Gässlösa I

I maj åkte jag och min fru runt till lite olika intressanta platser i vår närhet. Ett av de ställen vi kom att besöka var Gässlösa Naturreservat, som ligger någon mil sydost om Varberg.  Parkeringen är ganska liten och vi hade varit på några andra ställen innan vi kom dit. Det fanns precis en plats kvar på parkeringen till vår bil. Jag tror inte att det i  normala fall är speciellt svårt att kunna parkera  här, men de extraordinära händelserna i världen har gjort att många fler än brukligt besöker våra fina naturreservat. 

I Gässlösa rinner en bäck längs botten på en ravin.  För att komma dit måste man gå ner för en rätt lång trappa. Väl där nere har man den här trevliga bäcken som jag har fotograferat. Det finns också två olika vandringsslingor man gå. Jag återkommer till dem vidare senare tillfälle. 

Eftersom jag har börjat testa det här med längre slutartider passade det utmärkt lite rinnande vatten. Frågan var bara var jag skulle börja. Jag gick först ned lite nedströms för att se vad jag kunna finna för motiv där. Det ligger en hel bråte i form av nedfallna grenar och även lite större trästammar här och var i bäcken som jag tyckte var lite störande, men eftersom det är ett naturreservat så ligger det i sakens natur att dessa saker får ligga där de ligger.

Här kommer först lite bilder tagna nedströms.

Det var ganska så mörkt nere vid bäcken så slutartiderna blev rent naturligt längre. Det var inte helt lätt att krångla sig ner med stativet alla gånger och därför blev det att jag tog en del handhållet så gott det gick. Tack vara bildstabiliseringen kunde jag ta bilderna ovan med 1/13 s respektive 1/10 s.

För att sedan ta mig uppströms fick jag kliva över nedfallna träd här och var samt klättra lite försiktigt.

Återigen blev det att köra handhållet på en 1/10 s. Jag hittade slutligen ett ställe där jag kunde placera stativet och köra med en slutartid på en 1 sekund.

TheInvisibleJackal

Ut i skogen ska vi gå...

Jag har varit och gått i Osbecks bokskogar på Hallandsåsen ett otal gånger genom åren i maj månad, men jag tror aldrig jag har varit med om att det varit så mycket folk där som nu i maj detta år. Parkeringen uppe vid naturreservatet var absolut knökfull. Tiderna har medfört att många som inte är vana eller rent av inte alls vistas ute i naturen i vanliga fall gör det. Mycket beroende givetvis för att det är möjligt att ha ett någorlunda socialt umgänge i just naturen. Möjlighet att träffa släkt och vänner.

Fotbeklädnaden hos många vittnade om det primära var just möjligheten till ett socialt umgänge. Det stod troligen i högre kurs än en ren naturupplevelse. Jag såg både högklackat och lackskor. Skor som egentligen passat bättre där de förmodligen oftast trampar fram med sina ägare. De stora templen ägnade åt dyrkandet av mammon - de stora köpcentrumen som hyser tusen och en olika butiker av för det mesta samma slag.

Det är lite av en kulturkrock. Vi som ofta vistas ute i naturen för att det är en vederkvickelse för själen, en fröjd för ögat och en ro för sinnet och de som kanske är ute i naturen för första gången eftersom det inte tidigare har varit något man prioriterat. Det är bara trevligt att fler lär sig att uppskatta vår natur. Jag tror att det är bra att fler får upp ögonen för naturen och vad den kan innebära för en själv. Att den inte bara utgör en slags käck dekor mellan städernas köpcentrumen utan att den är ett mål i sig att uppleva. Att den är värd att skydda och bevara.

Under vår vandringen på en av slingorna i reservatet hör jag gång som annan de som på något sätt uttrycker en förvåning över att det är så stökigt och att det inte finns några bänkar att sitta på längs slingan. Det är som om de har missat hela tanken med naturreservat. Det är ingen välansad park med breda asfaltsleder att flanera lite avmätt på. Bokskogarna i Osbeck är  inte direkt någon vildmark precis. Slingan är ofta rätt bred, men man får ändå ha lite koll på var sätter fötterna så att man inte snabbt och lustigt spontant får närstudera det övre humuslagret på grund av man inte såg den lilla stenen som stack upp mitt i stigen eller missbedömde fästet på någon synlig rotdel.

Hur som helst. Vi fick en parkeringsplats och likaså vårt sällskap för dagen. Som sagt det är ute man får träffas för att ha lite socialt umgänge. Vi hade tidigare kommit överens med min svåger och svägerska att träffas uppe på åsen. Ta med oss lite matsäck och gå en promenad. En idé som vi inte ensamma anammat helt klart.

Då varken min svåger eller svägerska fotograferar något nämnvärt var det ingen större idé att släpa på stativ och andra fotogrejer. Jag tog således bara kameran och mitt 24 - 70. Ett objektiv som jag är rätt förtjust i. Det passar bra vid rätt så olika tillfällen. Var först lite tveksam om jag skulle köpa det, men det har blivit ett objektiv jag ofta använder. Jag har en filosofi om att man egentligen inte behöver mer än högst fyra objektiv. Det är precis det antalet jag har och jag känner att jag klarar mig väldigt långt med dessa fyra objektiv för det jag fotograferar. Visst. Ibland kan ett längre tele eller en bredare vidvinkel locka, men som det är nu finns det inget egentligt behov utan jag klarar mig utmärkt med det jag har.

Det blev även några bilder den här gången under besöket på Hallandsåsen.

Ibland är det inte lätt att ha med en fotosugen person i sällskapet. Här står resten av sällskap och undrar när jag ska få tummen ur och ta den där bilden någon gång. Det handlar om en kompromiss mellan att vilja stanna längre på ett ställe och utforska möjliga kompositioner och ett outtalat praxis - "vi är här för att gå en promenad i relativt promenadvänligt tempo under tiden som vi utbyter ord och tankar med varandra". Ett kollision mellan behovet att vara kreativ och behovet att upprätthålla det sociala kontraktet. Inte så lätt alla gånger.

Det här är ett träd som jag har tagit ett otal bilder på genom åren. Det har haft en väldig stark karaktär, men nu tycks dessa saga vara all.

Det ska väl inte var helt omöjligt att gå vilse i Osbecks bokskogar, men om man mot förmodan ändå skulle göra det är detta mossbelupna träd en bra fingervisning om kompassriktning. Mossa växer till största delar på nordsidan av ett träd.

Varför väljer man att en bild på just det utsnittet av en samling träd i en skog som man gör? För mig fanns det flera bevekelsegrunder för att välja just det här utsnittet. För det första tyckte jag att de tre kraftigare trädstammarna till höger bild hade en snygg separation. För det andra balanserades denna separation upp av det tätare avståndet mellan träden till vänster i bild. Slutligen knyter de olika stenarna som ligger här och var i de vissna löven mellan grupperna av träd dem samman till en enhet - en bit skog.

Vissa träd är det bara ett måste att fotografera. Det har liksom - "det". En karaktär, en förnimmelse, ett väsen som gör det i princip omöjligt att bara gå förbi utan att ta en bild. De har liksom en dold potential som skvallrar om det finns mer att hämta.

I ett naturreservat får ett fallet träd ligga. Det har ännu en uppgift att fylla i ekosystemet för vedlevande insekter, mossor och svampar. Det är alltjämt en del i det stora kretsloppet kring livet.

TheInvisibleJackal

Nya saker att lära sig

I början av året köpte jag ett ND-filter som jag tänkte att jag skulle försöka mig på att testa vid något lämpligt tillfället. Jag åkte till havet en sväng igår eftermiddag för att ta lite bilder med långa exponeringar. Väldigt roligt måste jag säga och det blir säkert en tur till samma ställe ikväll. Jag såg en del tänkbara kompositioner när jag packat ihop och gick därifrån. Jag skulle tro att nu så här i början är jag troligen mer koncentrerad på att försöka förstå och lära mig tekniken. När den väl sitter så kommer troligen också bildtänkandet mer in i sammanhanget. Hur som helst här är några av mina första försök med långa exponeringar med hjälp av ND-filter.

TheInvisibleJackal

Limbo

Ibland går tiden bara fortare än vad man hinner med att registrera och ibland släpar den sig fram. På något sätt tycks tiden för mig gå fortare under de dagar, de tider på året när det finns ljus och färger i naturen. Nu råkar jag bo i gränsområdet mellan den klassiska västkusten och södra delen av Sverige. Detta innebär att perioden november till mars är som en stor grå, regntung vadmalsfilt. Den ligger tung över landskapet. Den stänger ute allt ljus. Kväver färgerna. Färgerna som trots allt finns är urblekta och blaskiga. Tvådimensionella. Trista. Allt är bara grått. M a o självmördarnas alldeles egna årstid. Det är svårt. Ytterst svårt att finna motiv värda att fotografera. Jag läser Lars Norén för att muntra upp mig själv till att ändock ge mig ut och försöka fotografera. För som det så klämkäckt uttrycks - Det finns ingen dåligt fotoväder. Således beger jag mig ut i naturen eftersom det är den som är mitt huvudsakliga motiv. Men; och det är ett stort men, jag finner ingen inspiration. Det blir inga bilder. Jag tar bilder, som jag senare i stort sett slänger varenda en av. De gånger då trots allt stänk av solsken infinner sig på tider då jag dessutom händelsevis råkar vara ledig och kan utnyttja dem är att likna vid ökenvandrarens glädje över att för en gångs skull finna en äkta oas att släcka sin törst vid. Med åren har jag dock lärt mig att acceptera att året består till en fjärdedel av genuint fulväder i mitt hörn av världen. Det är under den perioden jag försöker jobba ifatt med bildbehandlingen. Försöker lära mig mer av inte bara den rent bildbehandlingstekniska biten utan även av den  kompostionella. Jag känner mig långt ifrån fullärd och lär väl aldrig heller aldrig bli det och det är just där som lockelsen, det euforiska ligger i att fotografera för mig. Tankar jag får under bildbehandlingsprocessen försöker jag ta med mig ut och ha i bakhuvudet när tittar genom sökaren på motivet. Tryck nu inte bara ner avtryckaren per automatik utan försök att se hela bilden och inte bara motivet innan du trycker av. Ett medvetet avtryck. Detta gör att jag på så sätt och säkert med rätta tar färre bilder än vad kanske gjorde vid liknade situationer tidigare. Det är faktiskt en rätt härlig process i fotograferandet. 

Jag har under en väldig lång tid arbetat med behandlingen av de bilder jag fick med mig hem ifrån en otrolig fotosafariresa till Kenya hösten 2017. Mycket annat har fått stryka på foten bl a den här bloggen. Det har varit nödvändigt och samtidigt väldigt roligt. Jag har återupplivat min närvaro på Instagram, blivit mer aktiv i de Facebook-grupper där jag är medlem. Framförallt då Nordiska Fotoklubben. Jag har haft med bilder på en samutställning som den lokala fotoklubben arrangerat för oss medlemmar. Jag och min fru har visat bilder och berättat om vår resa till Kenya för fotoklubben. Närmast står en bildvisning för mina kollegor på jobbet i slutet av februari och mot slutet av mars kommer jag ha min första egna utställning. Därefter vet jag inte. Jag vet bara att jag visste att jag inte ville låta mina bilder från Kenya hamna i ett dött bildarkiv, som jag bara tittar tillbaka i för att hålla minnen från Kenya vid liv. Troligen blir det mer, jag är bara inte på det klara med vad än.

Allt har lett till att det först nu som jag börjat arbeta med bilder, som det är över ett år sedan jag tog. Bilder som jag delvis glömt bort att jag tagit. Ganska så nyttigt faktiskt för bilder som jag tyckte bäst om då jag laddade in dem Lightroom och betygsatte där är nödvändigtvis inte de bilder som jag nu ett år senare fortfarande tycker bäst om. Andra bilder som jag först inte tänkte lika mycket om har tagit ett kliv framåt eller bakåt. Mycket spännande.

En av de saker som jag ska försöka hålla igång bättre än vad gjort under hela 2018 faktiskt är den här bloggen. Jag kan inte lova dyrt och heligt att jag med en klart regelbunden frekvens kommer att göra nya inlägg. Inläggen kommer att vara oregelbundet regelbundna. En del inlägg kommer att vara textbemängda och åter andra inte.

De första bilderna som jag lägger ut kommer ifrån november 2017. Då var jag och min fru uppe i Stockholm för en långhelg. Vädret var inte helt olikt det som vi är vana vid hemifrån d v s grått och mulet. En av del platser vi pratat mycket om att besöka länge är Skogskyrkogården. Där fastande jag ganska snabbt för de nakna träden i toppen på kulle. Kanske för att det naturen som i första hand är det jag väljer att fotografera. Lite märkligt kanske att inte fotografera något av den mycket berömda arkitektur som finns, men jag kunde inte hitta någon komposition som jag fastnade för. Kanske måste jag återvända en annan årstid och se  med nya ögon.

/TheInvisibleJackal - januari 2019