Minisemester

I mitt jobb har vi semesterperioder. En tidig period och en sen. I år var det min tur att ha tidig period. Det har man vartannat år. Det funkar med undantaget att hösten blir  väldigt lång. Därför bestämde jag och min fru oss för några dagars minisemester i trakterna av Tingsryd i Kronobergs län i början av oktober. 

Vi kom fram lagom till vårt boende för att packa in och hinna med kort promenad i närområdet innan mörkret föll. 

#2

Dagen därpå körde vi till Korrö. En gång en vår för bortåt tusen år sedan hade vi bott på vandrarhemmet där i våra yngre upplagor. En fantastisk vistelse. Den gången gjorde vi en tur både i glasriket och en i Vilhelm Mobergs fotspår. Jag är sedan lång tid tillbaka medlem i Vilhelm Moberg sällskapet. 

#3

Nu var det begynnande höst. Skulle Korrö än en gång fängsla oss trots att vi inte bodde där den här gången.

#4

#5

Hösten hade så smått börjat sitt intåg.

#6

Det fanns några speglingar som drog mig till sig likt en fluga till en sockerbit. Det svårt att slita sig därifrån.

#7

#8

#9

#10

#11

Efter att ha gått runt och tagit lite bilder och letat i minnet efter det där som var så fantastiskt en gång, växte en insikt fram att ibland var det bättre förr. Man ska nog inte försöka jaga efter stämningar och intryck som en gång varit. Det var därför med en smula ambivalens som vi körde vidare. Jag har svårt att tro att vi kommer att besöka Korrö fler gånger. Det är ett fint ställe, men vårt Korrö ligger bakåt i tiden och dit går det inte att ta sig annat i minnet. Och det är nog bäst.

#12

När vi båda var barn var våra respektive föräldrar på det klara med att ska man inmundiga någon typ av måltid så skall det helst göras vid en sjö eller vid något typ av tilltalande vattendrag. Således hittade vi fram till en liten sjö där vi kunde njuta våra ståltermosars innehåll. Varefter vi gick runt i området och tog lite bilder. Förmiddagens lite fadda stämning i Korrö var nu som försvunnen. Utbytt mot upptäckarglädje.

#13

#14

#15

TheInvisibleJackal

Rönnö

Återigen har jag var ute på en fotovandring i Länsstyrelsens regi. Den här gången till ett ganska nybildat naturreservat kallat Rönnö. Ett reservat med fina skogsmiljöer. Den här gången hann vi bara sniffa på reservatet kändes det som. Det är stort och flera besök måste göras för att man ska få en helhetsbild. Ett reservat med potential. Jag hade tänkt återvända lite längre fram i höst för möjlighet till lite mer höstlika bilder, men sjukdom och annat satte käppar i hjulet. Ibland är det så. Reservatet ligger där det ligger. Det får istället bli besök framåt våren.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

TheInvisibleJackal

Det där gnaget

Har ni inte också känt det där suget ibland att ni bara måste fotografera något. Ljuset. Det är något med ljuset som gnager och sliter i en. Det bönar och ber om att få bli utnyttjat. Pinoredskapen hacka, spade och kratta och allt vad de kan heta låses snabbt in i redskapsboden. Några snabba ord med grannen:

"Vilken kväll. Ett fantastiskt ljus!" bubblar det ohämmat ur mig.

"Ja, det blir en fin grillkväll."

Grilla!?

Är det grilla man ska göra en kväll som den här? Min blick söker hustruns. Hon läser mig som en öppen bok och strax sitter vi på cyklarna ivrigt spanande efter de rester av det fina ljuset som alltjämt ligger kvar. Det går fort nu. På bara några minuter ändras allt. Det som bara för en stund sedan såg mycket lovande ut är nu förbi och annat har intaget dess plats.  Det gäller att bestämma sig. Stanna kvar eller fortsätta framåt. Vi stannar där vi är. Det finns några träd där som lockar mig. Det blir inte många bilder, men det blev bilder. Grilla, det kan vi gör en annan gång. Det här var bättre.

#2

#3

TheInvisbleJackal

Kust

Efter en lång och i mångt och ofrivillig frånvaro från bloggandet här på FS börjar jag sakta återvända. Det har varit en tuff senhöst med först en rejäl influensa (ej Covid) följt av svår huvudvärk och en inflammerad slemsäck i höger axel. Den sistnämnda åkomman är ännu inte helt läkt. Jag har stora svårigheter att lyfta min högerarm över axelhöjd, vilket har medfört att jag inte kunnat fotografera överhuvudtaget sedan ett antal veckor tillbaka och med säkerhet inte kan göra det en bra tid framöver heller. Det har därför också tyvärr medfört att jag såg mig tvungen att avboka fotoresa jag hade bokat i början av februari nästa år. Jag har fått ett antal övningar för att förbättra styrka i högerarmen, men att kommer att ta lite tid innan det blir bra igen. Jag tar en dag i taget, mer kan jag inte göra.

Det är aldrig långt till kusten och havet för mig. Jag kan cykla några kilometer så är jag nere vid vattenbrynet. Eller så kan sätta mig i bilen och köra norrut för att se en annan del av kusten. Ibland är det planerade turer. Ibland är det ren ingivelse. Den här turen var av det senare slaget. Kanske lite i senaste laget. solen gick precis ner när vi kom fram. Inte för att jag jagande en solnedgång precis, men det är lite lättare att hitta kompositioner när man ser lite bättre vad man har framför sig. Det var bara att ställa upp stativet och föröka att göra det bästa av situationen. Det var en fantastik kväll vilket fall som helst.

#2

#3

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal

Hökafältet

Länsstyrelsen i Halland anordnar sedan några tillbaka s k "Fotovandringar" som leds av duktiga och kunniga fotografer bosatta i länet. I år har det p g a pandemin varit lite färre vandringar än brukligt, men i augusti var det i alla fall en till Hökafältet, beläget i Laholms kommun. Hökafältet är ett skogsparti med tillhörande dynområden. Hökafältet innehåller även ett nakenbad. Dit förde vår ciceron oss inte utan pekade mer ut var det låg för att vi inte skulle förvirra oss dit. Ett tjugotal fotografer som plötsligt dyker upp, några med kraftfulla teleobjektiv, skulle med stor sannolikhet inte bidra till någon större munterhet i det sällskapet. Vi höll oss alltså på den samla vägen och fotograferade träd och buskar och annat smått och gott under tiden medan jag frejdigt gnolade:

"Mina dygder äro tusen,
inga syndiga laster jag har.
Jag har aldrig sett nåt naket
inte ens ett litet nyfött barn.
Mina blickar går mot taket
därmed undgår jag frestarens garn, halleluja".

#2

Vad är väl en förgrund? Eller när förgrunden helt tar över är det då egentligen en förgrund? Duger vad som helst till förgrund?

#3

#4

Hur kom det sig att det här axet stack upp det här viset ur sanden? Hur såg det ut tidigare? Hade det ett lite mindre tillkämpat livsutrymme?

#5

Rödgumpsgräshoppa? Min kännedom om våra gräshoppor är lite begränsad känner jag.

#6

#7

Stigen slingrade sig behagligt mellan träden.

#8

#9

Stor björkbärfis.

#10

Sorgmantel.

En fjärils skugga vad säger den om fjärilen?

#11

Vårtbjörken blev vred, rev sig loss och drog till skogs.

TheInvisibleJackal