Näsbokrok BW

Oj. vad tiden går ibland. När jag skrev mitt förra inlägg var sommaren alltjämt i sitt vardande och nu dröjer det inte förrän hösten står inför dörren. Under tiden har jag haft semester, var ledig hela augusti faktiskt. Det har blivit en hel del fotade dessa härliga semesterveckor. Inlägg från dessa kommer framöver. Däremot har det inte blivit så mycket tid framför datorn, vilket i och för sig är skönt. Jag har istället kunnat ägna stor del av tiden utomhus.

Det här inlägget knyter egentligen an till mitt föregående. Det handlade om Näsbokrok utanför Kungsbacka. En del av bilderna är desamma som från förra inlägget och en del är nya. Skillnaden är att den här gången har konverterat en del bilderna till svartvitt och lagt till några som jag inte hade med i det förra inlägget.

#2

Det finns perioder då jag är mer inriktade på den svartvita bilden när jag ute och fotograferar. Försöker då också tänka svartvitt innan jag tar min bild. Oftast är det dock efteråt jag kommer på att jag kanske skulle ta och konvertera några bilder till svartvitt för att se hur de blir. 

#3

Även om jag betraktar mig som främst en färgfotograf känner jag en dragning åt det svartvita fotografiet. 

#4

Jag har svårt att riktig veta vad det som lockar och drar med det svartvita. Det kan kan vara den renodling som sker i det svartvita fotografiet. Det kan vara hur strukturer och linjer framträder. 

#5

Ett vet jag ändå, och det är jag med stor sannolikhet k0mmer att fortsätta konvertera mina foton emellanåt till svartvitt.

#6

Ibland funderar jag på om det svartvita fotot hänger samman med nostalgi. De tidigaste foton som finns på mig och mina syskon var just svartvita. Då jag är äldst minns jag i många fall även fotograferingstillfället. Bilderna väcker gamla minnen. 

#7

Även om det svartvita fotot är av idag väcker det känslor av en förfluten tid hos mig. Det kanske är det jag strävar efter att försöka få fram med mina konverteringar. Kanske. Jag vet inte. Jag fortsätter att pröva mig fram på fotografins område,

TheInvisibleJackal

Mitt på dagen! Det går väl inte!?

Att fota mitt på dagen är väl inte precis det smartaste man kan göra. Ändå gör jag det här. Vad är det för ett stolleryck? Jag skulle önska att jag hade en välmotiverad ursäkt, men det har jag inte. Inte mer än att det var slumpen som gjorde att vi hamnade vid Näsbokrok. Eller rättare i trakterna av Näsbokrok till att börja med.

#2

Midsommarhelgen hade vi tillbringat i Göteborg och på söndagen var det dags att fara hemåt igen. Från början hade vi tänkt bränna på hemåt utan några direkta uppehåll mer än att eventuellt tanka.

#3

Det som gjorde att vi råkade hamna där vi gjorde var en uttalad fråga om vi verkligen behövde köra E6:an hela vägen. Kunde det inte finnas någon annan väg som kunde vara lite trevligare. En titt i vägatlasen visade att det faktiskt fanns andra vägalternativ söderut än motorvägen. Ja, vi har en tryckt vägatlas. Visserligen från 1985, så emellanåt behöver uppgifterna den lämnar konfirmeras med en titt i en digital dito. Min farbror körde länge runt med en vägatlas från 1941 då han tyckte att färgerna i denna var så vackra.

#4

Ett besök vid Näsbokrok ska egentligen avläggas tidig morgon eller framåt eftermiddagen/kvällen.  De spännande klippformationerna som finns här gör sig bäst i ljuset från en lågt stående sol. Väl medveten om detta tog jag bilder med tanke på ett framtida besök under gynnsammare betingelser. En rekognoseringstur med andra ord. Då får man fota under sämre förhållanden. Där satt den ursäkten jag sade mig inte kunna ge i början av det inlägget. Rätt vad det är, faller orden på plats.

#5

Stärkt av rekognoseringstanken tittar jag med nya ögon på klipporna. Jag tog till och med mig för att bestiga en av dessa klippor i akt och mening att kunna blicka ut över nejden. Väl uppe på toppen skulle jag om varit Anders Zorn ha utbrustit - "Nä, men si ett par rara dalkullor omfamnade av hav och klippor!" Till skillnad från Zorn kände jag inte mig på något sätt hågad att föreviga kullornas förehavanden utan inombords gnolande jag på:

"Mina dygder äro tusen
inga syndiga laster jag har
Jag har aldrig sett nåt naket
inte ens ett nyfött barn, halleluja
Mina blickar går mot taket
därmed undgår jag frestarens garn

Halleluja, Halleluja…"

medan jag så ljudlöst och elegant som möjligt avlägsnade min uppenbarelse från omgivningen.

#6

I fortsättningen undvek jag att bestiga klipporna ity vem visste vad som kunde döljas där bakom.

#7

Det blev istället att fokusera på deras spännande mönster och struktur.

#8

#9

Efter att ha suttit och häckat på klipporna ett tag. Fikat lite och mått bra i solen bestämde vi att återvända till bilen och fortsätta vår färd söderut bortom allfarvägarna.

#10

TheInvisibleJackal

Allt är inte alltid som det verkar

Våra vänner, vars hus vi nu såg efter, tipsade oss om Råda säteri. Det skulle vara trevligt. Där skulle det även finnas lite natur om man var intresserad av det. Nu är frun i huset en utpräglad stadsmänniska som anser att stadsparken är likställt med natur så vi tog påståendet om natur med en nypa salt. 

#2

Efter att låtit en glass smaka tog vi en titt på en informationsskylt över området. Ute på en slags udde fanns det en ruin inne bland träden. En stig ledde fram till sagda ruin. Det kunde kanske vara något att ta sig en närmare titt på resonerade vi. Dessutom kändes det som ett lagom avancerat äventyr ity midsommardagen bestod av samma värme som midsommarafton och emedan det kändes som det bara var i förrgår som vi hängde undan vinterpälsarna fanns ännu icke vanan att vistas i temperaturer som anmodade kortbent och kortärmat mode. 

#3

Första delen av vägen till ruinen gick vi på grusade breda gångar. Efter ett tag såg vi en skylt som pekade in i skogen. En skogsstig. Det såg spännande ut. Antingen kunde vi fortsätta grusgången eller också kunde vi ta skogsstigen. Vi valde skogsstigen. Den såg intressantare ut.

#4

#5

En bit in hittade jag två rejäla bokar.

#6

#7

En kort men brant trappa lede enligt skyltande anvisningar upptill själva ruinen. Nu var det nära.

8

Ytterligare en trappa av mer ståndsmässig karaktär förevisade sig ovan den första trappan.

#9

Och där var den ruinen. Frågan om var det kunde vara för något dök upp. Det fanns en skylt vid sidan som kunde berätta mer. Det visade sig att Martina von Schwerin, ägare till Råda säteri i början av 1800-talet lät bygga en egen ruin för att så säga höja områdets romantiska stämning. Inget ovanligt för den tiden. Dock lite antiklimax för en nutida besökare. Det lär finnas tecken på att det har funnits en äkta fornborg på området.

#10

På vägen till parkeringen förevigade jag denna ringduva och då den strax efteråt tog till vingarna uppfattade jag det som om att den inte var uppstoppad.

TheInvisibleJackal

Midsommar

Vi kom att fira midsommar hos goda vänner i Sävedalen i år. Innan själva firande började tog våra vänner oss med ut till Göteb0rgs skärgård. Jag borde komma ihåg vart vi åkte men det är som bortblåst. Tror att det kan hetat något med Fiskebäck... Och nej, midsommarfirandet var stillsamt då våra vänner skulle upp tidigt och flyga söderut på midsommardagen. Vi hade lovat att stanna någon dag extra och vakta huset tills deras son kom hem. 

Vädret var strålande och på den första platsen var den många som badade. Jag känner mig inte helt bekväm med att fota de vyer jag egentligen vill då. Fast den första bilden kunde jag bara inte motstå. 

#2

Vi packade in oss i bilen och for till en annan del av skärgården. Till Amundön. Här samlades grupper av människorna på olika håll för inleda midsommaren.

#3

Vid Amudön fanns det en fin strandpromenad som vi bestämde oss för att gå en bit på.

#4

Efter en bit kände jag att min hälsporre gjorde sig mer och mer påmind. Att gå på asfalt är ingen höjdare. Då är det trevligare att ta sig fram på någon mjuk och behaglig skogsstig. 

#5

Jag såg några trevliga klippor, som syntes mig lagom svåra att klättra upp på. Jag sa till de övriga att jag väntar här medan de andra i  sällskapet tog en lite längre promenad.

#6

Jag satt mig till ro bland klipporna och tittade ut över havet och de närbelägna öarna. Det doftade sommar.

#7

TheInvisibleJackal

Grand Canyon i Halland

Under sommarmånaderna brukar jag och min fru ofta vara med på de fotovandringar som Länsstyrelsen i Halland ordnar. Det brukar vara bra och kunniga fotoguider som visar något av naturreservaten i länet och vad man kan fota där och vad man kan tänka på vid fotograferandet. Det hela är som sagt både trevligt och givande. I år har vi inte varit med en enda gång hitintills. Mycket beroende på min hälsporre. 

#2

I början juni var det en fotovandring förlagd till Nissatröm. En naturreservat där Nissan slingrar sig fram mellan klipphällar, sluttningar och branta klippväggar. Hallands eget svar på Grand Canyon. 

#3

Vi var som sagt inte med, men när vi såg en del bilder från området som de som var med hade lagt ut på Facebook blev vi båda väldigt sugna på ta oss dit. Jag kollade så gott jag kunde på olika kartor för utröna terrängens beskaffenhet och hur långt man skulle behöva gå för att komma till platsen som såg ut att vara den mest fotografiskt givande. 

#4

Det var en inte alltför lång sträcka att gå och tog jag med mig min trefotspall skulle jag kunna fälla upp den vid behov och vila foten lite grann. 

#5

Sagt och gjort. Fotoutrustningarna packades ihop. De är i och för sig i princip alltid färdigpackade. Jag har oftast med två kamerahus, ett med en 24-70 och ett med en 100-400:a, lite filter, trådutlösare och stativ. Det är oftast att kolla att batterierna är laddade och minneskorten är tomma. Och så fikat förstås. Fika är viktigt.

#6

Vi bestämde för att köra dit på eftermiddagen och vara på plats någon timme eller två innan solen kom i det fina läget som en sökning i Photopills visade.

#7

När vi kom fram låg det en del moln i vägen för solen. Då det inte tjänar mycket till att gråta över spilld mjölk var det bara sätta i gång att leta motiv och kompositioner. Det var inte svårt. Tiden bara flög. Jag glömde helt bort att jag hade hälsporre. Gick in i min fotografiska bubbla och bara njöt.

#8

Jag hade börjat packa ihop när solen slutligen bröt igenom molnen och lyste upp scenen framför mig som jag hade föreställt mig. Det var bara att tacka och ta emot.

Ett par veckor senare har omfattande skyfall gjort att området på sina ställen har rasat och rasrisk föreligger på en del andra. Området är därför mycket farligt att vandra i och delar av det är helt avstängt. Det ser ut att vara så under mycket lång tid enligt Länsstyrelsen. Vi hade således en väldig tur att vi hann med att åka dit. Nu vet jag inte när det kan bli möjligt igen. 

TheInvisibleJackal