn, mörkade ner och målade fram exponeringen på lokets front och delar av den bolmande röken. Tre lyktstolpar som jag tyckte störde helhetsintrycket och den känsla som jag var ute efter tog jag bort i PS.

Det här sättet att kombinera två av mina stora intressen var väldigt stimulerande och jag kommer när förhållande är de rätta att försöka tolka fler musikstycken. Jag känner att har man bara öppnat dörren till den här typen av bildskapande så ramlar bokstavligen kompositionsidéerna över en. På en kort lunchpromenad häromdagen dök fyra nya idéer upp bara genom att jag lät mina sinnen vara helt öppna att ta in allt möjligt. Föremål som jag tidigare oftast bara ignorerat blev frön till bildmässiga tolkningar av musik. Riktigt häftig.

TheInvisibleJackal

Limbo

Ibland går tiden bara fortare än vad man hinner med att registrera och ibland släpar den sig fram. På något sätt tycks tiden för mig gå fortare under de dagar, de tider på året när det finns ljus och färger i naturen. Nu råkar jag bo i gränsområdet mellan den klassiska västkusten och södra delen av Sverige. Detta innebär att perioden november till mars är som en stor grå, regntung vadmalsfilt. Den ligger tung över landskapet. Den stänger ute allt ljus. Kväver färgerna. Färgerna som trots allt finns är urblekta och blaskiga. Tvådimensionella. Trista. Allt är bara grått. M a o självmördarnas alldeles egna årstid. Det är svårt. Ytterst svårt att finna motiv värda att fotografera. Jag läser Lars Norén för att muntra upp mig själv till att ändock ge mig ut och försöka fotografera. För som det så klämkäckt uttrycks - Det finns ingen dåligt fotoväder. Således beger jag mig ut i naturen eftersom det är den som är mitt huvudsakliga motiv. Men; och det är ett stort men, jag finner ingen inspiration. Det blir inga bilder. Jag tar bilder, som jag senare i stort sett slänger varenda en av. De gånger då trots allt stänk av solsken infinner sig på tider då jag dessutom händelsevis råkar vara ledig och kan utnyttja dem är att likna vid ökenvandrarens glädje över att för en gångs skull finna en äkta oas att släcka sin törst vid. Med åren har jag dock lärt mig att acceptera att året består till en fjärdedel av genuint fulväder i mitt hörn av världen. Det är under den perioden jag försöker jobba ifatt med bildbehandlingen. Försöker lära mig mer av inte bara den rent bildbehandlingstekniska biten utan även av den  kompostionella. Jag känner mig långt ifrån fullärd och lär väl aldrig heller aldrig bli det och det är just där som lockelsen, det euforiska ligger i att fotografera för mig. Tankar jag får under bildbehandlingsprocessen försöker jag ta med mig ut och ha i bakhuvudet när tittar genom sökaren på motivet. Tryck nu inte bara ner avtryckaren per automatik utan försök att se hela bilden och inte bara motivet innan du trycker av. Ett medvetet avtryck. Detta gör att jag på så sätt och säkert med rätta tar färre bilder än vad kanske gjorde vid liknade situationer tidigare. Det är faktiskt en rätt härlig process i fotograferandet. 

Jag har under en väldig lång tid arbetat med behandlingen av de bilder jag fick med mig hem ifrån en otrolig fotosafariresa till Kenya hösten 2017. Mycket annat har fått stryka på foten bl a den här bloggen. Det har varit nödvändigt och samtidigt väldigt roligt. Jag har återupplivat min närvaro på Instagram, blivit mer aktiv i de Facebook-grupper där jag är medlem. Framförallt då Nordiska Fotoklubben. Jag har haft med bilder på en samutställning som den lokala fotoklubben arrangerat för oss medlemmar. Jag och min fru har visat bilder och berättat om vår resa till Kenya för fotoklubben. Närmast står en bildvisning för mina kollegor på jobbet i slutet av februari och mot slutet av mars kommer jag ha min första egna utställning. Därefter vet jag inte. Jag vet bara att jag visste att jag inte ville låta mina bilder från Kenya hamna i ett dött bildarkiv, som jag bara tittar tillbaka i för att hålla minnen från Kenya vid liv. Troligen blir det mer, jag är bara inte på det klara med vad än.

Allt har lett till att det först nu som jag börjat arbeta med bilder, som det är över ett år sedan jag tog. Bilder som jag delvis glömt bort att jag tagit. Ganska så nyttigt faktiskt för bilder som jag tyckte bäst om då jag laddade in dem Lightroom och betygsatte där är nödvändigtvis inte de bilder som jag nu ett år senare fortfarande tycker bäst om. Andra bilder som jag först inte tänkte lika mycket om har tagit ett kliv framåt eller bakåt. Mycket spännande.

En av de saker som jag ska försöka hålla igång bättre än vad gjort under hela 2018 faktiskt är den här bloggen. Jag kan inte lova dyrt och heligt att jag med en klart regelbunden frekvens kommer att göra nya inlägg. Inläggen kommer att vara oregelbundet regelbundna. En del inlägg kommer att vara textbemängda och åter andra inte.

De första bilderna som jag lägger ut kommer ifrån november 2017. Då var jag och min fru uppe i Stockholm för en långhelg. Vädret var inte helt olikt det som vi är vana vid hemifrån d v s grått och mulet. En av del platser vi pratat mycket om att besöka länge är Skogskyrkogården. Där fastande jag ganska snabbt för de nakna träden i toppen på kulle. Kanske för att det naturen som i första hand är det jag väljer att fotografera. Lite märkligt kanske att inte fotografera något av den mycket berömda arkitektur som finns, men jag kunde inte hitta någon komposition som jag fastnade för. Kanske måste jag återvända en annan årstid och se  med nya ögon.

/TheInvisibleJackal - januari 2019

Elefant

Elefanter var något som vi tidigt pratade om vi skulle vilja se under vår safarivistelse i Kenya. För att vara så pass stora djur dröjde det ända till tredje dagen i El Karama innan vi fick se dem på någorlunda fotograferingsvänligt håll. Det var dock först när vi flygit till Masai Mara som vi kom att se elefanter riktigt bra. Ibland kanske för bra. De är stora och väldigt respektingivande.

Jag har genom åren sett många bilder på stora ståtliga tjurar med fantastiska betar, men tyvärr på grund av den omfattande tjuvjakten så finns det mycket få av dessa stora vackra djur. Det är en oerhörd förlust om vi skulle mista dessa fantastiska djur som elefanter är p g a mänsklig fåfänga. Jag läste nyss i The Guardian en artikel om Japans roll i smuggling av elfenben till den kinesiska marknaden. En roll som beror på de japanska myndigheterna ovilja att ta i med hårdhandskarna mot denna handel. Japan har skrivet under under en konvention som förbjuder all handel med elfenben, men gör föga för att leva upp till konventionen. Det hela är mycket beklagligt. Jag hoppas att något kan göras åt det hela innan det är försent. Vi vill inte bara kunna se elefanter i djurparker eller uppstoppade på museum eller på blekta gamla foton. Vill vi kunna se dem i deras naturliga miljö, ohotade av människans nycker.

TheInvisisbleJackal