Det var på den tiden...

... det gick ut ett dekret om att befolkningen fick röra oss högst två timmars färd hemifrån med anledning av den rådande situationen i samhället och världen. I kalendern hade vi skrivit Öland med stora bokstäver vid en helg i slutet av maj. Tanken bakom inskriften var att under några dagar fånga de öländska orkidéernas fägring på minneskorten i våra kameror. Jag får väl erkänna att det är min fru som makroentusiasten av oss två. Själv är jag mer en trädens man även om det händer att en och annan blomsterskönhet fångas upp i sökaren och vidare in på minneskortet.

Öland ligger nu inte två timmars bilfärd bort utan ett stycke till för vårt vidkommande.

Det var således bara en sak att göra - att avboka Ölandsturen och rikta in sig på något närmare resemål. Vi kom då att tänka på Rusarebo ängar, som ligger lite utanför det lilla samhället Bor i Småland. Dit kunde vi lätt och ledigt ta oss under en dagstur.

Där växte det en hel del orkidéer. Sankte Pers Nycklar närmare bestämt. Min makrobenägna fru grep sig an orkidéerna med liv och lust. Jag tog några bilder också, men tröttnade efter tag på att sitta eller halvligga med kameran. Jag äger inget dedikerat makroobjektiv utan min 70 - 200 fick än en gång tjänstgöra i ändamålet med att fotografera blommor. Det är vackert och roligt att få se dessa Sankte Pers Nycklar, men jag känner att mina knän och jag inte är överens om det ergonomiska utförandet för att kunna fånga dem på bild. Det är således en oförvägen strid där det som alltid är knäna går segrande ur striden och jag reser mig upp. Visst hade jag kunnat ha ett liggunderlag, men precis som alltid gäller det att lämna så lite spår som möjligt efter sig. De som kommer efter mig vill också kunna uppleva den orörda naturen runt orkidéerna. Hur skulle det sett om jag med ett liggunderlag hade skapat likt solstrålar som strålar ut från dess växtplats i jakten på fotovinklar. Det hade inte sett klokt ut. Det hade förtagit naturupplevelsen för de som kom efter mig. Det är inte heller så jag själv vill finna en vacker blomma att fotografera. Dessutom vad är det jag trycker ner och kväver med ett liggunderlag? Andra växter och örter. Vi har bara naturen till låns och vi måste vara rädda om den.

Jag vände åter till trädens långsamma väsen i vars närhet även de spädaste tyr sig.

Jag vet inte vad det är som drar i mig att fotografera dessa smala, sneda stammar. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Lockelsen är alltför stor.

Som synes är detta samma motiv som i den första bilden. Jag har bara vänt på kameran till vertikalläge. Jag fotar mycket med kameran i detta läge, vilket har inneburit att jag har införskaffat en L-bracket, även om just den här bilden togs handhållet. En L-bracket är en synnerligen bra fotopryl, som jag uppskattar och använder flitigt.

Säg mig. Vad viskar stjärnorna till dig?

Nöjda med morgonen och förmiddagen i Rusarebo ängar for vi till den närbelägna hembygdsgården i Bor för intaga den lunch vi hade med oss. Sådana här gamla vackra hus har något pittoreskt över sig.

Fast särdeles pittoreskt var nog inte precis tillvaron alla gånger för de som levde och verkade i dessa rödmålade trähus. Vi kan nog bara sin höjd skymta lite av den tidens liv.

De hade ju för tusan inte ens wifi!

TheInvisibleJackal

Ut i skogen ska vi gå...

Jag har varit och gått i Osbecks bokskogar på Hallandsåsen ett otal gånger genom åren i maj månad, men jag tror aldrig jag har varit med om att det varit så mycket folk där som nu i maj detta år. Parkeringen uppe vid naturreservatet var absolut knökfull. Tiderna har medfört att många som inte är vana eller rent av inte alls vistas ute i naturen i vanliga fall gör det. Mycket beroende givetvis för att det är möjligt att ha ett någorlunda socialt umgänge i just naturen. Möjlighet att träffa släkt och vänner.

Fotbeklädnaden hos många vittnade om det primära var just möjligheten till ett socialt umgänge. Det stod troligen i högre kurs än en ren naturupplevelse. Jag såg både högklackat och lackskor. Skor som egentligen passat bättre där de förmodligen oftast trampar fram med sina ägare. De stora templen ägnade åt dyrkandet av mammon - de stora köpcentrumen som hyser tusen och en olika butiker av för det mesta samma slag.

Det är lite av en kulturkrock. Vi som ofta vistas ute i naturen för att det är en vederkvickelse för själen, en fröjd för ögat och en ro för sinnet och de som kanske är ute i naturen för första gången eftersom det inte tidigare har varit något man prioriterat. Det är bara trevligt att fler lär sig att uppskatta vår natur. Jag tror att det är bra att fler får upp ögonen för naturen och vad den kan innebära för en själv. Att den inte bara utgör en slags käck dekor mellan städernas köpcentrumen utan att den är ett mål i sig att uppleva. Att den är värd att skydda och bevara.

Under vår vandringen på en av slingorna i reservatet hör jag gång som annan de som på något sätt uttrycker en förvåning över att det är så stökigt och att det inte finns några bänkar att sitta på längs slingan. Det är som om de har missat hela tanken med naturreservat. Det är ingen välansad park med breda asfaltsleder att flanera lite avmätt på. Bokskogarna i Osbeck är  inte direkt någon vildmark precis. Slingan är ofta rätt bred, men man får ändå ha lite koll på var sätter fötterna så att man inte snabbt och lustigt spontant får närstudera det övre humuslagret på grund av man inte såg den lilla stenen som stack upp mitt i stigen eller missbedömde fästet på någon synlig rotdel.

Hur som helst. Vi fick en parkeringsplats och likaså vårt sällskap för dagen. Som sagt det är ute man får träffas för att ha lite socialt umgänge. Vi hade tidigare kommit överens med min svåger och svägerska att träffas uppe på åsen. Ta med oss lite matsäck och gå en promenad. En idé som vi inte ensamma anammat helt klart.

Då varken min svåger eller svägerska fotograferar något nämnvärt var det ingen större idé att släpa på stativ och andra fotogrejer. Jag tog således bara kameran och mitt 24 - 70. Ett objektiv som jag är rätt förtjust i. Det passar bra vid rätt så olika tillfällen. Var först lite tveksam om jag skulle köpa det, men det har blivit ett objektiv jag ofta använder. Jag har en filosofi om att man egentligen inte behöver mer än högst fyra objektiv. Det är precis det antalet jag har och jag känner att jag klarar mig väldigt långt med dessa fyra objektiv för det jag fotograferar. Visst. Ibland kan ett längre tele eller en bredare vidvinkel locka, men som det är nu finns det inget egentligt behov utan jag klarar mig utmärkt med det jag har.

Det blev även några bilder den här gången under besöket på Hallandsåsen.

Ibland är det inte lätt att ha med en fotosugen person i sällskapet. Här står resten av sällskap och undrar när jag ska få tummen ur och ta den där bilden någon gång. Det handlar om en kompromiss mellan att vilja stanna längre på ett ställe och utforska möjliga kompositioner och ett outtalat praxis - "vi är här för att gå en promenad i relativt promenadvänligt tempo under tiden som vi utbyter ord och tankar med varandra". Ett kollision mellan behovet att vara kreativ och behovet att upprätthålla det sociala kontraktet. Inte så lätt alla gånger.

Det här är ett träd som jag har tagit ett otal bilder på genom åren. Det har haft en väldig stark karaktär, men nu tycks dessa saga vara all.

Det ska väl inte var helt omöjligt att gå vilse i Osbecks bokskogar, men om man mot förmodan ändå skulle göra det är detta mossbelupna träd en bra fingervisning om kompassriktning. Mossa växer till största delar på nordsidan av ett träd.

Varför väljer man att en bild på just det utsnittet av en samling träd i en skog som man gör? För mig fanns det flera bevekelsegrunder för att välja just det här utsnittet. För det första tyckte jag att de tre kraftigare trädstammarna till höger bild hade en snygg separation. För det andra balanserades denna separation upp av det tätare avståndet mellan träden till vänster i bild. Slutligen knyter de olika stenarna som ligger här och var i de vissna löven mellan grupperna av träd dem samman till en enhet - en bit skog.

Vissa träd är det bara ett måste att fotografera. Det har liksom - "det". En karaktär, en förnimmelse, ett väsen som gör det i princip omöjligt att bara gå förbi utan att ta en bild. De har liksom en dold potential som skvallrar om det finns mer att hämta.

I ett naturreservat får ett fallet träd ligga. Det har ännu en uppgift att fylla i ekosystemet för vedlevande insekter, mossor och svampar. Det är alltjämt en del i det stora kretsloppet kring livet.

TheInvisibleJackal

"Man går väl inte ut naken!?"

I mitt förra inlägg skrev jag om utrustningsoverload och hur det påverkade kreativiteten. För par tre veckor sedan hade vi bestämt att vi skulle träffa några äldre släktingar utomhus och gå en promenad i naturen. För att på så sätt ändå kunna umgås och samtidigt hålla avstånd. Vi hade därför tänkt att vi skulle gå runt ett slags friluftsområde som heter Ön. Jag har anammat min salig morbrors devis - "Man går väl inte ut naken!?". Han var fågelskådare och ansåg att det var otänkbart att ge sig hemifrån utan kikare. När någon, minns inte vem, undrade om han inte ville lämna sin kikare hemma tittade han förundrat på vederbörande  och yttrade - "Man går väl inte ut naken!?". Av samma anledning har jag därför allt som oftast kameran med mig. Vis från lärdomen sist om att inte kånka med mig för mycket tänkte jag att jag tar bara med mig kameran och ett objektiv. Det var trots allt ett socialt umgänge med delar av släkten som var fokus.

Det är lustigt. Då jag hade en mycket begränsad utrustning. Låt vara att jag hade mitt 70-200, men ändå. Helt plötsligt fanns det motiv överallt. Jag kan inte stanna överallt och fota än det ena än det andra då faller hela konceptet med socialt umgänge. Jag måste alltså begränsa mitt motivområde. Ganska så omgående fastnade jag för trädstammar och dess bark. Jag konverterade sedan bilderna jag tog till svartvitt i LR för att jag tyckte att det bättre framhävde karaktären hos barken och även gav mig en känsla av flygfoto över något slags landskap.

TheInvisibleJackal

Färger

I ett tidigare inlägg skrev jag mycket om det mörka, men det finns ju även färger. Vår vardag består av färger. Mängder med färger i olika kombinationer. Det går inte att undvika färgerna. Det kanske är rent av att det är så mycket färger runt oss att vi på något sätt blir "färgblinda". Vi ser inte färgerna för alla färger. Samtidigt som något av en paradox tycker vi oftast att en verklighet utan färg ses som tråkig, dyster, "ful" etc. Speciellt om det är en period på året som egentlig mening i princip saknar färg. Det är egentligen bara i början av den här perioden så färgerna finns där än. Och det är dem jag har koncentrerat mitt fotograferade här.

Ibland kan man få leta lite efter de färgrester som finns kvar.

Ibland är de så starka att de nästan slår omkull en. 

Ibland är de mer ett dämpat virrvarr.

Eller kämpande färgpluttar i en allt färglösare värld.

Tills några rester få bara finns kvar.

Sakta undanträngda.

Tills endast de sista återstår.

Och allt endast är ett minne. En förnimmelse. Av färg.

TheInvisibleJackal

I Backsippornas tidervarv

I maj var jag med på en s k fotovandring eller exkursion med naturfotografen L. Solen sken och det var varmt och behagligt. Syftet med vandringen var att vi skulle gå till ett bra ställe där det växer  mycket backsippor och sedan fotografera dem. P g a det rådande väderhållandet var vi säkert bortåt 70 personer som var ute och för att fotografera backsippor. Väl framme vid nämnda ställe växte det mycket riktigt mycket backsippor. Jag måste tillstå att jag förvisso fotat lite närbilder på lite fjärilar och någon vackert blommande äppelträdsgren, men inte så mycket den mer lågväxande floran i vår hage.

Det var därför en speciell upplevelse att se hur folk la sig raklånga både till höger och vänster i backen med kameralinserna tätt, tätt inpå sipporna. Väldigt surrealistiskt. Det var som en slags vågrörelse. De mer luttrade fotograferna började lägga sig ner och sedan tog andra efter deras exempel.

Det var nästan som när vi lekte flygöverfall i lumpen. "Flygplan" ropade löjtnanten och vi slängde oss i buskar och snår. "Backsippor ropade exkursionsledare L." och vi kastade oss raklånga bland backsipporna med kamerorna i högsta hugg. Nu anfäkta och anamma skulle det plåtas!

"Ligg ner och fokusera manuellt"!

Ja och där låg vi någon timme eller så innan det var dags sätta sig upp och se vad fikakorgen hade att erbjuda.

Allt mycket trevligt får sägas. Många glada skratt och intressanta utbyten.

Backsippor i motljus.

Jag missade skärpan något i den här bilden, men jag tycker att färgerna tillsammans med bakgrundsblurret ger en slag impressionistisk känsla.

TheInvisibleJackal