Danska fall

Enligt sägnen ska de här fallen i ån Assman vid Simlångsdalen i Halland, ha fått sitt namn efter att en trupp danska soldater under 1600-talet ramlat i och drunknat. 

Trots att jag inte har speciellt lång väg att åka för att ta mig till de här vattenfallen har det blivit av förrän i sommar. Varför kan man undra? Ja, jag vet inte, men parkeringen vid naturreservatet har det aldrig känts riktigt inbjudande att ställa bilen en längre tid. Massor av krossat glas har legat på parkeringen. Troligtvis från olika bilinbrott. Inte så trevligt och det har inte lockat precis. 

Jag körde förbi där en eftermiddag på jakt efter lite sädesfält att fota. Då jag så att det var rätt mycket bilar på parkeringen tänkte jag - om det kan funka för dem, kan det funka för mig. Vände bilen och körde in och parkerade.  Gick kollade på informationstavlan över området och fick klart för mig att fallen låg en bit in.

#2

#3

Efter en kortare promenad in på området hörde jag ett rasslande läte. Jag gick åt lätets håll och kom fram till det här lilla fallet. Det var ju i för sig trevligt, men kunde detta vara det beryktade fallet som bragt så mången dansk soldat om livet. Saker kan helt klart ändra sig på några hundra år, men om nu detta skulle vara fallet var är då alla människor som bevisligen står parkerade där uppe? Hade jag snubblat över en gigantisk turistfälla? Jag gick upp till den markerade stigen igen. Tog en titt på satellitbilden i telefonen och såg att jag hade ännu en sträcka kvar att gå. 

#4

Efter någon kilometers vandring hördes ett kraftigt dån. Jag tog mot ljudkällan och kom fram till ett stort och vredgat vattenfall. Jag kände ganska så omgående att här skulle jag då inte vilja trilla i. Nu var det ingen större fara på taket emedan ett räcke fanns utmed stigskanten emot vattenfallet till. Det svåra var att kunna hitta några intressanta kameravinklar. Jag stod liksom ovanför fallen. Det brukar bli bättre bilder om man kan komma lite mer i jämnhöjd, men hur skulle jag kunna göra det. Jag såg inga skyltar eller stigar som på något sätt visade eller indikerade att här kan man gå om man vill få en bättre vy. 

Jag tittade mig omkring för att se om det fanns någon i närheten som skulle kunna besitta mer sakkunskaper, men de enda som fanns där då var en äldre dam som något outgrundligt sätt lyckats släpa sig ut till fallen med en rullator. Utan större svårigheter kunde jag tämligen riskfritt konstatera att hon inte var spekulant på en stig som kunde föra henne till en bättre vy. De andra som stod i närheten tycktes filma fallen med sina surfplattor. Säkerligen turister och därmed lika okunniga som jag på området. Det fick istället bli att gilla läget och gör mitt bästa så länge. Eftersom det rätt nära kan jag alltid återvända när jag fått bättre vetskap från några bekanta i fotoklubben.

#5

#6

#7

#8

TheInvisibleJackal

Arla morgon i skogen

Klockan var strax före 06 när jag parkerade bilen vid den lilla parkering vid Gässlösa Naturreservat någon mil sydost om Varberg. Jag var först och skulle således få ha hela ravinen och skogen för mig själv. Det var med viss förväntan och spänning jag gick ner för den långa trappan till den väntande ravinen. Jag upptäckte tämligen omgående att solljuset inte riktigt hade orkat ta sig ner i ravinen och skogen runt den. Det var ännu lite för tidigt. Jag började gå utmed den lilla bäck som rinner igenom reservatet. Letade lite möjligheter att kunna jobba med långa exponeringstider. Hittade efter ett tag en bild.

#2

Under tiden hade det hunnit ljusna lite så att jag kunde börja leta efter motiv bland det jag egentligen kommit för. Träden.

#3

Jag fick syn på det här lite lätt böjda trädet vid en stor mossbelupen sten. Tittar i sökaren hur jag vill komponera bilden och plockar fram stativet och gör mina förberedelser. Två tidiga morgonvandrare dyker upp på stigen inte långt ifrån mitt motiv. De ser mig inte till en början. Sedan säger mannen i sällskapet:

"Oj, ursäkta! Hoppas vi inte skrämde iväg något för dig.

De förmodade att jag var en fågelskådare som var ute för att fotografera någon sällsynthet. Jag förklarade att det inte var någon fara.

"Jag håller på att fotografera det här trädet och stenen. Ingen av dem lär vara benägna att lägga benen på ryggen i första taget."

De titta en stund på mig som om de hade lyckats snubbla över en tvättäkta galning i skogen på morgonkvisten. Därefter gick de vidare utan veta om de skulle önska lycka till eller inte. 

Jag för min del tog min bild och fortsatte att leta efter motiv ibland träden.

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal

Återbesök

En morgon i juni återvände jag och min fru till Gårdshults Naturreservat. Det första besöket hade gett mersmak. Då hade det mest rört sig om försöka fotografera ett litet vattenfall med långa slutartider. Sedan det tillfället hade flödet till ån Assman tilltaget så pass mycket att de stenar som jag använde sist för att kunna ta mig över Assman, nu inte längre var synliga. Den fanns en tredje sten, som var lite längre bort. Med lite sats och god vilja hade jag nog kunnat hoppa ut till den, men jag litade inte helt på att den var tillräckligt torr för att kunna landa på tillfredställande efter ett hopp. Dessutom litade jag inte helt på min idrottsliga förmåga i fråga om längdhopp. Jag närde ingen större längtan att trilla i Assman med kamerautrustning och allt. Nej, det fick bli andra motiv den här gången.

Det var bara att gilla läget och försöka göra det bästa av situationen. Jag började därför traska runt lite planlöst till en början på jakt efter något som kunde tilltala mig att fotografera. Jag försökte hålla sinnet öppet för möjligheter. Ibland kan det dyka upp motiv som inte ens la märke till från början. Det är lite spännande på något sätt. 

#2

#3

#4

#5

Min fru som jag ofta är ute och fotar tillsammans med är inne på makro. Hon blir ofta liggandes i en dikesren, på en äng etc medan jag rör mig runt i omgivningarna. Ibland kan hennes makrointresse smitta av sig på mig och jag börjar fota, kanske inte direkt makro i egentlig mening utan mer närbildsfoto. Jag har haft ett makroobjektiv, men jag sålde det efter att konstaterat att makro inte är något för mig. När det händer att min frus makroentusiasm smittar av sig brukar jag istället för ett renodlat makroobjektiv använda mig av antingen mitt 24 - 70 som har ett s k makroläge eller 70 - 200 som har en bra närgräns. Båda duger gott för mig när det kommer till närbildsfotografering. Det är också  de två objektiv som jag oftast brukar ha med mig ut för lite all möjlig typ av fotografering. Med dem klarar jag mig långt.

#6

#7

#8

#9

#10

TheInvisibleJackal

Solnedgångar

För många år sedan när jag gick med i Instagram för första gången var det bilder på solnedgångar som lockade mycket. Då ägde jag bara en enkel kompaktkamera och tänkte som så, att när jag får råd men en "riktigt" kamera ska jag fotografera solnedgångar jag också. Eftersom jag bor vid kusten är det ingen brist på dem precis. Det skulle bara vara att ge sig ut.

Efter hand som året har gått och jag har införskaffat kamerahus och de objektiv jag vill ha och har råd med, har också intresset för solnedgångar dalat markant. Det blev inga bilder alls på solnedgångar när jag väl började fotografera mer på allvar för fem år sedan. Det har varit andra saker i landskapet som har lockat mer istället. Det är kanske lite som med kärlek och förälskelse. Det är oerhört lätt att bli förälskad i en solnedgång, men förälskelsen varar inte, den blir bara ersatt med en annan solnedgång och minnena av den första bleknar bort.  

Till träd däremot känner jag en kärlek som bara växer med åren. 

Nåväl, nog om dessa tankar. I år kom vi att prata om solnedgångsfotografering några fotovänner och jag. Orsaken till att ingen av oss fotograferade solnedgångar i någon större utsträckning var att det låg lite kitchvarning över själva motivvalet.  Vilket givetvis är ett rätt begränsande tankesätt, men ett som är svårt att komma runt och ifrån. Förmodligen har det med att det har gått inflation i solnedgångar. Speciellt i sociala medier. Inte så konstigt egentligen. Det är väldigt trevligt att vara vid havet när solen går ner på sommaren. En känsla som många också vill dela med sig av genom att lägga ut en solnedgångsbild. 

Den här sommaren bestämde jag mig för att ge solnedgångsfotograferingen en ny chans. Det var väl trevligt och så, men ändå inget som jag känner ett större behov av jaga efter med någon större iver i fortsättningen heller. Himlen efteråt däremot var mer spännande och lockande. Den kommer jag att återvända till som motiv.

Alla bilderna är tagna utmed västkusten där jag bor. Oftast bara någon eller några mil hemifrån.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Morups tånge

I våras bestämde min fru och jag mig för att åka till Morups Tånge någon mil norr om Falkenberg. Jag har varit vid Morup vid åtskilliga tillfällen som f d fågelskådare, men nu skulle jag åka dit och se med helt andra ögon. Det kändes spännande och lite ovant. Åka till Morup utan kikare. Jag brukar visserligen oftast ha med mig handkikaren, men nu lämnade jag även den hemma. Tuben vet jag inte när jag hade med mig sist.

Det var en otroligt vacker eftermiddag i slutet av maj. Det var i princip vindstilla vilket inte händer alltför ofta vid Morup.

Det blev en del bilder, dock inga på några fåglar. 

#2

En gammal stock fånge mitt intresse ganska tidigt. Och jag beslutade mig för att se hur man skulle kunna använda den.

#3

Nu var det inte bara trästockar och fyrar som lockade utan det visade sig även att det fanns en del vilt att fotografera i Morup. Inget storvilt dock utan vilt av en mindre karaktär, men lika fascinerande.

#4

#5

#6

Det var riktigt roliga att fotografera dessa små kaniner som sprang upp och ner i sina bohålor ideligen. Tyvärr var det inte så lätt alla gånger utan telet att kunna komma tillräckligt nära utan att störa. En tanke föddes dock om att återvända med telet och lägga sig någonstans och ägna några timmar åt att fota kaninerna. Ibland rinner tiden iväg fortare än vad man anar, så den tanken ser det ut som att jag får försöka realisera nästa vår istället. Något att se framemot.

Till Morup har jag återvänt vid ett par tillfällen till under sommaren. Mer om det framöver.

TheInvisibleJackal