I snöskrud

I lördags for jag och hustrun upp till Hallandsåsen igen. Inte för att jag ville försöka mig på att ta ytterligare lite bilder på hökugglan där utan för att försöka fånga det fantastiska vinterlandskapet som rådde där. Det är inte ofta det bjuds på ett sådant här vinterlandskap i mina trakter. Det gäller helt enkelt att försöka passa på när man kan. Vilket med tanke på de senaste dagarnas milda väder med åtföljande regn och blåst, var helt rätt. Den lilla snön som varit här hemma är nu snart ett minne blott. Troligen regnar de sista fläckarna bort idag. Hur förhållandena är uppe på åsen vet jag inte. Gissar att det inte speciellt trevliga där heller. Förmodligen är det rätt slaskigt, nu när temperaturen gått från ca -10 C till + 5C. Under vår tur på åsen hölls sig temperaraturen sig mellan -7 C och  - 5 C. I mitt tycke trevligare temperaturer. Hade gärna fått vara ytterligare ett par grader kallare. 

Även om det fanns gott om vinterlandskap på åsen som lockade till fotografering var det desto knivigare att kunna stanna bilen på ett säkert sätt, så att den inte blockerade andra trafikanter. I och med förekomsten av hökugglan, har och är det med största sannolikhet ett större flöde med fordon som far runt på åsen än vanligt. Vi kom därför att ställa bilen på lite olika platser där det gick och sedan gå tillbaka på vägen dit vi hade sett något som fångat vårt intresse. Ibland fick vi gå ett lite längre stycke. 

#2

Som många av er vet vid här laget är träd något som fascinerar mig mycket och därför är något som ofta utgör mina fotografiska motiv. Även på denna vintertur blev det många trädbilder. Inte så konstigt kanske då det uppe på åsen är tämligen skogrikt. Visst finns det stora öppna fält, men de flesta av dem ligger västerut på andra sidan E6.

#3

#4

#5

Här ett av de ställen där det var möjligt att parkera bilen utan att vara i vägen. En liten bit längre fram svängde vi in på en något mindre väg där möjligheterna inte var lika stora. De fanns dock och vi kunde utnyttja några av dem.

#6

#7

#8

Träden talar till mig och inte bara till mig. Jag tog den här bilden då jag tyckte att de snöbemängda granarna liknade beväringar i full, lite otymplig mundering där ingen persedel riktigt passar som det ska, uppmärksamt lyssnade på vad deras befäl hade att förmedla.

#9

Vi hade tagit en tidig lunch hemma för att kunna utnyttja eftermiddagens ofta fina ljus. Vi hade med oss fika ut för det är alltid trevligt med fika ute. En fika som vi glömde bort i fotograferingsivern och istället fick äta hemma. Det är inte första gången det händer även om det är lite snopet. 

#10

#11

#12

Vem vet när vi nästa gång får chansen att ge oss ut att fotografera i ett snölandskap igen. Kanske var detta den här vinterns enda möjlighet. Vem vet. 

#13

I eftermiddagssolens långa skuggor ser vi spåren efter en hare som skuttat fram i den orörda snön. En bit in ser vi att något har hänt. Blev den attackerad? Fick den lite fnatt och rullade runt lite snön? Jag gissar på det senare. Även harar känner kanske ibland lusten att göra snöänglar.

#14

Vår färd har tagit oss upp på åsen och nu efter ett antal timmar på små slingrande vägar börjar färden nedåt mot större vägar med allt vad det innebär. En sista urstigning för att fotografera några sista snöklädda träd som håller vår väg framåt sällskap. 

TheInvisibleJackal

På stranden

För ett antal år sedan byggdes en permanent gångbro över Genevadsån så att man kunde ta sig ut till Gullbrannastranden även när det inte var badsäsong. Den gamla träbron plockades ner under hösten för att sättas upp igen lagom till våren. Jag vet inte riktigt varför, men det var säkert någon vits med det. Om jag minns rätt saknade den gamla träbron räcke. Trä kan bli rätt halt så för att undvika att hela sällskap trillade i ån tog man hellre bort bron under en del av året. 

Det här inlägget är en direkt fortsättning på det förra inlägget. Det egentliga målet med den utflykten var Gullbrannastranden. Den här stranden erbjuder fina vyer ut över Laholmsbukten. Om man man vill kan man gå på stranden hela vägen ner till Lagaoset. En promenad på drygt fyra kilometer. Det var inget vi tog oss för idag utan vi gick en bit norrut på stranden mot Genevadsåns mynning. 

När jag går så här vid havet är det ofta nere vid vattenbrynet som jag går för då kan höra vågorna rulla in på stranden. Havet är aldrig detsamma. Det ser annorlunda ut dag från dag. Det är det som är så fascinerande och gör att jag aldrig tröttnar på det. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

Cirkeln är sluten. Tid att åka hem.

TheInvisibleJackal

Ljusa november

Det som kommer nu är den tid på året som jag inte tar fram kameran lika mycket som annars. Den blir liggande i fotoryggsäcken. Inspirationen vill inte infinna sig och det går inte att forcera fram den. Alltså låter jag kameran ligga där den ligger. Tids nog kommer inspirationen tillbaka.

Bilderna i det här inlägget är ifrån en av de unika dagarna i november då solen lät skina igenom det grå molntäcket. Eftersom det sammanföll med en dag jag var ledig vlade jag att gå en promenad slängs slingan som löper längs med i ytterkanten i området där jag bor. Jag har gått och joggat den här slingan åtskilliga gånger. Jag har var fått vissa favoritplatser längs den under åren, men det finns alltid något nytt jag inte har sett eller tänkt på tidigare.

#2

#3

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal

November

Första veckan i november hade jag några dagar ledig. Att vara ledig i november är trevligt, men det är inte alltid som vädrets makter samverkar. Under dessa dagar var det nog bara en dag som det inte regnade. Jag tog således kameraryggsäcken och stativet och begav mig Hallandsåsen, närmare bestämt till Osbecks bokskogar. Det brukar vara ett säkert kort.

Trots att det var en vanlig vardag stod det ändå en del bilar på parkeringen. Säkert svältfyllda på frisk luft och naturupplevelser som jag själv. Jag hade bestämt mig för att inte ge mig ut och gå någon speciell runda utan istället sakta gå åt det håll som jag tyckte såg intressantast ut och se om det kunde finnas några tänkbara motiv. Ofta när jag är på Hallandsåsen är det träden och bokskogen där som på något sätt hamnar i mitt fokus. Den här gången skulle försöka leta efter andra motiv och inte låtsas om träden. Jag vet inte om det är en dum och begränsande metod, men jag tänkte att jag prövar så får jag se vad jag kommer hem med i bildväg.

Nu blev det ett träd i alla fall, ja eller det som återstod av det.

#2

#3

Jag hittade också en liten trevlig bäck som jag följde och hittade några platser att fotografera den på. När gjorde det kom jag på att fanns en lite större bäck lägre in i området. Den skulle kunna var något att fotografera. Tyvärr var det på väg att börja skymma och jag visste inte exakt hur långt in området den låg. Pannlampan låg dessutom fint där hemma istället för kameraryggsäcken. Det får bli en annan gång tänkte jag och styrde stegen mot parkeringen och bilen istället.

TheInvisibleJackal

Nästan höstfärger

I oktober körde jag och hustrun till Skäralid för att träffa två fotokompisar  för att tillsammans fotografera naturen vid Skäralid i höstskrud. Troligen var vi en aningens för tidigt ute. De höstfärger som jag sett framför mig i mitt inre var inte riktig därstädes.

Vad göra? Slänga kameran i backen och rulla runt på marken i vredesutbrott? Nja, det är föga fruktsamt. Vädret var fint och sällskapet trevligt. Således gick vi den gamla bekanta rundan. Tror att den heter Kopparhattsslingan eller något sådant. Alltid dyker det upp något motiv längs vägen. Det brukar göra det om man håller ögonen öppna.

Det enda som kan störa lite i motivsökande är den inre frågan - har jag fotograferat det här förr någon gång? Varför kan det vara störande? Det gör väl inget om man redan har tagit en bild på exakt samma motiv tidigare? Ljuset är aldrig detsamma. Det störande är att tanken sår ett tvivel, som får mig att undra om motivet verkligen är värt att fotografera fast det egentligen är det. Det är tvivlet sänker koncentrationen kring kompositionstänkandet. Jag vill inte kalla det för höftskott, men det kan kännas som om jag inte lägger ner tillräckligt med tid för att hitta den komposition som jag vet finns om jag bara tar mig tid och rör mig runt mitt motiv och tittar på det ur olika vinklar. Jag har hitintills under det gångna året arbetat mer och mer med stativ och trådutlösare, vilket gör att handhållet känns nästan lite slarvigt fastän det egentligen inte är det utan bara ett annat sätt att gripa sig an arbetet med kompositionen kring ett motiv.

Att arbeta mer med stativ har fått mig att sakta ner mitt fotograferande och tänka efter mer på hur det är jag vill komponera en bild. Jag är väldigt fascinerad av samspelet mellan ljus och skugga i mina val av motiv. Det är det som många gånger drar mig till ett visst motiv framför ett annat. Det och de linjer och de rytmer jag tycker mig finna i ett motiv. Det här lite långsammare sättet att fotografera med stativ och trådlösare samt för all del filter tilltalar mig en hel del känner jag.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

TheInvisibleJackal