Tiden går

Tiden går och vi med den. Ibland står den stilla och andra gånger frågar man sig vart den tog vägen. Semestern är snart förbi för den här gången. En smula vemodigt då det inte blev den semester som vi hade planerat för. Istället blev det återkommande besök hos sjukgymnasten, följt av idog rehabträning - morgon, middag och kväll av mina inflammerade hälsenor, en stel nacke och rygg. Av den planerade fjällvandringen blev intet. Istället blev det några dagsturer till platser som inte var allt för fysiskt krävande. Har svårt att gå längre sträckor och får inte heller gå för långa promenader. 

En av dessa dagsturer gick till Värnamo. En stad som finns inpräglad i både min frus och min egen levnadshistoria. Min mormor hade en s k stuvbod där hon sålde tyger och allt annat som hörde till. Som barn tyckte jag att det inte var den hippaste av affärer förutom den där speciella möbeln som var till för att visa upp allsköns knappar. De fascinerade mig storligen. Jag gick även gymnasiet i Värnamo på Finnvedsskolan när 80-talet var nytt.

Nu var det inga vandringar längs minnets stigar som var inplanerade för detta Värnamobesök utan på besöksmenyn låg konst- och designmuseumet  Vandalorum, som hade en utställning om trädgårdens form genom tiden och ibland olika kulturer. Mycket intressant utställning även för en som jag, som inte sätter att hacka runt i trädgården i främsta rummet. 

Därnäst var det för att se en utställning på Åminne Bruksmuseum. En av utställarna hade vi träffat tidigare under våren på en utställning i Halmstad där studenterna, som deltog på folkhögskolekursen visuell gestaltning, presenterade och visade sina olika fotoprojekt de arbetat med under kursen. En av dessa studenter hade arbetat med äldre bilder på arbetare på Åminne bruk. Hon tipsade oss om att hon skulle ställa ut fler av sina bilder på Åminne bruk i sommar, något som lät väldigt intressant och som vi la på minnet.

#2

Nu blir det nästan att som att svära i kyrkan, men jag tog inte med mig någon kamera till Värnamo-. Kan låta lite underligt då jag i mångt och mycket anammat min morbrors devis om att inte gå ut naken. Min morbror var inbiten fågelskådare och gick i princip aldrig ut utan kikare. Han menade på att "man går väl inte ut naken". 

Jag kan säga att jag rätt snabbt kom att ångra mitt val att lämna kameran hemma den här gången, men helt kameralös var jag dock icke ity jag hade mobilen med mig. Alla bilderna i det här inlägget är därför tagna med kameran som tillhör en Samsung A34. Det är en miljö som väcker tankar och funderingar hos mig när jag stillsamt rör mig i den. 

#3

Att sätta exakta ord på vad det var i den här bruksmiljön som lockade fram en obändig vilja att fotografera i den här miljön låter sig inte enkelt göras. Det var en mixtur av miljön, dess maskiner och föremål, ljuset i lokalerna samt jag tyckte mig finna stor skönhet i t ex en gammal lysknapp. Det hela var mer en estetisk upplevelse än en teknikhistorisk. 

#4

Jag fann stor skönhet i de rostangripna tingen, i väggarna med sina blandning av sprucken och flagnad puts, knogigt tegel, färgfläckarna. Patinan som tiden lagt än här än där. Jag kände mig som ett barn i en mycket stor godisbutik.

#5

#6

I mina morföräldrar hus fanns det sådana här lysknappar eller vred alldeles innanför dörren ner till källaren. Precis när man kom nedför trappan hängde ett stort mörkgrönt draperi med ett storblommigt mönster i dova färger. Bakom det här draperiet fanns det all möjligt bråte; inbillar jag mig, för jag vågade aldrig kolla bakom det. Anledning till detta var att det under draperiet stack fram ett par stora svarta gummistövlar. Och med ett barns skenande fantasi utgjorde de här gummistövlarna en del av ett fasanfullt väsen som bodde bakom det här draperiet. För att inte locka fram detta väsen lät jag därför bli att dra undan draperiet för att se vad som fanns bakom. Det kanske inte var något, med det kunde också lika gärna vara något. Jag minns att jag under min barndom hade jag en del mardrömmar där trappan ner till källaren, draperiet och de här stora svarta gummistövlarna figurerade som återkommande ingredienser. 

#7

Några plaströr för elkablar väcker minnen från tiden vi bodde i ett nybyggt lägenhetsområde i de norra delarna av Enköping 1970. I lägenheten bredvid bodde det knarkare. Det var i varje fall vad som sas. Ifrån den här  lägenheten till vilken en ström av människor alltid tycktes röra sig  kastades ett rött ljussken ackompanjerat av den alltid närvarande musiken. Vad det var för musik vet jag inte. Jag var för ung för att kunna placera den, jag vet bara jag på något underligt vis passade in, att den hörde till. Området var alltjämt under uppförande och därför fanns det en del byggmateriel på sina ställen. Bland annat sådana här plaströr. Vi barn på gården gjorde rockringar av de här platsrören. På lekplatsen utanför knarkarlägenheten snurrade vid våra rockringar varv på varv runt våra små midjor. 

#8

#9

Gamla rostiga kedjor får mig att tänka på Dickens - "A Christmas Carol".

#10

När jag hamnar framför den här dörröppningen blir jag bara stående. Synen som möter mig har sett förut, det vet jag. Den får mig att förknippa det jag ser med bilder jag sett från den övergivna gruvstaden Kolmanskap i Namibia. Bilder som finns lagrade i mitt minne och som skapar en associationsgrund för vad  jag ser och upplever när jag betraktar scenen framför mig. När jag senare visar den här bilden för min fru erfar hon samma minnesbilder av bilder hon sett från Kolmanskap. Ingen av oss har varit i Namibia, men ändå gör vi båda den här kopplingen. Något som jag finner väldigt fascinerande. Frågan är varför vi gör det? Den ständigt närvarande ökensanden i Kolmanskap saknas här i Åminne ändå är det något i scenen som leder tankarna att koppla ihop de här två platserna med varandra.

#11

Fyra gamla lysvred på rad tar mig med fantasins hjälp till Kapten Nemos Nostromo.

#12

En elkabelgömmornas egen balett, där lysvreden är de klarast lysande ballerinorna som dansar sin evigt stelnade dans för mig på väggen. Det är som en balett frusen i tiden. Jag har svårt slita mig. I  mitt inre hör jag Satie - https://open.spotify.com/album/4ZWDD7tNRRMB2eO4B5LsJh?si=jsAcBo-GQoKAtuWqO92CCg

#13

Hornprydda och oseende stirrar avgrundens väktare på mig. Portarna till helvetet är stängda för nu.

#14

#15

Darth Vaders lillasyster blinkar åt mig där hon står i ett prång. 

#16

Det finns så mycket att fotografera att tiden inte räcker till. 

#17

#18

Hur var det nu med utställningen vi kommit för att se. Hänförd av den här miljön höll jag nästan på att glömma bort den. De olika konstnärernas alster var hängda på olika vis i de större rummen. Och jag måste säga att den eller de som har hängt den här utställningen har gjort en mycket bra jobb. Konstverken är mycket smakfullt placerade i den här miljön. En eloge till dem. 

#19

#20

#21

Jag vet inte vad det är för föremål. Gamla oljekannor? I mina tankar föreställer jag mig ett samtal mellan arbetskamrater under en paus i arbetet. 

#22

Någon har i teglet ristar in siffrorna 1920. Är det året som avses? Ett år som betyder något, ett år som ska var en början på något nytt, något bättre. Ett år med förhoppningar. Eller bara några siffror som anger ett mått av något slag och som i en anakronistisk betraktelse skapar ett sammanhang som kanske inte alls gäller. Bara för att de står där i teglet behöver det inte betyda att de ristades år 1920, som min föreställning om hur siffrorna kan läsas säger att det är vad de betyder. De kan vara ristade långt senare. Hade någon år 1920 vågat drista sig till att rista dessa siffror i teglet? 

#23

Jag vänder min blick inte bara mot föremål och väggar utan även mot golvet. Det är hårt ansatt och uppvisar sprickor, färgfläckar. Det är en karta över arbetes gång på bruket. 

#24

#25

#26

Precis som elkabeln vänder tillbaka vill jag återvända hit även om jag vet att ljuset kommer att vara ett annorlunda då, men det gör kanske istället att jag ser andra ting som väcker andra tankar och funderingar-

TheInvisibleJackal

Eldväsen.

Ja, regnet öser ner och vindarna böjer träden oroande mycket. Och sitter jag med bilder från Valborgsfirandet tidigare i år. Så det kan slumpa sig. Mitt bildredigeringsarbete fortsätter. Har kommit fram till juli nu och de bilderna kommer att dyka i inlägg framöver, men först har vi maj och juni. Jag tycker inte att jag har varit ute och fotograferat särskilt mycket i år. Tydligen har jag det ändå, för jösses vad bilder jag har suttit och arbetat med. 

Valborgsmässoaftonens eld känns märkligt avlägsen i de senaste dagarna regnoväder. Att jag kom att fotografera elden var mest en slump. Jag vet sedan tidigare att det brukar vara en eld på den här platsen vid havet. Vi hade varit iväg under dagen och jag hade som oftast kameran med mig. Och stativet. Idag hade jag valt att ha på min 100-400:a. En mycket passande val för stå på lite håll och fotografera elden med lite längre slutartider. Inte mycket utan bara precis att elden ter sig levande.

De längre slutartiderna får lågorna att skapa former, väsen och varelser. Det är ett förhäxande skådespel, svårt att slita sig ifrån. Det är samma känsla som att fotografera det motsatta elementet - vatten. Något skapas i stunden, något som är där just då och sedan inte mer.

#2

#3

Elden sprakar och ryter i kvällningen. Ser de som står nära den de väsen som tidvis befolkar den eller är de bara hypnotiserade av värmen från den?

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

TheInvisibleJackal

Kyrkömosse

På vägen hem la vi rutten så att vi skulle komma förbi bilskroten eller bilkyrkogården vid Kyrkömosse. Stigen fram till bilarna var på sina ställen rejält blöt och lerig. Det blev som i fotbollssammanhang att ta till det långa benet emellanåt. Att gå runt bland dessa gamla sönderrostade fordon stadda i ett oundgängligt förfall är en smått surrealistisk upplevelse. De både hör till naturen och bryter sönder den med sina uppenbarelser på det mest otänkbara platser. 

#2

Jag är ingen bilkännare, men för de som är det är Kyrkömosse säkerligen en källa till såväl nostalgi som vemod. Tänk vad dessa fordon har betytt för sina ägare att kunna ta sig någonstans. Att se och uppleva saker och ting.

#3

Jag tänkte länge på att konvertera bilderna från Kyrkömosse till svartvitt, men fann att dessa gamla fordon passade bäst i färg i höstlandskapet.

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

#20

#21

#22

#23

#24

TheInvisibleJackal

Spegel, spegel på ...

Precis som många andra har även fotoklubben en Facebook-sida. För att få medlemmarna att engagera sig mer på sidan och visa upp sina foto där har en av medlemmarna börja lägga upp utmaningar om ge sig ut och fotografera olika teman, som man har en vecka på sig att lägga ut på FB-sidan enligt modellen en bild/medlem. Det första temat var vårkänsla. Där var jag inte med att lägga ut någon bild eftersom jag den senaste veckan tillbringat så mycket tid som möjligt inomhus p g a pollenbesvär.

Den här veckans tema som startade igår är speglingar. Först tänkte jag att det går nog inte heller. Dessutom stod det helt stilla i tankeverksamheten. Kunde inte för mitt liv begripa var jag skulle kunna hitta någon intressant spegling.

Igår kväll uttryckte min fru en stor längtan efter att fotografera backsippor.  I Möllegårds naturreservat någon mil eller två hemifrån växer det just backsippor på ett ställe. Det var länge sedan jag fotade några, så det lät kul. Fast jag var lite tveksam p g a den sista tidens pollenbesvär. Vi kollade väderleken och såg att det skulle vara klart och relativt vindstilla på söndagsmorgonen, men kallt. Någon minusgrad vid sju. Vi bestämde därför att vi kör hemifrån klockan sju så hinner det bli lite varmare. Det var i varje fall plusgrader när vi kom fram.

På vägen till backsipporna går man vid några ställen nära Nyrebäcken som rinner genom reservatet. Och där mitt framför näsan fanns plötsligt speglingarna.

Några backsippor blev det inte. De hade bara precis börjar sticka upp, men några speglingar blev i det varje fall varav jag valde att lägga den första bilden i den här bloggen på fotoklubbens FB-sida.

#2

#3

TheInvisibleJackal

I sanden

Att gå i sanden på stranden med bara en kamera och ett objektiv gör att jag har tid att se sakerna på där på ett annat vis. Saker som jag sett åtskilliga gånger tidigare när gått där med mer utrustning väcker nu ett annat intresse. Jag tänker - ja, men där skulle man kunna ta ett foto på. Jag tar fram kameran. Letar efter en komposition och tar ett foto. För att det går, det är smidigt och tämligen kravlöst. Tar jag med mer mig och måste ställa ifrån mig den utrustning som tillfället inte kräver och ta fram det som behövs. Då kommer tankarna om - är det verkligen lönt, ska du inte ta den här bilden en annan gång, du kommer ändå hit rätt så ofta. Motivet finns ju kvar då också, men gör det verkligen det. Visst det fysiska objektet i sig finns troligen kvar, men hur är med känslan jag förnamn när jag såg det, när jag kände att här finns det något, är den kvar? Inte så säkert? 

TheInvisibleJackal